Monthly Archives: augusti 2014

Ska sunkuthuset få bli ett orangeri?

Det börjar bli dags att försöka ta tag i saker igen. Komma vidare med renovering. Och plötsligt är det sunkuthuset som står näst i tur.

Eller ja, plötsligt och plötsligt. Det är ju snart ett och ett halvt år sedan eternittaket plockades bort – och tolv år sedan besiktningsmannen sa ”Bränn!”. Det är verkligen på tiden att plocka bort träundertaket, bränna upp det, och sedan lägga dit något nytt tak.

Men ändå, på något vis plötsligt. För ända sedan vi flyttade hit har vi haft det som en avlägsen, drömsk plan: att någon gång i framtiden sätta på ett genomskinligt tak på sunkuthuset, så att det kan fungera som någon sorts växthus eller orangeri. Någonstans man kan driva upp plantor på våren, ha en del tomater och annat på sommaren, och sedan övervintra känsliga saker. Någon gång i framtiden. När vi nästan är gamla och grå. En sådan där sak som man knappt riktigt räknar med ska bli av, men som ändå är möjlig. En sån.

Nu är vi där?

För vi har faktiskt börjat undersöka möjligheterna. Konstaterat att det inte alls behöver vara svårare eller dyrare att lägga ett genomskinligt tak än ett ickegenomskinligt. Och tak måste vi ju ha. Det finns vettiga kanalplasttak, av ofärgat slag, som verkar både praktiska och prismässigt rimliga, och som funkar på den låga lutningen vårt tak har.

Kanalplast är visst polykarbonatplast. Och det känns liksom som den enda vettiga lösningen. Vi kan inte gärna ha glastak under de här förutsättningarna. Det här är samma typ av plast som man har i typ alla moderna uterum, har jag fattat det som. Och de flesta moderna växthus, väl?

Fast polykarbonatplast är väl också det man tidigare gjorde nappflaskor av? Sånt där som läcker bisfenol A?

Hmm… Då känns det ju genast mindre roligt.

Men om jag inte vill ha plasttak så kommer jag aldrig att få ett genomskinligt tak på uthuset.

Att det ska vara så jävla krångligt jämt!

Föräldraskap, egna pengar och egna val

Nej, man kan inte bara låta bli allt som innehåller plast. Och man kan som förälder inte bara förbjuda en oherrans massa saker.

Mina barn har, precis som de flesta barn, lite egna pengar att bestämma över. Veckopeng. Och ibland födelsedagspengar, som de fått med instruktionen att själva bestämma vad de vill köpa, till exempel från äldre släktingar som klokt nog erkänner att de inte har någon koll på vad barnen skulle ha glädje av.

De måste lära sig att själva hantera pengar. Väga in olika aspekter, komma fram till vad de vill köpa och varför. Vi föräldrar kan komma med goda råd, och i enstaka fall avråda eller förbjuda. Men vi kan inte diktera exakt vad de ska köpa – vilket ju blir effekten om vi skulle utesluta allt som vi på något vis tycker negativt :-)

Barnen kan ha nog med ångest ändå, eftersom de är betydligt mer insatta än många andra barn i deras ålder. De är inte hjälpta av att inte alls kunna passa in – det måste balanseras. Det får vara lagom. Och då är det viktigt att hitta nyanserna, och göra skillnad på det som är jättedåligt och det som inte är särskilt dåligt egentligen jämförelsevis.

Playmobil, som sexåringen för närvarande leker mycket med, är visserligen plast, men såvitt jag förstått en hälsomässigt ganska okej plast. Och han har en blandning av begagnade och nyköpta playmobilsaker. Ja, det är plast, men det är en bättre plast än mycket av det andra hans kompisar leker med.

 

Och vad gäller loombanden, så har jag nu helt enkelt pratat med tioåringen, och berättat vad jag läst: att det i en del sorter är 50 procent ftalater, och att det inte finns någon möjlighet för oss i nuläget att veta om de vi har hör till de med höga ftalathalter eller inte. Och så föreslog jag att jag skulle ge honom motsvarande de utlägg han haft, och att vi sedan lägger undan alla loombanden på obestämd framtid.

Och det hade han inga problem med.

 

Läs också till exempel det här och en massa andra inlägg om kalas och presenter… plus det inlägg jag skrivit någon gång för länge sedan om att det inte funkar att leva fanatiskt om ens barn inte ska bli missanpassade (ja, jag har skrivit för många inlägg och hittar inte bland dem).

Potatisar att inte odla för matens skull

Jag har de senaste dagarna plockat upp resterande potatis ur trädgådslandet.  För vissa av sorterna är resultatet extremt magert. En rad med Rödbrokig svensk gav max ett par dl små runda potatisar – en del bara små som ärtor. Av Violette hittade jag två potatisar, och av Mayan queen fem, tror jag. Av Snöboll fick vi två stora och ett tiotal pyttisar. Och Tärende och Blå dalsland som fått bo i en stor murarbalja med hål i botten hittade jag verkligen bara småärtor av.

Ingen av ovanstående är alltså egentligen lönt att odla hos oss? Nästa år tror jag vi satsar på att gräva en grop åt vardera sådan sort och slänga ner alla sättpotatisarna av var sort i ett hål. Typ.

Däemot har vi fått hyfsat mycket av Jämtländsk vit – även om den är rejält skorvangripen och med en hel del knäpparlarver. Likaså har vi fått bra resultat av Maris Per, Salad Blue, Timo, Mandel och Princess.

Jävla ftalatelände!

I somras, i Frankrike, fastnade tioåringen för Loom bands (pun not intended). Det var hemma hos barnens syssling (dryga fem år gammal) som intresset väcktes. Först var tioåringen inte intresserad, men sedan tyckte han det var kul.

Och jag tänkte… jag tänkte, ja, det är någon sorts plast, men herregud, så illa kan det väl inte gärna vara, det är ju bara typ gummiband. Fast jag våndades och tänkte att det nog var dumt – mensvalde och förträngde det. För jag tänkte att det är bra med något annat som intresserar än bara datorspel och andra liknande. Något praktiskt och konkret. Så han köpte några förpackningar med mitt goda minne, och jag köpte några åt dem tillsammans.

Och nu kommer rapporterna. Labprover visar att en del av loombanden innehåller 50% ftalater.

50 procent!!

Så vad gör jag nu?

Nej, det går inte att veta om detta gäller ”våra” band. Jag tror inte ens vi har förpackningarna kvar. Och de som gjort proverna får tydligen ändå inte avslöja vilka märken det rör sig om (hur går det ihop med informationsplikten?):

Det känns ju inte så jävla bra att barnen ska gå omkring med armband med 50% ftalater.

Läs mer:

Loom bands – fun fashion or a danger to health?

”œLoom band” phthalates case shows chemical regulation isn”™t working

Rucolaproblemet

Jag gillar rucola. Några blad rucola i tomatsalladen är fantastiskt gott.
Fast det går inte åt så många blad till en tomatsallad. Och i övrigt gör vi inte av med mycket rucola. Vi är inga stora salladsätare – det blir inte av att vi gör sallad mycket i övrigt.

Rucola är väldigt lättodlat. Därför känns det fånigt och onödigt att gå och köpa – det kan vi ju så lätt odla själva.

Men.

Rucola är som sagt var lättodlat. Och snabbväxande. Och går att så ganska tidigt.
Tomater tar tid på sig.

Det innebär att det finns en lång tid när vi har oändliga määngder rucola som ingen egentligen vill ha. Och när sedan tomaterna är mogna, så är rucolan full med bithål av ohyra, samt har gått i blom – och är inte alls god längre.

Ja, jag vet att det är en fråga om planering. Men det här med att lyckas så en separat gröda senare… är inte min starka sida.

Och så behöver jag ju veta: hur lång tid ska jag räkna med att rucolan tar?

Att så egen lök blev – sättlök

I våras fick jag för mig att jag skulle så lök istället för att sätta, minns ni det? För det skulle ju gå att göra ”bara allra längst söderut i Sverige” eller nåt sånt. Och så känns det fånigt att vara beroende av att köpa färdig sättlök – det funkar ju inte om man ska kunna klara sig själv :-)

Nå. Resultatet är klent. Lökarna har avstannat helt i växandet. En hel del av dem har blasten sedan länge vissnat ner på. Lökarna är löjligt små: de största som små sättlökar.

Visst. De har inte ftt världens bästa skötsel. Alls. De har stått mellan rader av majrova som skulle skördats bort betydligt tidigare än det blev gjort. Och fått alldeles för lite vatten. Och så där.

Men inte mycket lönt att ha till mat.

Så någon gång i förra veckan (eller när det nu var?) tittade jag på dem innan det stundande ösregnet, och letade info på nätet. För som sagt var: de ser ut som sättlök. Men hur odlar man egentligen fram sättlök? Rimligen måste det ju vara så att man odlar fram löken till en viss storlek, som man sedan sparar och planterar som sättlök nästa säsong. Men hur går det ihop sig med att lök ska vara tvåårig och gå i blom andra sommaren?

Nå. Jag bestämde mig för att det rimliga var att plocka upp de som hade helt nervissnad blast och spara dem som sättlök till nästa år. Och utifrån den info jag hittade tänker jag nästa år bredså lök i nåt tråg för att driva fram sättlökar.

Lite kul var det att några dagar senare läsa att Sara/Skillnadens trädgård kommit till samma slutsats och låtit sin hemsådda lök bli sättlök :-)

Pumpar har blivit eftertraktade

Idag hade vi tänkt göra slag i saken och ersätta den gamla trasiga ihoprostade gårdspumpen. Som tur var ringde vi för att kolla först, dels för att veta att den fanns hemma, dels för att höra om det funkar att få plats med den i bilen.

Det blev bara fråga nummer ett. För den fanns inte hemma. Tydligen har det varit enormt stor efterfrågan på sistone. Så de är slut hos tillverkaren, och vi fick sätta upp oss i kö.

Spännande. Undras varför efterfrågan är stor – om det är för att det blivit hippare med egen pump, eller för att folk faktiskt ser det som en krisberedskapsgrej?

Livspusslet: hämtningar

Våra barn är i barnomsorg. Där får de vara under den tid vi arbetar, samt restiden fram och tillbaka, och absolut inte ett dyft mer.

Dessutom är ju den gängse uppfattingen i samhället att man ska ha barnen så lite tid som möjligt på förskola och fritids. Helst ska man pussla med arbetstider och annat, så att barnen kan vara kortare tid i barnomsorgen och mer tid hemma. Även om det innebär att man träffar sin partner mindre. För tid hemma är mycket värdefullare än tid på förskola och fritids.

Fast det är ju på fritids och dagis de har sina jämnåriga kompisar, som de kan leka med?

Men i alla fall, detta innebär att man ska skriva upp vilka tider barnet behöver vara i barnomsorgen. Och detta baseras förstås personalens arbetstider på.

Det innebär att när man kommer dit och hämtar, så ska man hämta. Inget mer. För stannar jag kvar lite längre så inkräktar jag ju strikt talat ofta på någon annans ledighet.

Men barnen vill ju! När jag kommer och hämtar så vill de visa. Visa att mamma, titta, jag kan klättra här! Eller mamma, så här gör man i det här datorspelet! Eller för den delen bara spela apa för att dra ut på den där stunden när två viktiga världar möts. (Det skulle i alla fall kunna vara förklaringen till en del märkliga beteenden – men jag vet inte.)

Och jag är förstås trött då. Vill hem. För jag vet att när vi kommer hem måste vi vuxna orka med att laga mat och diska och tvätta. Och barnen blir hungriga som genom ett trollslag och vill ha maten bums när de väl kommit på det.

Fast fram tills dess vill de egentligen inte alls hem. Utan gärna vara kvar i den trevliga miljön på dagis eller fritids, men med mig på plats.

Lekplatser

Lekplatser. För de allra flesta föräldrar verkar de vara ett vanligt tillhåll. Ett ställe man går till ofta, kanske dagligdags, och sitter och hänger på en bänk, eller tar fart på ungarna i gungan, eller sitter och knappar på en telefon, eller nåt sånt. (Eller ja, lekpark verkar det heta? ”Vi går till lekparken”. Eller kortat till ”parken”, fast det är uppenbart av sammanhanget att det som avses är något med gungor och rutschkana och klätterställning.)

I alla fall är det det intryck man får, via sociala medier. Det kommenteras på ett sätt som ger mig uppfattningen att det hör till de där riktigt självklara sakerna som förälder, nästan lika självklart som att ge dem mat och se till att det finns kläder till dem. Obligatoriskt.

Det får mig att känna mig förvirrad. Misslyckad. Fel. Jag uppfyller inte de grundläggande kriterierna för att vara en god förälder.

Här finns ingen lekplats i närheten. Eller ja, det finns ju sådär tre kilometer bort. Och eftersom det där med lekplatsbesök är så fruktansvärt viktigt, så borde man väl masa sig dit.

Fast jag har liksom aldrig riktigt fattat poängen. Eller jo, klart det är kul med gungor och klätterställningar. Men gungor har vi hemma. Och visst, vi har inte klätterställning. Men det finns på dagis och fritids och skola, och där är ju ungarna stora delar av dagen. Varför ska vi dit sedan igen? Nog för att barnen kanske ibland skulle vilja. Men efter jobbet vill jag hem, och fixa mat och göra annat – hemma. Inte sitta och vänta på en lekplats, där jag inte kan göra något mer än att sitta av tiden.

Mina ungar får klara sig med att leka hemma i trädgården. Eller hos kompisar. Eller på lekplatser under den del av dygnet när jag inte är med.

Havet som sommarräddning – och samvetet

Vi har badat mycket i sommar, långt mer än på många år. Lika mycket efter att vi börjat jobba igen som under semestern. Det var räddningen under den hemska värmeböljan: att kunna köra ner till havet när man kom hem efter jobbet, och svalka sig lite i havsvattnet – även om temperaturen låg på 24-25 grader eller kanske ännu mer så var det ändå svalare än i luften.

Vi är ändå inte de som åker ner mitt på dagen. Det är för varmt då. Och man ska inte vara i solen då. Sen eftermiddag är bättre: då står man ut med att vara utomhus, och kan låta barnen vara ”oskyddade” – inte smörja med solkrämer och grejer. Och så är det mindre folk.

Men vi tar bilen ner till havet. För jag skulle inte palla cykla i den värmen som varit. Skulle vi inte ta bilen så skulle vi istället bli kvar hemma, med kokta hjärnor som resultat.

På så vis blir baden, dessa havsbad som svalkar min hjärna och får mig att genomleva de hemska värmeböljorna, också ett gnagande dåligt samvete.