Det börjar bli dags att försöka ta tag i saker igen. Komma vidare med renovering. Och plötsligt är det sunkuthuset som står näst i tur.
Eller ja, plötsligt och plötsligt. Det är ju snart ett och ett halvt år sedan eternittaket plockades bort – och tolv år sedan besiktningsmannen sa ”Bränn!”. Det är verkligen på tiden att plocka bort träundertaket, bränna upp det, och sedan lägga dit något nytt tak.
Men ändå, på något vis plötsligt. För ända sedan vi flyttade hit har vi haft det som en avlägsen, drömsk plan: att någon gång i framtiden sätta på ett genomskinligt tak på sunkuthuset, så att det kan fungera som någon sorts växthus eller orangeri. Någonstans man kan driva upp plantor på våren, ha en del tomater och annat på sommaren, och sedan övervintra känsliga saker. Någon gång i framtiden. När vi nästan är gamla och grå. En sådan där sak som man knappt riktigt räknar med ska bli av, men som ändå är möjlig. En sån.
Nu är vi där?
För vi har faktiskt börjat undersöka möjligheterna. Konstaterat att det inte alls behöver vara svårare eller dyrare att lägga ett genomskinligt tak än ett ickegenomskinligt. Och tak måste vi ju ha. Det finns vettiga kanalplasttak, av ofärgat slag, som verkar både praktiska och prismässigt rimliga, och som funkar på den låga lutningen vårt tak har.
Kanalplast är visst polykarbonatplast. Och det känns liksom som den enda vettiga lösningen. Vi kan inte gärna ha glastak under de här förutsättningarna. Det här är samma typ av plast som man har i typ alla moderna uterum, har jag fattat det som. Och de flesta moderna växthus, väl?
Fast polykarbonatplast är väl också det man tidigare gjorde nappflaskor av? Sånt där som läcker bisfenol A?
Hmm… Då känns det ju genast mindre roligt.
Men om jag inte vill ha plasttak så kommer jag aldrig att få ett genomskinligt tak på uthuset.
Att det ska vara så jävla krångligt jämt!