Nu efter EU-valet har det varit många diskussioner om hur man ska bemöta och behandla SD-väljare. Och många har argumenterat för att vi ska vara förstående, snälla och tålmodiga.
Det är säkert klokt ur ett praktiskt hänseende.
Samtidigt stör det mig. Mycket.
För det var ju i ganska hög grad det man fick höra som liten när andra ungar uppförde sig på otrevliga sätt mot en. Att man skulle visa förståelse för dem, av det ena eller andra eller tredje skälet. Det var de som inte begrep bättre, det var de som hade haft det svårt, och så vidare.
Det var vi med förståelsen som skulle acceptera att bli dåligt behandlade. Det var vi som skulle stå ut med att bli nedtryckta, inte få vara oss själva, inte klä oss som vi ville eller ha de intressen vi ville. Smyga med vem vi var och inte reta någon, och acceptera att det fanns sådana som hade svårt för oss, oavsett varför de nu hade det.
Vi skulle anpassa oss och de skulle inte lära sig att göra annorlunda.
Och sedan har vi vuxit upp, och vi som inte stämde med mallarna och fick lära oss att stå tillbaka har sakta fattat mod och kämpat oss tillbaka och lärt oss stå upp för oss själva och inte låta mobbare och översittare ta över. Klär oss som vi vill, säger vad vi tycker, tycka att vi duger som vi är, och allt vad det nu handlar om.
Och det stör ju självklart fortfarande de inskränkta. De som vill att det ska vara som det var förr, när alla passade(s) in i en väl utprovad urgammal modell. Och de röstar på ett parti som vill tillbaka dit.
Och då är vi där igen: vi får rådet att vara snälla och tålmodiga mot dem. Sätta oss in i deras situation.
Precis som mot bråkstakarna när man var liten.
”Han drar dig i håret för att han är kär i dig – han vet inte bättre.”
Nä. Han drar mig i håret för att han vet att det retar mig och att han inte kommer att få någon skit för det. När tänker någon stoppa honom? När tänker någon i praktiken leva upp till att samma krav och förutsättningar ska gälla för alla?
Det är så jävla tröttsamt att tillhöra dem som alltid förväntas ha förståelse för dem som är dumma, och att av en eller annan dum anledning uppmanas att låta dem hållas eller vara kärleksfull mot dem. Varför ska ansvaret alltid ligga på de goda? Varför måste alltid de goda stå tillbaka?