Minstingen börjar skolan om ngra veckor. F-klass. Och jag tänker att det vore trevligt att ge honom en klocka. Ett armbandsur. Inte för att han kommer att behöva hålla rätt på tider egentligen – det kommer andra att sköta om ett bra tag till – utan mer för att markera att han är stor. Att han kan få känna sig stolt. Och kanske lära sig klockan av bara farten – han är inne i en period med att vilja kunna själv.
Så jag har letat klocka. Först lite så där löst, sedan mer strukturerat. Jag tycker inte jag har stora krav. Men visst, jag vill inte betala löjliga summor för något som trots allt kan tappas bort eller utsättas för en del påfrestningar. Bortsett från detta så vill jag att det ska vara en klocka som är hyfsat neutral, lätt att läsa urtavlan på, med inte för stor boett (den ska ju funka på en liten barnarm). Och så vill jag att klockan ska vara tillverkad av material som känns okej att ha stora delar av dagen på ett barns arm, direkt mot huden.
En vanlig, enkel klassisk armbandsklocka, med metallboett och skinnarmband, i svart eller blått eller rött eller grönt eller nåt sånt.
Nä. Precis. Sånt finns inte.
Klockor till barn ska ha hysteriska färger eller hysteriska mönster. Eller i alla fall vara extremt könskodade. Och dessutom ska de i så stor utsträckning som möjligt vara av plast. Helst sådan där gummiartad plast, som åtminstone för mig direkt signalerar ohälsosam ur kemikaliehänseende.
Efter mycket letande tyckte jag dock idag att jag hade hittat klockor som faktiskt såg ut att ha skinnarmband, och som var ganska neutralnormala i övrigt. Men för säkerhets skull frågade jag: ”Det är väl skinn?”
”Nej. Syntet.”
”Syntet?”
”Plast.”
Jaha.
Jag antar att det måste handla om marknaden. Att de flesta som köper klockor till barn vill att de ska vara av plast. Eller?
Men då återstår frågan: Varför?