Planen för idag var att köra upp det som ska bli potatisland. Det lyckades bara sådär :-( Första steget för att komma dit var att gräva, alltså gräva bort en hel massa grässvål och kirskålssvål, och det tar ju sin lilla tid.
Inte minst när man har barnen med.
Vi deklarerade klart och tydligt att idag så var det detta som gällde, detta som skulle göras, och att det behövdes att alla skulle hjälpas åt.
Fem-snart-sexåringen högg glatt i. Hans krafter och ork och insats är inte alls så stora som han själv inbillar sig, men han har ett glatt humör i sammanhanget och pratar hela tiden på om hur bra han jobbar. Och det är ju å andra sidan ingen som förväntar sig att hans insats ska ge så stor effekt på trädgårdslandet – men han är verkligen med, både fysikt och i hjärtat.
Tioåringen däremot: så där sur som bara en tioåring kan vara. Det är SÅ synd om honom att han måste hjälpa till. Allt man föreslår honom att göra är SÅ tråkigt och jobbigt, och han beklagar sig så väldeliga, och det enda som kan vara värre än det mn först föreslagit är det man sedan föreslår som alternativ.
Det stjäl så oerhört mycket energi. Och tid. Men skulle man släppa efter och säga att okej, du slipper – för att man helt enkelt inte orkar gnället – så landar det i att han vill få spela datorspel istället. Eller TV-spel. Eller nåt annat sånt. Eller bara sitta slumpmässigt vid datorn i vilket fall.
Idag landade det istället flera gånger i att både jag och hans pappa bröt ihop i skratt. Ja, det är fel, men vad ska man göra? Det blir ju så oerhört fånigt till slut. Det är skratta eller gråta eller bli arg – nånstans ska ju frustrationen ta vägen. Och då blir han stött och argumenterar ännu mer om hur synd det faktiskt är om honom.
Jag funderade då och då på om han faktiskt skulle agera likadant om det faktiskt handlade om att vi MÅSTE odla vår mat, istället för att bara se det som ett trevligt tillskott.
(Det ska tilläggas i sammanhanget att tioåringen vill att vi ska odla. Han har massor med idéer om saker han tycker vi ska odla och greja med i trädgården. Massor med projekt. Han är bara inte så på för att göra jobbet.)
Nå. Vi grävde och grävde och grävde. Men vi hann inte klart. Så det blev aldrig kört jordfräs, och det känns lite surt.
För på eftermiddagen (efter lunch på bland annat hemgjord pasta och pesto gjord på färsk mangold från trädgården) så fixade vi lite med cyklarna, och sedan cyklade hela familjen till affären och handlade.
Det innebär att vi i alla fall har fått motion idag, både av grävande och cyklande.
