SNCF:s jingel vid utrop och liknande på stationerna i Frankrike är trevlig första gångerna – men i längden vansinnigt irriterande. Minst tre fjärdedelar av familjen har den på hjärnan och ger ifrån sig den av misstag vid slumpmässigt valda tillfällen.
Utropen på Berlin Hbf har alldeles för låg volym och görs dessutom av en ljus damröst. Omöjligt att höra något vettigt. (Ja, och så är det på tyska.)
Utropen på stationen i Hamburg är helt omöjliga att höra, eftersom det samtidigt (hela tiden) borras med stora betongborrar som överröstar högtalarrösten med hästlängder.
Ska man åka tåg i Tyskland bör man boka platsbiljett. Speciellt under högsäsong. Det kostar inte mycket men är oerhört tacksamt.
Vissa uttagsautomater i Tyskland erbjuder möjlighet att välja valörer på sedlarna när man tar ut pengar.
Det är ett enormt säkerhetspådrag i Frankrike, framför allt i Paris. Väskkontroller, patrullerande vakter med automatvapen, och diverse skyltar om att inte lämna sina väskor obevakade (”och hittar vi kvarlämnade väskor så skjuter vi dem”). Bisarrt för en landsortssvensk. Terrorhotet i högsta grad närvarande. Även i Nantes påmindes man om detta, med väskkontrollen i bagageinlåsningen. Och när vi åt på Quick i Paris innan hemresan kom vakter tre gånger och frågade om det var vårt bagage och påminde om att det fanns gott om tjuvar och att vi skulle hålla koll på bagaget.
Allt detta i skarp kontrast till nödvändigheten av att lämna majoriteten av bagaget obevakat på tåget vid färjeöverfarten Rödby-Puttgarden.
Jag fascineras över alla människor som måste tränga sig i tågsammanhang (vid på- och avstigning, på stationer – och på färjan för den delen), helt utan hänsyn till att de tränger sig förbi små barn, separerar familjer och slår folk i huvudet. Eller skyfflar barn åt sidan som om de vore pappkassar fyllda med nåt tåligt som hushållspapper, som man inte alls behöver ta hänsyn till utan nästan kan gå rakt igenom. Detta i bjärt kontrast till alla vänligt leende människor på Hamburg station INNAN det blev dags att gå på tåget.
Jag irriteras också av amerikanerna jag hör på tåget. De sitter och pratar om vilka europeiska storstäder de hunnit med. Det är något med hur de låter – både hur de uttrycker sig och deras dialekt – som jag finner gravt irriterande. Det är säkert i högsta grad omotiverat, de kan ju inte hjälpa hur de låter, men det är väl på något vis som med stockholmare.