Vi har en sexåring!
Dagen började tradtionsenligt (ja, på svenskt vis då), med frukost på sängen, ”Ja må han leva” och paketer. Vi hade köpt några presenter av mindre utrymmeskrävande slag – vi ville inte öka på packningen för mycket – och så får det bli fler hemma sedan. Födelsedagsbarnet ifråga blev i alla fall nöjd.
Sedan var det där med tårta… Planen var alltså att försöka baka något. Faster har en stor gasspis, med ugn. Den verkar riktigt läskig att baka i, och inte ens faster själv verkade tycka det verkade vettigt att vi försökte :-) Hon rekommenderade istället den lilla elektriska bänkugnen. I den hade hon dock inte många formar som passade. Det enda lämpliga var en brödform, förmodligen aningens mindre än normalstorlek.
Jag hade letat reda på vårt vanliga sockerkaksrecept till tårta. Det är på tre ägg, så jag tänkte att en sats på två ägg, alltså två tredjedels sats, borde kunna funka.
Men det fanns inga vettiga måttgrejer. Det bästa som fanns att jobba med var en pryl som hade streck för 1/10, 1/8, 1/4, 1/3 och 1/2 liter. Precisionen blev därmed inte den bästa. Och bakpulvret kom i dospåsar. Dessutom hade jag med en överenergisk sexåring i bakningen. Sammantaget resulterade detta i en tårta som kokade över i ugnen, brändes upptill och sedan sjönk ihop till nästan inget alls.
Efter en kort överlägnningen bestämde jag och mannen att jag skulle göra ett nytt försök. Noggrannare mätning, mindre bakpulver, snålare mängder generellt och aningens lägre värme redan från början samt en sexåring som istället hade övergått till att leka med playmobil ute på gården gjorde att kaka nummer två inte kokade över allt, brändes betydligt mindre och bara sjönk ihop hälften så mycket (och mer jämt fördelat).
Den misslyckade tårtan skalade jag från det mesta brända och serverade i småbitar som märklig sockerkaka.
Och sedan fick vi faktiskt ihop en ganska vettig, om än fånigt liten, tårta. Grädden vi skaffat gick att vispa, och det fanns vaniljsocker (också i portionspåse) att smaksätta den med. Hallonsylten att lägga emellan var god, och bären vi köpt på marknaden (hallon och jordgubbar) täckte tårtan totalt. Och det blev tårtljus på.
Att den vispade vaniljsmakande grädde som blev över och den hallonsylt jag inte lyckats trycka i tårtan (trots att jag var ytterst generös) rörde vi ihop någon sorts glass och stoppade i frysen (den åt vi sedan på kvällen – mycket gott).
Till lunch åt vi, enligt önskan från födelsedagsbarnet, korv med bröd. Vi hade faktiskt lyckats få fatt i ekologisk korv av rätt typ – ”frankfurter” hette det visst – och korvbröd (i Frankrike säljs de visst oskurna). Vi kompletterade med pasta, diverse grönsaker och färskkorvar av mergueztyp.
I övrigt ägnade vi dagen huvudsakligen åt packning. Det tar lite tid när man varit någonstans i nära två veckor och börjat bo in sig att samla ihop alla saker man spritt omkring sig, ordna dem på ett vettigt sätt och packa ner dem. Dessutom har vi trots allt tillåtit oss att köpa med några små saker hem, så väskorna är lite mer välfyllda nu. Under tiden lekte barnen med födelsedagsplaymobil. Samt stissade. Det börjar bli dags att komma hem, det märks. Sexåringen längtar efter katterna. Tioåringen tycker visserligen det är tråkigt att åka hem från Bretagne, men tycker ändå det ska bli skönt att komma hem. Båda barnen behöver komma hem till det hemtama och komma iväg och leka med kompisar innan det klättrat och stampat sönder fasters trappa.
Vi hann ner till stranden ett sista varv också. Trots att det måste ha varit två timmar sedan lågvatten var stranden fortfarande oändlig. Solen var inte framme mycket, himlen var huvudsakligen täckt av moln i olika färger och former, och det kom lite regnstänk och en kortare miniskur, men det var ändå varmare och skönare än det varit på stranden dagarna innan, när det blivit kallt så fort solen gtt i moln, det vill säga hälften av tiden (trots att himlen huvudsakligen varit blå över havet och stranden). Vattnet var ljuvligt. Vid horisonten försvann havet i diset, och kusten längre bort syntes idag bara svagt genom dimman. Barnen byggde ett sista slott, Fort le Pied (format som en fot med sina murar och vallgravar), som vi aldrig hann se täckas av tidvattnet, trots att det steg väldigt snabbt den här dagen (ganska kraftigt tidvatten).