Så: jag och tioåringen tog tunnelbanan bort till hållplatsen nedanför Montmartre och drällde i souveniraffärer i väntan på att mannen och snartsexåringen skulle återvända från sjukvårdsäventyret. Något skulle vi ju göra, och det där kunde ju ta hur lång tid som helst i värsta fall.
De började, efter tips från vandrarhemmet, med att ta sig till ett sjukhus i närheten. Men där visade det sig att barnakuten låg på ett helt annat sjukhus, så de fick fara vidare. Och väl där gick det tydligen ganska snabbt att få hjälp. Läkaren konstaterade parvovirus (”femte sjukan”), vilket tydligen ger klåda på händer, fötter och i ansiktet, men är ofarligt och ska gå över på några dagar. Dock kan man utöver klådan få en del värk. Så doktorn ordinerade starkare antihistamin samt paracetamol. (Det franska barnparacetamolet kommer i rosa förpackning, med jordgubbssmak och azorubin men ”sans sucre”. Fascinerande.)
Stärkta av vetskapen om att det var ofarligt – bara jävligt jobbigt – och förbättringspotentialen hos mer medicin, begav de sig genom Paris metro till oss. Därefter åkte vi Funiculaire till Montmartres topp, gick genom Sacré-Cour och drällde genom Montmartre. Därefter tog vi en promenad i den mycket märkliga kyrkogården som hör till Montmartre – en kyrkogård med mängder av märkliga små ”hus” som gravar. Absolut sevärt.
Minstingen önskade fler muséer, men dagen hade ju blivit lite allmänt rumphuggen av sjukhusbesök (även om det gick snabbt), så Louvren kunde vi inte hinna före stängningsdags. Vi gav oss iväg mot Centre Pompidou men konstaterade att utställningarna där inte verkade intressanta, och kaffet i kaféet där var för dyrt för att intressera oss även om vi inte druckit kaffe sedan frukost. Efter ytterligare lite runtdrällande kallade vi det därför en dag och åkte tillbaks till vandrarhemmet.
Den kliande lillskrutten har nu somnat mitt i kvällsläsningen. Hoppas han får sova gott inatt. (För ja, det kliar fortfarande och gör ont.)