Vi har så mycket som behöver göras. Vi behöver bygga ett samhälle som inte släpper ut växthusgaser, som inte förbrukar jordens resurser, som inte förgiftar allas vår framtid. Och vi behöver bygga ett robust samhälle som klarat de klimatförändringar som kommer. Vi har oerhört mycket konkret arbete som behöver göras.
Men istället får vi lägga energin på annat. På att övertyga om varför detta alls är viktigt. Och på att hantera effekterna av att en del människor inte alls vill se, utan istället gömmer sig bakom enkla förklaringar och lösningar.
Det känns tungt.
På det personliga planet ger det en ständig frustration och förvirring. För det jag egentligen tycker jag borde ägna mig åt, i min privata sfär, är sånt som hur jag ska kunna ta tillvara regnvatten och spara till torrperioder, att bygga upp en bra odlingsföljd och -rutin i trädgården, och att säkra mitt hus mot väder och vind. Och att hitta rutiner för att cykla i vardagen. Och på samhällsnivå i någon mån motsvarande saker fast i större skala.
Istället får man harva på med att igen och igen tjata om varför det här behövs, att det här behövs, att vi måste komma till skott, att det här är på riktigt.
Det sägs att jobben är en av de viktigaste frågorna i politiken. Att vi måste skapa jobb. Att bristen på jobb får en massa människor att rösta på SD. Och jag har så svårt att fatta det. Det finns oändliga mängder med jobb som behöver göras. Järnväg som behöver byggas och renoveras. Dagvattensystem som behöver klimatanpassas. Och så vidare. Idag har jag stått på en blåsig strand och diskuterat problemet med plastskräp i hav och på stränder, och även om det bara är frågan om att hantera symptomen, så behöver skräpet samlas in för att inte problemen i havet ska byggas på – och det är ett oändligt jobb. Det finns jobb. Men någon måste betala dem som gör jobbet – och vi behöver uppvärdera det, så att det verkligen ses som riktiga jobb att vara stolt. Nu ses det både som terapisysselsättning. Ja, och som en utgift. Det är sånt där som får bekostas av snålt tilltagna miljöpengar som ändå aldrig räcker till ens en bråkdel av det som behöver göras. Och utgifter ses som något man kan dra ner på.
Tänk om vi kunde vända tankesätten… Tänk om arbetsmarknadsinsatspengar kunde gå till de meningsfulla viktiga saker som behöver göras för att vi ska bygga en hållbar framtid.