Monthly Archives: juli 2014

Dag 8 och 9: Språk och släktingar (5-6 juli)

På lördagen begav vi oss iväg för att besöka min kusin med fru och barn borta i Finistère. På vägen dit växlade vi mellan motorväg och mindre vägar. Bland annat såg vi en fantastisk järnvägsbro i Ponthou. I övrigt regnade det stundtals ganska kraftigt. Lunchen blev mackor på nyinköpt baguette, smör, skinka och ost m.m., sittandes i bilen på en parkering medan regnet vräkte ner.

Väl framme hos släktingarna regnade det också en hel del, så lördagkvällen tillbringades inomhus. Vår minsting, som är ungefär ett halvår äldre än nästkusinen (som han aldrig hade träffat innan), hade i början lite svårt att komma igång att leka, eftersom de ju inte alls har något gemensamt språk, men efter en stund lossnade det, bland annat med hjälp av playmobil och lego samt med den lekmässigt viktiga termen ”en garde” – och när vi skulle åka därifrån ett dygn senare ville vår snartsexåring absolut inte lämna sin nyfunne vän (och vi fick ett vredesutbrott att hantera).

För tioåringen fanns det inte lika mycket att göra. Att sitta med och lyssna på vuxna prata dålig engelska är väl inte så stimulerande i längden :-) Så först satt han och spelade Nintendo ett bra tag. Men sedan blev han upplärd i flugan med att göra armband av små färgglada gummiband och en typ virknål, och trots ointresse till en början så blev han aningens biten till slut.

På söndagen var vädret bättre. Vi började med att åka till marknaden i Daoulas – en mycket fin marknad med mycket korv och grönsaker och annat, och mycket ekologiska produkter. Lite svårt när man samtidigt befinner sig där man egentligen inte kan köpa hem något ens för stunden. Därefter åkte vi alla ut till havet, åt galetter och crepes och tillbringade därefter några timmar på stranden. Båda utflykterna under dagen klämde vi in alla i en sjusitsig Touran, och jag slapp köra :-)

För tioåringen var dagen dock lite småjobbig, inte minst besöket på creperiet. Att få utdelat barnmenyn, få maten serverat på Nalle Puh-tallrik och efterrätten serverad i en clownskål passar inte riktigt en tioåring…

Senare på kvällen – efter sexåringsraseriutbrottet – körde vi tillbaka hem till Etables.

Dag 7: Musslor hos Adrien (4 juli)

Det är svårt att lyckas skriva regelbundet när man utnyttjar dagarna till max :-) Och det är svårare att komma ihåg vad man tänkte skriva några dagar senare :-(

På fredagen tog vi bilen och åkte norrut längs med kusten. Vi var ute och vände vid Bilfot och tittade på utsikten, innan vi åkte vidare in till Paimpol och försökte hitta lunch.

I hamnen i Paimpol finns det gott om restauranger av det slag som man inser redan från början att de är inriktade på en annan publik, både ekonomiskt och i övrigt… Vi vuxna ville ha musslor och barnen fisk, och vi vuxna ville dessutom inte bli ruinerade. Och det är alltid en utmaning att samtidigt som alla är hungriga och trötta försöka leta reda på något som motsvarar allas önskemål. Men vi var lyckosamma, och efter en stunds undersökningar hittade vi lilla Snack-baren Chez Adrien – lite längre upp från hamnen, lite mindre, lite mindre flashigt och med annan typ av möbler, lite mer rätt känsla och lite billigare – men absolut inte sämre! Underbara moules frites till oss vuxna, jättegoda fish and chips till barnen.

Därefter åkte vi vidare till den långa smala landtungan Sillon Talbert. Tyvärr började det regna, så vi gick inte så långt ut.

Dag 6: Bilfärder i Bretagne (3 juli)

Jag kan köra bil i Frankrike!

Och ja, jag vet, ibland är det som hjälper mot rädslor och nervositet att tvingas ta tjuren vid hornen…

Vi har varit och hyrt bil idag. Jag har kört både motorväg och mindre vägar, och det har gått ganska bra.

Vi har varit vid fyren vid Cap Frehel, sett vackra klippor klädda med ginst och ljung stupa rakt ner i blågrönt havsvatten. Vi har varit vid Fort la Latte, på en klippa ut i havet. Och vi har badat på en ljuvlig strand med eremitkräftor och ätit crepes till extremt försenad lunch.

Dag 4-5: Bretagne, havsbad och återhämtning (1-2 juli)

Bretagne.
Etables-sur-mer.
Vi är framme!

Eller ja, det har vi varit sedan igår eftermiddag.

Idag har vi tillbringat den sena eftermiddagen på stranden. Vi har gått långt långt för att ta oss ut till vattnet, eftersom det var
lågvatten. Jag har tagit årets första bad, i atlantvatten – först lite kallt men sedan ruskigt skönt. Jag har gått på stranden och letat snäckor med barnen, tittat på pyttesmå sandfärgade krabbor som springer över den våta sanden, studerat småfisk i vattenpölarna som blir kvar när vattnet runnit undan, stått och sett på ”vattensniglar” som sakta rör sig över stenar i de små pölarna och lämnar spår av sandfri yta efter sig, tittat på havsanemoner under vatten och blåmusslor som är kvar ovan vatten på klipporna fram till nästa högvatten, och lyssnat till det märkliga ljudet som jag antar kommer från musslor och andra djur på klipporna.

Lillskrutt mår bättre. Det var fortfarande besvärligt igårkväll, och han vaknade till vid midnatt och fick paracetamol, och efter en besvärlig stund till så somnade han om och sov sedan till strax innan tio i förmiddags (när vi väckte honom). Välbehövligt för både honom och oss andra. När han vaknade var det besvärligt igen, men efter ny omgång paracetamol plus dagens dos antihistamin så har han sedan kunnat vara nästan som vanligt idag. Vid lunch klarade han delvis att äta själv (utan att någon fick hålla i maten och besticken åt honom och mata), och han har kunnat leka och spela gameboy. Många timmar av dagen har han (och storebror) ägnat åt gammelfasters playmobil. Dessutom leker han en del med hunden Skutty.

Min man var igår iväg till den lokala polisen och gjorde polisanmälan för den stulna plånboken. Idag har vi försökt ta reda på om det går att fixa något tillfälligt körkort från ambassaden/konsulatet. Då fick vi beskedet att polisanmälan gäller som körkort i en månad, det vill säga att det inte skulle behövas något. Men när vi ringde biluthyrningsfirman så svarade de förstås att de inte skulle acceptera något sådant. Och en dubbelkoll med den lokala polisen visade att det förstås inte alls stämt – konsulatet hade helt fel.

Det kommer alltså att bli jag och bara jag som kommer att behöva köra bilen vi ska hyra. I Frankrike. Gaaaaah…

Vi har även i övrigt tagit det väldigt lugnt idag. Gått en promenad i omgivningarna, besökt den lokala turistbyrån, stannat på lekplatsen, och låtit barnen leka hemmavid. Och tänkt och planerat och återhämtat oss, fysiskt och mentalet.

Dag 4: Pickpockets och TGV (1 juli)

En av de stora utmaningarna med att resa utomlands och i stora städer är rädslan för att bli av med saker. Ficktjuvar, inbrott, och så vidare. Har jag min väska kvar? Har vi biljetterna? Var är passen säkrast? Är plånboken där den ska? Det är förstås en extra utmaning när man har ångestproblem. Dessutom förstärks det av jobbiga erfarenheter. När vi var i Frankrike med familjen och bilen 1993 hade vi inbrott i bilen när den stod parkerad i Nimes. En ruta krossad, min och brorsans ryggsäckar försvunna tillsammans med en kylväska med matjessill och drickor – och med det en str del av min trygghet för en ganska lång tid framöver.

Det är alltså en påfrestning att befinna sig i sådana situatiioner. Jag hanterar det bättre nuförtiden, men det är en stor mental ansträngning, knappast en avslappnad känsla. Mina tankar är ganska konstant på det där: har jag kvar plånboken och kameran och annat viktigt?

Och så händer det då. Vi tar metron till Gare Montparnasse för att lämna Paris. Det är trångt på metron, och vi har en snartsexåring som är lätt panikig av kli och ont. Och när vi slutligen kommer till Gare Montparnasse så konstaterar min man att han inte längre har sin plånbok kvar. Gissningen är att den försvann redan i början av resan när det var några som var lite extra buffliga och knuffiga.

Bank/betalkort och körkort borta. Annars förmodligen inte så mycket av större vikt.

Jag har också bankkort, så den biten löser sig. Körkortet är väl lite värre… vi skulle hyra bil i Bretagne, ju. Ja, jag har också körkort, men vi vill kunna köra båda två – och det är trots allt min man som är bekvämast med att köra bil i ovana miljöer.

Spärrnumret har vi förstås glömt att ta med oss. Gare Montparnasse hävdar sig ha fritt nät, men det funkar inte. Vi har med oss en lapp om hur man hör av sig till Folksam där vi har försäkring, men när han ringer dit så är det enda de har att säga att vi måste polisanmäla; de kan inte ens hjälpa oss med spärrnummer. Och vi har ett tåg att passa…

Nå. Inte mycket att fundera närmre på. Vi har ju egentligen allt annat viktigt kvar. Och det är ju värdsliga ting: ingen skadad.

På något vis är jag imponerad av det där: jag hanterar det. Det är jobbigt och besvärligt och far många tankar genom huvudet, men jag hanterar det. Ingen panik. Ingen röksmak i munnen. Jag lyckas hålla mig till att tänka att det ordnar sig, att vi har kvar de viktiga sakerna, att alla lever… Och jag vet inte om det är mognad och erfarenhet, eller att jag lärt mig hantera verktyg för det här, eller om det är sertralinet. Förmodligen allt tillsammans. Jag känner mig i alla fall lite stolt över det. Jag lyckas dessutom huvudsakligen låta bli att tycka att det på något sätt skulle vara mitt fel, att jag borde tänkt eller gjort annorlunda, att jag borde tänkt på att vi borde lägga ner körkorten någon annanstans, att jag borde… för nej, jag kan inte ta ansvar för allt :-)

Fast bekväm med situationen är jag förstås inte.

Annars då?

Tja, natten har varit något drägligare. Egentligen mest tack vare att vi gett paracetamol innan läggdags och en gång på småtimmarna.

Och Montparnasse-stationen är stor och TGV-tågen är skitlånga. Och nu sitter vi på ett TGV, ett Train à grand vitesse, som det stod så mycket om i franskböckerna när jag läste franska i skolan för många år sedan. Nu är vi på väg mot Bretagne. Med ett körkort för lite och en sjukling.

Mentalt sett är jag inte skitbra på det här… ;-)