Monthly Archives: mars 2014

Nu har jag varit hos läkaren

Jag väntade mig ju egentligen inga vettiga svar. Läkarbesöket var ju mest en hållpunkt, en början, ett något. Men jag är i ala fall glatt överraskad på något plan. För jag är så van att bli avfärdad. Det är så hopplöst det där ha att ha diffusa, konstiga symptom, som ingen mer än jag själv egentligen har möjlighet att notera. Att jag får börjar på linjer är ju inget någon annan kan se. Det är så lätt att avfärda som ”hysterisk kvinna” – eller ja, psykosomatiska besvär heter det väl nuförtiden. Och speciellt när man som jag faktiskt har en ångestproblematik.

Men jag har fått berätta och förklara. Och redogöra för mina funderingar kring vad det skulle kunna vara eller inte vara. Och svarat på en massa rågopr. Alltså, inte bara fått lov att svara kortfattat, utan verkligen fått lov att prata till punkt.

(Det är märkligt det där. Jag sitter hos en läkare, en bra läkare, som ger mig utrymme och inger förtroende, men jag får ändå med mig känslan av att jag pratar för mycket, för länge, om oväsentligheter. Så djupt rotat sitter det där som jag fick lära mig på olika sätt under skolåren.)

Och sedan har hon undersökt. Inte avfärdat, inte bara snabbt kollat. Utan tittat i ögonen på olika håll och på olika sätt och med olika mackapärer, i ett speciellt ögonrum. Och kollat blodtryck och puls. Och jag har fått titta på klassiskt optikertavla.

Och sedan gick hon för att diskutera med en nnan läkare också en stund innan hon sa något närmre.

Då var beskedet detta:

Hon hittar inget fel i mitt ”yttre öga”. Hon kan dock inte utesluta något. Men är det något så är det troligen något i den bakre/inre delen av ögat.

Hon skickar en akutremiss till en ögonklinik, vilket innebär att jag ska bli kallad inom en vecka.

Och jag frågade: Är det något jag kan utesluta? Är det något som är sannolikare?

Det kunde hon inte svara på. Hon kunde snarast bara säga att hon inte kunde utesluta något. Att det förstås inte gick att utesluta att det var en tumör som trycker på, även om det inte är så sannolikt.

”Skrämmer jag upp dig nu?”, undrade hon sedan.

Nej. Det är trots allt på något vis bättre att gå och oroa sig för något som någon kunnig faktiskt säger är en möjlig men inte särskilt trolig förklaring än att gå och oroa sig för samma sak men inte alls veta om det är jättesannolikt eller helt jävla skitångestkorkat.

”Det är i alla fall helt klat så att så som du har det ska man inte ha det; det ska inte bli sådana böjar på linjerna” sa hon också. Och det är ju också ett erkännande.

Och så sa hon åt mig att ha en bra helg.

Så tja, nu väntar jag väl. Och har beredskap för att kuna åka till ögonkliniken när det nu blir.

Hur det känns nu? Både bättre och sämre. Skönt att ha passerat den här punkten, att ha varit där och ha bollen i rullning. Det är i alla fall inte längre bara upp till mig. Jag har fått lämna iväg ett ansvar.

Men ja, oron och dödsångesten finns ju kvar. Den har bara ändrat form lite grann. Den innehåller både lite mer panik och lite mer avslappning än innan.

Ångesten och tankar om skam

Jag har inga problem med att vara öppen med att jag har en ångestproblematik. Det kan jag berätta ganska rätt upp och ner, och det är inget jag skäms över eller så.

Däremot har jag väldigt svårt att prata om ångesten i sig. Och i det finns det inslag av skam.

Det är en sak att skriva ner. Då är det jag själv som har ordet, styr berättelsen, och det är oftast få som lägger sig i – och jag slipper se reaktionen på deras miner. I viss mån kan jag också styra vilka som läser.

Berättar jag öppet, muntligt, så kan jag mycket sämre reglera vad som händer: vem som hör, hur folk reagerar och gör etc. Då måste jag vara beredd på alla varianter, alla utvecklingar. Och då blir det så komplicerat.

Min ångest har ofta inslag av hypokondri och dödsångest – eller i alla fall sjukdomsrädsla. Om jag berättar vad som oroar mig så är risken stor att folk ska börja berätta om vad för hemska saker det skulle kunna vara, eller vad som drabbade någon de kände, eller nåt sånt. Det kommer bara att förvärra min ångest. Varje gång någon börjar prata whiplash så börjar det riva upp sår i min oro, fortfarande efter snart åtta år (även om jag numera kan hantera just det). Det är inte det jag behöver.

Så om jag då berättar vad det är jag går och oroar mig för, så gör jag också allt vad jag kan för att släta över. Få det att inte låta så illa. Komma med alla bortförklaringar jag vill att de ska tro på, så att de inte börjar dra alla historierna som ökar min ångest.

Samtidigt är jag ju helt medveten om att jag gör det. Att jag liksom i ett märkligt runtresonemang försöker lura mig själv. Och därför går jag ju inte på det. Säger de lugnande saker så är det inget värt, för de har ändå bara fått den tillrättalagda mildrade versionen.

Så istället håller jag käft. Berättar inte om min ångest. Håller den inom mig.

Dessutom skäms jag över att jag stänger inne den och inte berättar, för det r ju inte så man ska göra. Och jag skäms över att jag är så beräknande, tänker i så många steg innan jag handlar, för det är inte så man ska göra – man ska vara spontan och öppen och prata om hur man känner och sedan vara spontan i sina reaktioner. Och det är jag ju inte. För det klarar jag inte. Det är en del i ångesten, och en del i ångesthanteringen: att försöka förebygga de situationer som triggar igång eller förstärker ångesten. – Och det i sin tur anses ju också fel. Man ska inte bygga murar, man ska riva dem…

Och nånstans i all den där gröten och röran uppstår eller finns något som nog närmst kan kallas skam.

Jag skäms inte över ångesten. Men jag skäms över att jag hanterar den på det sätt som funkar för mig.

Nonsensinlägg

Enligt mitt bloggverktyg är det här inlägg nr 2000.

Så för att inte hamna under någon sorts press att känna att det måste bli ett extra bra och genomtänkt och klokt och viktigt inlägg, så slänger jag bort det på ett nonsensinlägg, så att det blir överstökat.

Trots allt: tacksamhet

Nånstans under all ångesten – eller kanske ovanpå? – finns ändå en stor tacksamhet. Och orden ”trots allt” och ”så här länge”.

Oavsett vad som händer, vad som väntar… så har jag fått mycket mer än jag trodde.

När mörkret omslöt mig så totalt den där vintern 95-96 och jag tvivlade på att jag nånsin skulle känna glädje igen.

När jag hade skadat nacken hösten 2006 och trodde att jag alltid skulle ha ont, aldrig skulle kunna komma tillbaka till en normal tillvaro, aldrig kunna vara jag igen, och aldrig klara av att skaffa ett barn till.

Jag har rest mig igen. Tagit mig ur. Men också haft turen att det ordnat sig. Jag har kommit tillbaka, fått livet tillbaka.Kommit tillbaka så mycket att jag återigen lyckats ta livet nästan för givet.

För detta är jag tacksam.

Marskväll

Utöver potatisgroddning och kvällsmat bestående av rester har kvällen bestått i att jag och barnen spelat Carcassonne. Minstingen (tja, han är snart sex år) spelade för första gången som egen (alltå inte i lag med någon) och klarade det utmärkt.

Och sedan ägnade vi en liten stund åt en fantastisk stjärnhimmel därute.

Potatisgroddning

Idag har jag lagt en massa potatisar på groddning. Eller hur man nu ska se det.

Vi la en första omgång potatisa på groddning för en dryg vecka sedan: ett nät (1 kg) nyköpta Timo-sättpotatisar.

Det jag gjorde idag var att jag plockade upp resterna från fjolårets skörd från matkällaren, för att de ska få ligga och grodda sig uppe i ljuset. Det är en salig blandning av potatisar. Av vissa sorter har vi sparat de allra flesta potatisarna till sättning. Av andra sorter är det mest de som känts lite fånigt små att äta som blivit kvar. Av vissa är det massor, av andra enstaka. (Flest mandel, färst Mayan Queen, tror jag.) Men gemensamt för dem alla är att de redan skickat ut långa gängliga groddar. Så de blir väl lagom chockade när de nu kommer upp i dagsljus. Ja, ja, det ordnar sig.

Totalt sett har vi i alla fall… oändliga mängder sättpotatis :-) Långt mycket mer än vi får plats med, tror jag. Men det problemet väntar vi med att lösa tills vi hunnit förbereda landet.

(Övriga sorter: Princess, Salad Blue, Jämtländsk vit, Rödbrokig svensk, Violette, Maris Per. Och så har jag säkert glömt nån ändå.)

Trädgårdsarbete

Vi skaffade ett par plåttunnor för ett tag sedan. En ska bli vattentunna, eftersom vår plastvattentunna sprack i botten ifjol. Den andra har fått bli eldningstunna. För det börjar bli knepigt att elda i trädgårdslandet, när det går bärbuskar rätt igenom på ena hållet och sparris på andra ledden. Och vi behöver bli av med en massa ”ris” (klippta pinnar från häckar etc), både från den här säsongen och förra, och jag är inte helt förtjust i att köra iväg med allt, för då tappar vi ju massor av trädgårdens näring.

Vid det här laget har vi hunnit elda undan ett par omgångar och producera en hel del aska, som ska hamna i hallonland och trädgårdsland. Vi har också klippt en del häckar.

Härinne växer första lilla omgången tomater, chili och paprika. Och Timo-potatisar ligger och groddas.

Uppdatering ångest och öga

På torsdag ska jag till läkare. För ögat. Och jag har bokat en ny tid hos optiker för att kolla om jag kanske trots allt behöver terminalglasögon.

Det blir värre. Oftare. Mer. I fler vinklar.

Ångesten är… hanterlig. Jag finns. Existerar. Gör det jag ska. Mår utifrån omständigheterna okej.

Men det är svårt att släppa det. Det ligger ju där och mal i bakhuvudet hela tiden. Vad är det? Hur stor skillnad kommer det att göra i mitt liv? Ska jag bli gravt synskadad? Eller ska jag dö?

Jag intalar mig förstås att det är ganska osannolikt att jag ska dö. Fast jag vet ju samtidigt att det är så att jag försöker övertyga mig om det för att jag mår så dåligt av tanken att jag inte skulle överleva, så därför blir mitt intalande ganska kasst trovärdighetsmässigt. Jag vet att jag försöker lura mig själv att tro att det är okej tills dess att jag får besked. Eftersom det ju inte tjänar något till att gå och oroa sig – det blir ju inget bättre av.

Fast det är svårt att tänka framtidstankar när man oroar sig för att få skrämmande besked som innebär att framtiden försvinner. Svårt att planera odling och gå in för saker. Det känns liksom som att spela teater.

Vad jag verkligen tror? Jag har ingen aning. Det enda jag egentligen känner mig hyfsat säker på är att det måste vara något mer än bara utmattning efter layoutarbetet, eftersom det fortsätter att öka. Annars vet jag inte.

Och jag är också rädd att inte få några vettiga svar från vården. Jag är tyvärr alltför van vid att inte få vettiga svar på diffusa symptom.

Väder och att leva i förändringens tid

Det är knepigt det där med väder.

För väder kan ju variera ganska kraftigt. Från dag till dag, vecka till vecka, och år till år.

Och samtidigt är minnet hos oss människor generellt sett uselt. Det där att minnas hur vädret var det ena eller andra året är de flesta av oss ganska kassa på. I den mån vi minns så handlar det ofta om att vi 1. har något att hänga upp det på (”det året Lisa föddes” eller ”när jag fyllde 40”), eller 2. att det varit frågan om något ganska extremt (Stormen Gudrun, eller sommaren det bara regnade hela tiden). Dessutom försärks eller försvagas minnet ofta beroende på om det är fler som pratar om det eller inte.

Det ganska vanliga mittemellan vädret minns vi sällan.

Förstås kan väderminnet förbättras av att man antecknar saker. Min blogg är ett bra stöd i det. Men även här är det ju trots allt ofta det extrema eller avvikande som blir noterat.

Så… jag har trots allt dålig känsla för hur avvikande vädret i år egentligen är. Det känns ganska varmt. Fast inte jättevarmt. Det är mer en allmän känsla av att vara längre kommen än början av mars, en känsla i luften, än en konkret temperatur eller så. Och dessutom får jag känslan av att det är mer extremt uppåt landet än här (för de elva grader jag sett på termometern hos oss känns inte jättemycket, liksom).

Så jag vet inte. Det bara liksom känns påtagligt annorlunda i år.

Men tanken slår mig. Upprepade gånger tänker jag tanken: är det år 2014 som vi i efterhand kommer att minnas som året när det liksom ändrades, markören för när klimatförändringen blev uppenbar och tydlig?

Det är förstås en lätt paranoid tanke. Väder är som sagt var varierande, och man kan aldrig dra slutsatser baserat på ett år.

Men det är liksom lite samma sak som att undra om man lever i en tid som i efterhand kommer att betraktas som avgörande skede, historiskt sett. Som åren före första värdlskriget. Vad tänkte folk då?

Jag undrar hur sommaren blir i år. Blir det en torr och varm sommar igen?

Det är knepigt det där med väder.
För väder kan ju variera ganska kraftigt. Från dag till dag, vecka till vecka, och år till år.
Och samtidigt är minnet hos oss människor generellt sett uselt. Det där att minnas hur vädret var det ena eller andra året är de flesta av oss ganska kassa på. I den mån vi minns så handlar det ofta om att vi 1. har något att hänga upp det på (”det året Lisa föddes” eller ”när jag fyllde 40”), eller 2. att det varit frågan om något ganska extremt (Stormen Gudrun, eller sommaren det bara regnade hela tiden). Dessutom försärks eller försvagas minnet ofta beroende på om det är fler som pratar om det eller inte.
Det ganska vanliga mittemellan vädret minns vi sällan.
Förstås kan väderminnet förbättras av att man antecknar saker. Min blogg är ett bra stöd i det. Men även här är det ju trots allt ofta det extrema eller avvikande som blir noterat.
Så… jag har trots allt dålig känsla för hur avvikande vädret i år egentligen är. Det känns ganska varmt. Fast inte jättevarmt. Det är mer en allmän känsla av att vara längre kommen än början av mars, en känsla i luften, än en konkret temperatur eller så. Och dessutom får jag känslan av att det är mer extremt uppåt landet än här (för de elva grader jag sett på termometern hos oss känns inte jättemycket, liksom).
Så jag vet inte. Det bara liksom känns påtagligt annorlunda i år.
Men tanken slår mig. Upprepade gånger tänker jag tanken: är det år 2014 som vi i efterhand kommer att minnas som året när det liksom ändrades, markören för när klimatförändringen blev uppenbar och tydlig?
Det är förstås en lätt paranoid tanke. Väder är som sagt var varierande, och man kan aldrig dra slutsatser baserat på ett år.
Men det är liksom lite samma sak som att undra om man lever i en tid som i efterhand kommer att betraktas som avgörande skede, historiskt sett. Som åren före första värdlskriget. Vad tänkte folk då?
Jag undrar hur sommaren blir i år. Blir det en torr och varm sommar igen?Det är knepigt det där med väder. 

För väder kan ju variera ganska kraftigt. Från dag till dag, vecka till vecka, och år till år.

Och samtidigt är minnet hos oss människor generellt sett uselt. Det där att minnas hur vädret var det ena eller andra året är de flesta av oss ganska kassa på. I den mån vi minns så handlar det ofta om att vi 1. har något att hänga upp det på (”det året Lisa föddes” eller ”när jag fyllde 40”), eller 2. att det varit frågan om något ganska extremt (Stormen Gudrun, eller sommaren det bara regnade hela tiden). Dessutom försärks eller försvagas minnet ofta beroende på om det är fler som pratar om det eller inte.

Det ganska vanliga mittemellan vädret minns vi sällan.

Förstås kan väderminnet förbättras av att man antecknar saker. Min blogg är ett bra stöd i det. Men även här är det ju trots allt ofta det extrema eller avvikande som blir noterat.

Så… jag har trots allt dålig känsla för hur avvikande vädret i år egentligen är. Det känns ganska varmt. Fast inte jättevarmt. Det är mer en allmän känsla av att vara längre kommen än början av mars, en känsla i luften, än en konkret temperatur eller så. Och dessutom får jag känslan av att det är mer extremt uppåt landet än här (för de elva grader jag sett på termometern hos oss känns inte jättemycket, liksom).

Så jag vet inte. Det bara liksom känns påtagligt annorlunda i år.

Men tanken slår mig. Upprepade gånger tänker jag tanken: är det år 2014 som vi i efterhand kommer att minnas som året när det liksom ändrades, markören för när klimatförändringen blev uppenbar och tydlig?

Det är förstås en lätt paranoid tanke. Väder är som sagt var varierande, och man kan aldrig dra slutsatser baserat på ett år.

Men det är liksom lite samma sak som att undra om man lever i en tid som i efterhand kommer att betraktas som avgörande skede, historiskt sett. Som åren före första värdlskriget. Vad tänkte folk då?

Jag undrar hur sommaren blir i år. Blir det en torr och varm sommar igen?

Är tweets som fångas upp av myndighets webbplats twitterfönster offentlig handling?

Försäkringskassans generaldirektör twittrade

Normalt håller jag mig till socförsäkringen. Men J Åkesson i debatt gör att jag kräks!

Och delar av omvärlden protesterade och tyckte inte det var lämpligt av en GD.

Jag tycker det var lämpligt, och viktigt, för vi kan inte ha GD:ar som inte tycker saker.

Det är dock inte detta som får mig att skriva nu.

I Sveriges radios reportage har man pratat med en statsvetare (lyssna på reportaget) som tycker det är olämpligt att Eliasson twittrar rakt ut på Försäkringskassans hemsida, och menar att det då blir en offentlig handling.

Jag undrar om statsvetaren ifråga vet hur sånt där funkar. Det som finns på försäkringskassans webbplats, i högerkanten på pressidan, är förmodligen den typ av färdiga twitterfönster man lätt kan hämta hem kod för och stoppa in på en webbplats. I koden lägger man in vilka sökord eller twittrare som ska plockas in i flödet. Om den som lagt upp twitterfönstret valt att twittraren Sanne_skriver ska synas i flödet, så kommer allt twittraren skriver att synas där. Blir då allt jag twittrar offentlig handling för att myndigheten Försäkringskassan valt att plocka in det i sitt flöde? Det är i så fall en mycket märklig och tveksam effekt. Kan någon jurist svara kring vad som gäller?

I alla fall är det ju knappast GD Eliasson som själv lagt ut tweeten på Förskringskassans webb. Det borde även statsvetaren begripa. Och är han så dåligt insatt när det kommer till twitter och webb att han inte vet det så kanske man borde intervjua någon annan?