Det slog mig häromsistens: Jag har numera bara skolbarn. Och det innebär att jag har möjlighet att ta en ledig dag utan barn.
Så här: Under de senaste tio åren har jag inte kunnat ta ledigt en dag från jobbet och bara vara ledig, fri, själv. Jag har kunnat ta ledigt och vara en dag med barnen. För är jag ledig kan inte barnen vara i barnomsorgen, eftersom barnomsorgen strikt och enbart är till för att barnen ska ha någonstans att vara när de vuxna jobbar. Enda möjligheten är om barnen är hos någon annan – och vi bor inte med släkten så nära.
Men nu. Nu är båda barnen skolbarn. Den yngste har visserligen inte skolplikt, eftersom han bara går i F-klass, men ur det här perspektivet är det ingen skillnad. Båda barnen har skola, ska vara på skolan, i minst fem timmar varje vardag, utom på skolloven.
Det inebär att om jag tar ledigt en dag – för att göra något specifikt, eller för att bara ligga i sängen och läsa en bok, eller faktiskt precis vad jag vill – så har jag fem timmar jag själv kan styra över. Utan att behöva ansvara för att andra får mat, eller svara på frågor, eller känna mig som en dålig oengagerad förälder.
Det är en nästan läskig frihetskänsla. Och väcker känslor av skam. För som förälder indoktrineras jag ju med att jag måste tycka att barnen är det bästa som hänt mig och att jag ska vilja vara med dem varje sekund. Och redan innan barnen var jag väl indoktrinerad med allmän duktighet.
Frihet är nåt udda som jag nog inte kan hantera ;-) Men jag njuter av tanken av att veta att det i alla all är tillåtet.