Jag har funderat en del kring tryggheten i pengar under den här semestern.
Pengar i sig är ju egentligen inte viktiga i sig. Jag är inte intresserad av lyx eller att kunna köpa dyra saker; oftast är jag nöjd med det enkla.
Men när man hamnar i kneiga sitationer blir det ändå tydligt hur bra pengar är när det gäller att ge trygghet.
Tydligast blev det ju förstås när mannens plånbok blev stulen. Det var inte mycket pengar han blev av med egentligen. Det ekonomiskt mest värdefulla som försvann var Skånetrafikens sommarkort. Men även körkortet kostar förstås att ersätta. Och det fanns förstås en osäkerhet från början kring om de skulle ha hunnit plocka pengar från bankkontona med korten innan korten spärrades och pengarna flyttades undan och så vidare. Och polisanmälan och behov av att ringa och trassla med saker, och… I all röran insåg jag att det var en ganska väsentlig sak för känslan i magen att veta att vi faktiskt har pengar, har råd med de saker som uppstår och måste lösas. Vi blir inte bankrutt. Vi behöver inte ställa in hela vår sommar. Det löser sig. Skulle vi åka på saftiga extrakostnader så är det surt, men ingen katastrof.
Samma känsla finns även i många små saker. När man är ute och kör en hel dag, och har tänkt se slott och stränder och annat, och inte säkert vet var det kommer att dyka upp möjligheter att köpa lunchmat, så är det bra att veta att man klarar av att hantera om det blir lite dyrare någon dag – istället för att behöva fara runt tills man hittar något billigare, alla är sura av hunger, och dagen tar slut innan att man hinner det man hade velat.
Och otryggheten återvänder när man plötsligt inte vet igen. När vi höll på att packa för hemresan tänkte jag kolla hur mycket pengar det fanns kvar på kontot, men just då funkade inte nätet. Att befinna sig på Berlins Hbf på hemvägen och veta att man ska äta frukost och köpa proviant och kanske behöver lösa andra saker, och inte ha en aning om det finns några pengar på kontot när man ska betala gör att situationen plötsligt känns väldigt otrygg.