Individualism

På sistone har många som jag följer i olika sociala medier ondgjort sig över individualism. De beklagar sig över individualism som källan till nästan allt ont. Inte minst när det kommer till miljö.

Jag vet inte om det är jag som har fel tolkning av ordet individualism, att jag använder ordet fel. För för mig är individualismen i grunden något bra.

Individualism för mig handlar om min möjlighet att sticka ut, vara annorlunda än den stora massan, göra som jag vill och som jag tycker är rimligt, grundat på min moral, mina värderingar och min smak.

Utan individualismen skulle jag fortfarande vara fångad i att göra som omgivningen tycker jag borde. Det massan tycker skulle fortfarande trycka in mig i en mall. Den gamla bymentaliteten skulle råda och inte tillåta avvikare.

Utan individer som vill och vågar göra annorlunda skulle vi fortfarande vara kvar på ”medeltiden”. Inga kvinnliga rättigheter, inga rättigheter för homosexuella, inget modernt samhälle.

Inte ens rätten att klä sig i färger man själv väljer, och absolut inte byxor!

Utan individualism skulle det inte heller finnas möjlighet för vissa att försöka gå före inom miljöarbetet och uppnå någon skillnad och förändring, utan vi skulle alla följa mallen och shoppa järnet i dagens samhälle. Utan individualism hade jag definitivt aldrig kunnat plugga biologi och jobba med miljöfrågor.

(Ja, visst, hade vi varit kvar i ett oförändrat bondesamhälle hade vi kanske inte haft dagens miljöproblem. Jag tycker ändå inte det hade varit önskvärt. Faktiskt.)

Individualismen är i grunden något positivt, som ger var och en möjlighet att göra skillnad. Det är hur den används som är avgörande för resultatet.