Lekplatser. För de allra flesta föräldrar verkar de vara ett vanligt tillhåll. Ett ställe man går till ofta, kanske dagligdags, och sitter och hänger på en bänk, eller tar fart på ungarna i gungan, eller sitter och knappar på en telefon, eller nåt sånt. (Eller ja, lekpark verkar det heta? ”Vi går till lekparken”. Eller kortat till ”parken”, fast det är uppenbart av sammanhanget att det som avses är något med gungor och rutschkana och klätterställning.)
I alla fall är det det intryck man får, via sociala medier. Det kommenteras på ett sätt som ger mig uppfattningen att det hör till de där riktigt självklara sakerna som förälder, nästan lika självklart som att ge dem mat och se till att det finns kläder till dem. Obligatoriskt.
Det får mig att känna mig förvirrad. Misslyckad. Fel. Jag uppfyller inte de grundläggande kriterierna för att vara en god förälder.
Här finns ingen lekplats i närheten. Eller ja, det finns ju sådär tre kilometer bort. Och eftersom det där med lekplatsbesök är så fruktansvärt viktigt, så borde man väl masa sig dit.
Fast jag har liksom aldrig riktigt fattat poängen. Eller jo, klart det är kul med gungor och klätterställningar. Men gungor har vi hemma. Och visst, vi har inte klätterställning. Men det finns på dagis och fritids och skola, och där är ju ungarna stora delar av dagen. Varför ska vi dit sedan igen? Nog för att barnen kanske ibland skulle vilja. Men efter jobbet vill jag hem, och fixa mat och göra annat – hemma. Inte sitta och vänta på en lekplats, där jag inte kan göra något mer än att sitta av tiden.
Mina ungar får klara sig med att leka hemma i trädgården. Eller hos kompisar. Eller på lekplatser under den del av dygnet när jag inte är med.