Ibland känner jag mig som en packåsna.
När jag ska till jobbet har jag normalt sett en ryggsäck. Den innehåller det jag huvudsakligen för det mesta behöver. Min egen lilla dator med tillbehör. Min kalender (ja, jag envisas med att ha den i pappersform) med extra anteckningsblad. Någon bok. Ibland hårborste. Bindor, alvedon, telefon – och förmodligen ytterligare något kilo med saker som jag just nu inte minns men som skulle leda till problem om jag plötsligt inte hade dem med mig.
Ibland jobbar jag hemifrån. Det har för- och nackdelar, men fördelarna överväger tillräckligt mycket för att jag ska distansarbeta ungefär en dag i veckan.
Ska jag jobba hemifrån tar jag med mig jobbdatorn hem. Visserligen kan jag komma åt mejlen utan jobbdatorn. Däremot kommer jag inte åt dokument på servern. Jag kan inte heller uppdatera webben (vilket ingår i mina arbetsuppgifter) och jag har inte heller tillgång till alla program. Så även om jag till nöds kan klara mig utan jobbdatorn vid enstaka tillfällen så är det helt enkelt enormt mycket smidigare att ha med den. Det innebär alltså en datorväska. Ner i den åker också ett anteckningsblock, och ibland lite andra utskrifter och grejer. Och jobbtelefonen, som jag behöver för uppkopplingen.
En gång i veckan går jag och tränar. Det gör jag i Malmö, efter jobbet, innan jag åker hem. Det innebär en väska till. Visserligen har jag rationaliserat bort skor från träningsväskan, eftersom jag ändå helst inte använder dem, men det är ändå ett kolli till. Kläder, vattenflaska, lås och lite sånt.
Nu börjar jag känna mig lite som en packåsna, med en ryggsäck och två väskor. Den där promenaden från tåget till jobbet känns inte längre lika inbjudande; sannolikheten att jag ska hoppa på en buss blir allt större.
Ja, och så har vi det där med mat. Egentligen har jag en ambition att ha med mig mat hemifrån ganska ofta. Ta med matrester. Eller för den delen göra storkok av ekologisk vegetarisk mat och frysa in i portioner. Men det innebär ju ett kolli till. För jag är inte så glad för det där med att stoppa ner maten i den vanliga väskan och riskera att alltsammans blir kladdigt. Därför blir det inte att jag tar med mat till jobbet så ofta som jag egentligen skulle vilja. För att det blir så omständigt med en massa kollin. För att det kräver att jag planerar vilken dag jag ska ta med mat så att det inte blir för många saker att släpa på. Och när jag väl fått med maten till jobbet och har en tom burk där så blir den ofta stående där med sin kasse innan jag får hem den. För att det kanske är fler kollin som ska hem.
För ja, ibland uträttar jag ju ärenden i Malmö också. Köper saker vi behöver. Lämnar in skor till skomakaren. Tar med mig plantor till kollegor. Och så vidare. Inte jätteofta, förstås – men det finns med i ekvationen.
Och som det är nu så funkar det ju på nåt vis ändå. För att jag pendlar på det sätt jag gör: första sträckan med bil eller buss, andra sträckan med tåg, tredje sträckan eventuellt med buss. Och promenader till och från men då har jag ändå bara mig själv att ta hand om.
Men ambitionen är att börja cykla mer. Cykla med barnen till skola och dagis.
Då måste jag kunna få med mig allt det där på cykeln. Eventuellt med ett barn på pakethållaren. Och dessutom kunna få plats med matkassar om vi handlar på vägen hem (vilket vi ju normalt sett gör).
Nånstans där börjar det bli jobbigt på riktigt. Tar stopp i huvudet och genomförandeorken. Blir inte riktigt av bland allting annat.
Ja, jag inser att det förstås går att lösa aningen bättre. Hitta bättre packningslösningar – fast de kräver planering och ompackning som mitt huvud inte alltid mäktar med i längden. Skaffa en cykel som är lastanpassad – men då ska man också våga tro på att den står säkert under dagen…