Vi har läst klart sista Harry Potter-boken idag, jag och tioåringen. Igårkväll läste jag fyra eller fem kapitel och slutade vid midnatt. Idag har vi läst de fyra sista kapitlen plus epilogen, och fått hela upplösningen. Snapes minnen. Dumbledores förklaringar. Dramatik så det räcker och blir över.
Nu är det slut. På självaste James och Lily Potters dödsdag.
Slut.
Vad mer är är tomhet.
Sakta men säkert inkluderas fler vegetariska rätter i hushållets normala kosthållning. Och då tänker jag inte på rena grönsaksrätter, utan rätter där det finns något som ersätter köttet som proteinkälla – rätter med bönor, linser, ärtor och kikärter.
Jag har insett att det tar tid. Och att en hel del av den tid det tar inte handlar om att vänja sig, utan om att hitta sina egna varianter.
Det tar tid att lära sig laga god mat – det tar tid att lära sig laga mat som man tycker om. Skillnaden är att med kötträtter har jag i någon mån haft hela livet på mig. Jag vet hur det funkar. Vet vilka smakkombinationer som blir rätt, vet hur råvaran reagerar när man steker och kokar och blandar på olika sätt.
Jag använder sällan recept i min vanliga matlagning. Jag kan titta på recept, och hämta inspiration – ”Jaha, ja, den smakkombinationen kunde ju bli bra”, ”Ja, så skulle man förstås kunna göra” – men det är verkligen extremt sällan jag följer ett recept till punkt och pricka.
Men med ”nya” råvaror måste jag lära mig från början. Måste utgå från recept för att ha någonstans att börja. Och då smakar det ju inte som jag vill. Och jag kan inte genom att titta på recept få en känsla för vilka delar just jag ska följa och vilka jag ska ignorera för att bli nöjd.
Det krävs helt enkelt en hel del misslyckanden – mer eller mindre allvarliga förstås – innan man får ordning på det. Ett antal kliv in i tråkiga återvändsgränder, ett antal händelser av smaklöst eller med trist bismak eller fel konsistens. Det är ingen konstigt. Det är ju så det är att lära sig laga mat.
Nu börjar det långsamt lossna. Jag börjar få känslan för vd som funkar – inte bara för mig, utan även för resten av familjen.
Fast jag kommer förtås att fortsätta misslyckas länge till ;-)
I min längtan efter kyla och vinter sätter jag på Loreena McKennitts skiva ”To drive the cold winter away”.
Och jag funderar över perspektiven. Gamla tiders religioner, där man försökte blidka gudarna för att solen och värmen och jordens växtlighet skulle återvända efter den mörka och kalla vintern. Detta trots att årets cyklicitet hörde till det mest förutsägbara och säkra i tillvaron. Men trots det så oerhört nödvändigt och viktigt, en total katastrof om det rubbades.
Nu har vi rubbat det. Nu behöver vi inte ”drive the cold winter away”.
Igår på Clas Ohlson fanns det sådana här bland de oändliga sorternas julbelysning:
Är det framtidens snölyktor? I en framtid då det inte längre finns snö på vintrarna.
Fast då finns det väl inte möjlighet att satsa resurser på så meningslösa prykar heller, kantänka.
Enligt SMHI har vi fortfarande sommar. Trots långa perioder av ihållande höstregn, trots att de gula och bruna löven faller och yr runt på marken i drivor, så definierar SMHI det som sommar. För än så länge har det inte varit kallt nog. Än så länge har det inte varit fem dygn på rad med en medeltemperatur under tio plusgrader.
Ärligt talat har det inte varit många dagar med så låg temperatur. Några. Inga av dem i rad, tror jag.
Vi har inte haft frost ännu den här säsongen. Och ja, det är sent.
Rekordivraren i mig tycker förstås sånt är kul.
Men en annan del av mig längtar kyla. Frost. Krispiga morgnar. Varma element.
Våra element här hemma är knappt så varma att man känner att de är igång, även om de är det. För man ska ju inte värma huset mer än nödvändigt.
När jag gått och lagt mig på kvällen fryser jag en stud, för jag har ännu inte bytt bort sommartäcket.
Fast nu säger väderprognoserna att det kan bli kallt. Att det en eller ett par dagar i slutet av veckan kan komma att bli kallt på morgonen, kanske kanske till och med frost. Sen ska det bli mildare igen.
Nå, den som lever får se…
… och inom mig gnager en oro för att minusgrader och vinter ska bli något alltmer sällsynt…
Det slog mig häromsistens: Jag har numera bara skolbarn. Och det innebär att jag har möjlighet att ta en ledig dag utan barn.
Så här: Under de senaste tio åren har jag inte kunnat ta ledigt en dag från jobbet och bara vara ledig, fri, själv. Jag har kunnat ta ledigt och vara en dag med barnen. För är jag ledig kan inte barnen vara i barnomsorgen, eftersom barnomsorgen strikt och enbart är till för att barnen ska ha någonstans att vara när de vuxna jobbar. Enda möjligheten är om barnen är hos någon annan – och vi bor inte med släkten så nära.
Men nu. Nu är båda barnen skolbarn. Den yngste har visserligen inte skolplikt, eftersom han bara går i F-klass, men ur det här perspektivet är det ingen skillnad. Båda barnen har skola, ska vara på skolan, i minst fem timmar varje vardag, utom på skolloven.
Det inebär att om jag tar ledigt en dag – för att göra något specifikt, eller för att bara ligga i sängen och läsa en bok, eller faktiskt precis vad jag vill – så har jag fem timmar jag själv kan styra över. Utan att behöva ansvara för att andra får mat, eller svara på frågor, eller känna mig som en dålig oengagerad förälder.
Det är en nästan läskig frihetskänsla. Och väcker känslor av skam. För som förälder indoktrineras jag ju med att jag måste tycka att barnen är det bästa som hänt mig och att jag ska vilja vara med dem varje sekund. Och redan innan barnen var jag väl indoktrinerad med allmän duktighet.
Frihet är nåt udda som jag nog inte kan hantera ;-) Men jag njuter av tanken av att veta att det i alla all är tillåtet.
Posted in Föräldraskap, Jag
Jag är själv hemma. Barnen är hos mormor och morfar några dagar nu på höstlovet. Min man åkte till jobbet tidigt imorse. Jag är själv hemma, och ska jobba hemifrån idag.
Det ä fascinerande hur mycket enklare det är att komma ur sängen klockan sju på morgonen när man inte har några ”tvång”. Inga barn att få upp ur sängen, sat påminna upprepade gånger under morgonen om det ena och det andra för att kunna komma iväg i tid. Inte ens något behov av att komma iväg. Bara gå upp, klä på sig, äta frukost, och sedan börja jobba när jag känner mig redo.
Jag snoozade inte en enda gång idag.
Posted in Föräldraskap, Jag
Pappa har varit och hälsat på några dagar. Han är numera pensionär och kan styra själv över sin tid. Så han valde att komma hit några dagar och putsa innerväggarna i sunkuthuset/orangeriet. Väldigt tacksamt!
Dessutom är det väldigt trivsamt att ha pappa på plats ”på egen hand” ett par vanliga vardagskvällar, sitta vid matbordet och småprata. Så där som jag nästan inte gjort sedan jag flyttade hemifrån – och nu är det i mitt hem. Det är en skön känsla. (Mamma, inget illa ment om dig, bara kul att rå om pappa!)
I alla fall… I förrgår kväll noterade min man att frysboxen i uthuset uppenbarligen inte varit helt stängd. Det händer någon gång ibland, för den är gammal och sliten, ger ingen”vakuumeffekt” eller så. Så han stängde till samt satte igång infrysningsfunktionen.
Igårkväll noterade pappa att den röda larmlampan fortfarande blinkade. Uppenbarligen var det något mer fel?
Maten i frysen var fortfarande kall och hård, fast några saker hade mjuknat en aning. Men framför allt märktes det att dendärisenviintefrostatavpåettag satt väldigt löst – för den hade liksom börjar smälta loss. Som när man frostar av.
Alltså: frysbox på väg att lägga av. Konstaterat vid halvelvasnåret på kvällen. Så härligt.
Grejen är att vi egentligen hade tänkt byta den där frysboxen för flera år sedan. Den var gammal redan när vi flyttade in 2002… Men det har strandat på placeringen. För vi har haft frysboxen i uthuset. Men moderna frysboxar är inte gjorda för att tåla lägre än tio plusgrader. I uthuset ser vi till att hålla frostfritt på vintern, men inte mer än så.
Så det har inte blivit av.
Men igårkväll blev det bråttom. Vi konstaterade lite snabbt att det funkar att sätta en frysbox i tvättstugan/pannrummet om man istället plockar bort bänken och förvaringen där det är tänkt att vi ska vika tvätt och sånt. För den används ju ändå aldrig :-) Inte optimalt, men mycket bättre än ingen frysbox. Och vi hann hitta tre modeller som skulle kunna finnas hos den lokala vitvarukedjan, innan vi gick och la oss.
Idag har min man köpt ny frysbox. Det blev inte den vi allra helst ville ha – bland annat ”bara” 36 timmar som den klarar att hålla fruset vid strömavbrott. Och bara energiklassning A+ – vilket ju lär vara fantastiskt mycket bättre än den gamla :-)
Igår städade jag undan sommaren. Det var uppehåll i regnandet, och jag gjorde vad jag hann därute. Samlade ihop de sista ätbara tomaterna (nej, i år iddes jag inte göra chutney på gröna tomater), paprikorna och chilisarna. Plockade ur bambukäppar. Tömte krukorna i trädgårdsland och kompost. Ryckte loss de höga klätterställningarna för bönorna och klippte bort bönblasten och slängde tillbaka på trädgårdslandet, samt ryckte loss en del ogräs.
Ja, en del av sakerna hade kanske kanske kunnat hinna ge någon mer skörd. Men det får finnas någon rimlighet i det. Väntar man för länge så har plötsligt den första snöstormen täckt in allting i snö.
Jag hann inte klart. Det hade behövt göras mer. Men idag vräker regnet ner i massor igen. Förhoppningsvis spolar det rent krukorna.
Och vi ägnar dagen åt att ”knacka bom”: knacka ner lös puts på insidan av väggarna i sunkuthuset/orangeriet. Det är mycket som sitter löst där. Och det som är under ser bitvis mest ut som vanligt grus.
Men det är ganska mysigt att stå där under plasttaket och lyssna på regnet.
Jag rensar bönor. Rosenbönor och purpurstörbönor. Visserligen hade inte alla ens börjat torka ute på sina ställningar där de växte, och en del av dem kunde säkert fortsatt att växa ett tag till. Purpurstörbönorna har till och med börjat blomma om. Men det är enormt fuktigt ute efter allt regnande, och risken är att bönorna ändå skulle ruttna bort. Plus att det börjar kännas som dags att bära in deras klätterställningar. Vinterordna trädgården lite, liksom. Visserligen har vi fortfarande inte ens haft den första frosten, och SMHI hävdar att det fortfarande är sommar – men ändå.
Och eftersom vi (eller mest jag) redan sparat undan massor av båda sorternas bönor till utsäde, så rensar jag nu alltså resterande bönor – som inte alls börjat mognadstorka på plantan – och torkar bönorna till att ha att laga mat av. För vi behöver inte ens allt det utsäde vi redan har, om vi inte ska odla hela trädgårdslandet fullt med bönor. Och de som inte hunnit mogna duger förmodligen inte till utsäde. Men till mat lär de ju duga.
Och det känns ganska schysst. Stora mängder fantastiskt vackra och rejält fylliga bönor. Detta trots att vi redan ätit massor som brytbönor under sommaren, och förvällt och fryst in. Och ändå stora mängdor bönor för torkning nu. Detta på ett par kvadratmeters yta.
Den dag vi av olika skäl behöver kunna odla vårt eget protein tror jag jag kommer att satsa på rosenbönor.
Och min sotar ur pannan, dammsuger ur pelletsbingen och fyller på pellets så att pannan kan dras igång på riktigt.