Att vara bortrest nära tre veckor i sträck mitt i växtsäsongen, mitt i sommaren, är helt klart inte en bra strategi när det gäller trädgården. Det finns liksom ingen chans att på något vettigt sätt komma ifatt. Ogräset kan man i viss mån hinna ikapp med, om man tar sig tiden – men det varma vädret har satt stopp för nästan all utomhusvistelse av längre och mer ansträngande typ på sistone. Ännu svårare är det med saker som hunnit växa en massa och som hade behövt bindas upp och annat under den där tiden. Eller saker som borde gallrats eller skötts om på andra sätt. Det är liksom kört. Det går att bättra på en del, men det blir ändå inte som det ska.
Trädgårdslandet är helt enkelt eftersatt. – Och det i sin tur gör att det känns mindre lockande att ägna sig åt, och så vidare…
Dessutom är det förbannat torrt. Och nej, vi har inte vattnat ikapp sedan vi kom hem. Det har inte blivit. Det har varit för varmt för att vara ute, och de drägliga timmarna på kvällen har det varit för mycket annat att hinna med, så då har vi glömt vattningen – igen och igen och igen.
Potatisen är helt nedvissnad. Det beror inte på torkan, utan på bladmögel (?) och det var på gång redan innan vi åkte till Frankrike. Jag konstaterade innan idag att nu kan man lika gärna ta upp all potatisen, för den växer ju inte längre utan det ända som förändras är att den med tiden sannolikt blir mer angripen av larver och annat. Så jag gav mig på att försöka plocka upp dem ikväll.
Marken är förbannat torr och hård. Att få upp potatisen är ett slitgöra.
Idag har det i alla fall varit lite drägligare, lite lite svalare, efter många dagars värmebölja. Ja, det är fortfarande värmebölja, men det finns nyanser även i helvetet. Men nåt regn har vi fortfarande inte fått. Det skjuts hela tiden framåt, som något de lockar med på lagom avstånd för att man inte ska ge upp. Senaste budet är kanske kanske nåt på måndag eller tisdag, men troligare på onsdag. Typ.
Imorgon är sista dagen innan jag börjar jobba igen.