Första skoldagen

Idag börjar sexåringen skolan. F-klass.

När han gick upp i morse valde han att ta på sig den rosa kattpirattunikan. ”Idag är jag en piratkatt”, deklarerade han.

Den rosa kattunikan, som jag köpte till storebror en gång i tiden, när storebror var tre år. Då var den stor till honom. Han använde den sedan mycket och länge.

Lillebror, han som börjar skolan idag, har inte använt den lika mycket. Men lite då och då. Och numera är tunikan sliten, med små hål på sina ställen, uttöjd och så där.

Och idag ville han ha den.

Jag tänkte många tankar. Tänkte att jag hoppas att det inte påverkar hur de andra barnen behandlar honom i skolan, idag och alla dagar framöver, att han kommer i en rosa ”halvklänning” första dagen.

Men jag sa inget. Inget av det jag hade kunnat säga hade gjort saken bättre, eller hur? Om jag hade sagt något – oavsett vad jag hade sagt – så hade det ju inneburit att det vore jag som förde in hans tankar på att någon skulle kunna ha problem med det. Eftersom det jag vet folk brukar hänga upp sig är färgen, så tänkte jag för ett ögonblick att jag skulle använda argumentet att det kanske vore bättre att ha något mindre slitet på första skoldagen. Men det är ju verkligen inte heller en åsikt jag vill skicka med honom. Så jag höll tyst.

I bästa fall är det faktiskt ingen som bryr sig, vare sig om färgen, formen eller slitningsgraden.