Jag är trött. Trött efter intensiva dagar, för lite sömn och allmänning anspänning. Och bara för att det är vanlig torsdagkväll. Och det finns så många tankar att blogga ur mig, så många ändar att börja i.
Men jag börjar i den här:
Även om det är svårt att ta till sig och våga lita på att det är lugnt, att det är okej, att det inte är någon fara, så är det ändå en stor sten som lyfts från mitt bröst.
När jag gick hem från bussen ikväll så insåg jag att jag hade fått livet tillbaka. Att plötsligt så vågar jag tro på sommarens semester, minstingens skolstart och annat längre fram i tiden igen. Inte som saker som kanske kanske måste hända utan mig – och att lite någonstans försöka vänja sig vid den tanken, eller helst undvika tankarna alls för att inte fastna i jobbigheter – utan som riktiga saker i en riktig värld, saker att se fram emot och glädjas åt. Det är att få livet tillbaka. Att få framtiden tillbaka.
Ja, det är svårt att leva utan framtid. Det är väl därför jag har så svårt för det här pratet om att man ska leva i nuet, för nuet är ju så beroende av framtiden. Utan framtid blir det mest tomhet kvar, någon sorts panikartat urkramande av det sista i filpaketet.
Och det låter säkert patetiskt att det känns så stort att få besked om att något ofarligt är ofarligt. Inbillningssjuka och hypokondri och överdrivet och så vidare. Nå, men det är så det funkar.