Monthly Archives: oktober 2014

Böcker och film och HP

För ett tag sedan sträckläste jag sista en och en halv Harry Potter-böckerna. Och direkt efter såg jag tre sista filmerna. (Jag var hemma och sjuk.)

Det var fruktansvärt irriterande att se filmerna så nära efter att ha läst böckerna. Så mycket som hoppades över. Så mycket som var ändrat. Så mycket som händer i fel ordning. Så mycket som var fel! Det kändes som helgerån när så mycket av det jag levt mig in i inte fanns med ”på riktigt”.

Väldigt väldigt irriterande, helt enkelt.

Samtidigt inser jag ju omöjligheten i att få med allting :-)
Och trots den stora irritationen, så tycker jag ändå filmerna är fantastiska. De lyckas förmedla känsla. De ger ett mervärde utöver böckerna. Tänk om vi aldrig hade fått se Alan Rickman som Snape?

Men kanske ska man trots allt inte se filmerna för nära efter att man läst?

Eller så kan man göra det också. Både filmerna och böckerna håller för återupplevning.

Vi behöver fler mittemellanar

De dyker upp så fort någon lanserar något nytt och bättre via Facebook. De där extrema typerna.

Ett mejeri lanserar en ny ekologisk ost. Då dräller det in ett helt gäng och klagar över att det inte är vegetabilisk löpe, och några till som deklarerar att man inte alls borde äta mjölkprodukter utan bli vegan.

Det lanseras en ny smak av ekologiskt godis. Och då kommer ett gäng kommentarer om att de borde sluta använda gelatin.

Det kommer en ny smak av ekologisk yoghurt. Och den innehåller citronsyra, kemiskt framställd – och plötsligt handlar hela kommentarsfältet om det och inget annat.

Och alltså, jag vet att ni menar väl. Men jag tycker ändå ni borde låta bli. Världen förändras inte till det bättre av att ni klagar på dem som faktiskt anstränger sig. Världen kommer aldrig att bli precis som ni vill genom ett enda stort kliv. Förändring tar tid. Och så som ni håller på är risken istället stor att de där personerna som kämpar på med att åstadkomma förändring inom sin nisch inte orkar kämpa. De har säkert fullt upp med att motivera förändringarna de genomför inför dem inom företaget som vill göra som de alltid gjort. De behöver inte skit från andra hållet också -de behöver stöd.

Och det som behövs för att förändringen ska fortgå åt rätt håll är istället att de produkter som är bättre än de gamla efterfrågas. Av tillräckligt många.

Därför behövs fler vanliga miljösvenssons. Folk som köper den där ekologiska osten. Trots eller kanske just för att det faktiskt är en helt vanlig ost.

Ebola

Däremot har ju Ebolaepidemin seglat upp som en potentiell ångestkälla. Fast än så länge är det lugnt ångestmässigt. Det är långt borta, och då funkar det med att experter går ut och säger att det är lugnt för oss här. Inte som vid svininfluensan…

Men fundera kan man ju ändå. För det pratas ju en massa om att nejdå, ebola är ett mycket mer hanterbart problem än luftburna infektioner, eftersom ebola bara sprids via kroppsvätskor. Som svett och avföring.

Och jag tänker på svetten som flödat i salen på träningspasset jag nyss var på. Tänker på avloppssystem som svämmar över in i källare vid skyfall. Tänker att det låter rätt problematiskt ändå. Tänker att den dagen ebolan kommer hit tänker jag distansarbeta från mitt lilla hus på landet.

Om att sänka ångesten och vänja sig

Jag har insett att till och med jag vänjer mig ibland. Anpassar mig. Sovrar bort.

För när man har ett gammalt hus med eternittak, så ligger det också eternitrester här och var i trädgården. Små avbrutna bitar som då och kryper upp ur jorden, som gammalt skräp tenderar att göra.

Och jag noterar bitarna. Plockar upp dem och samlar på en plats. Tvättar händerna och struntar i att fundera närmre över det. Trots att det finns oändliga möjligheter att ge sig ut på mentala ångestpromenader kring allt det eternitsmul som kan ligga i marken och som kan yra runt i luften när man gräver och så vidare.

För det funkar liksom inte. Jag kan inte bo här och få ångest över att röra mig på tomten.

Och jag vill inte flytta
Och ett annat boende vore inte säkrare egentligen. Bara påtentiellt farligt på andra sätt istället.

Läsandet – antingen tidsslösande beroende eller tråkig vitamintablett?

När jag var liten läste jag massor. Släpade hem kassar från biblioteket. Satt och hängde över spännande, fängslande böcker mest hela tiden. Hade med mig boken till matbordet, fast mina föräldrar inte uppskattade det – och på toaletten med. Om vi blev skickade till bblioteket på skoltid för att ha något att läsa på svenskalektionerna – till att läsa på en eller ett par lektioner i veckan eller vad det nu kan ha varit – så åkte boken ner i väskan och med hem och blev sannolikt utläst samma dag. (Undantaget var väl några tråkiga obligatoriska böcker på högstadiet, som den fruktansvärt äckliga Therese Raquin och den totalt meningslösa The Great Gatsby.)

Fast det var ju egentligen fult att läsa på det sättet, så där så att man ägnade massor av sin tid åt att läsa. Egentligen borde man gå ut i solen, ut och GÖRA saker. De barn som ägnade sin fritid åt att spela fotboll eller vara ute och hänga med kompisar gjorde liksom mycket mer rätt än jag som satt hemma och läste, det visste man ju. Läsandet var asocialt och meningslöst. På sin höjd skulle man läsa ett kapitel innan man skulle somna, men det där med att sitta och hänga över böckerna jämt, det kunde ju inte vara bra.

Och idag klagar man på att barn läser för lite och för dåligt.

Och jag sitter och funderar över den där kopplingen: saker man bara förväntas göra i sansad lagom mängd, de blir väl aldrig riktigt kul, utan mest något man blir tvingad till, av sig själv eller andra? Som en tråkig vitamintablett.

Det man tycker är kul vill man gå upp i fullt ut.

Och vad som är fult att gå upp i varierar försts över tid. Numera är det förstås fult att spela datorspel på det sätt som jag läste böcker. Medan lärarna kanske drömmer om att barnen skulle ägna sig så mycket om läsning som jag och en hel del andra gjorde?

Det här med nattåget är nog inget SJ vill berätta om?

SJ skjuter upp nedläggandet av nattåget en gång till. Senaste beskedet är att man ska ta ställning i maj 2015.

Jag läser om detta i en nyhet från Sveriges radio och i ett blogginlägg.

Men jag tänker att det skulle vara trevligt att kunna länka till SJ själva som källa. Så jag går in på www.sj.se. Detta borde ju ändå vara en nyhet? Något värt att lyfta på förstasidan? Om man nu vill att folk ska resa mer nattåg, om nu problemet är att folk inte hittar nattågen, för få vet om att de finns, då borde man väl på något vis informera om detta på förstasidan på webben?

Nej. Ingenting. Ingen nyhet, inget erbjudande, inget.

Okej. Detta är väl nåt som man inte tycker intresserar den vanlige resenären allra mest när man ska in och leta reda på en resa. Men man har väl lagt det som en nyhet, ett pressmeddelande eller liknande. Sånt ligger ju ibland på ställen avpassade för en speciell målgrupp.

Jag letar efter var pressingången på webbsidan är. Den är inte lätt att hitta, kan jag säga. Men till slut hittar jag ”Nyhetsrummet”, nyhetsrum.sj.se

Fast där finns ingen sådan info. Senaste nyheten är från 1 oktober och handlar om ny chefredaktör på Kupé. Över huvud taget är det väldigt ont om ”riktiga nyheter” på sidan.

Jag klickar vidare på pressmeddelanden. Det senaste som ligger där är från i maj 2014.

En sökning på nattåg i nyhetsrummet ger en översta träff från augusti ifjol. – Men vänta, letar jag längre ner i listan inser jag att den inte är sorterad i datumordning; en bit ner hittar jag faktiskt pressmeddelande från i februari i år om förlängning av nattågen på sträckan.

Jag går tillbaka till www.sj.se och testar sökfunktionen där. Genom att klicka på olika länkar, som alla leder till sidor långt ner i strukturen, och sedan klicka mig vidare, hittar jag till slut en generell sida om nattåg.

Sammantaget ger mina försök inte intrycket av att SJ tycker det här är något att berätta om.

Så svårt och så skönt – om docksängar och nostalgi

Under lång tid har jag irriterat mig på oändliga mängder leksaker som bara står och tar plats, bidrar till allmän oordning men som ändå ingen leker med. Jag har velat rensa ut. Men barnen har inte velat. Leksaker är aldrig så populära som när man riskerar att bli av med dem.

Men slutligen har vi lyckats få lov. Eller lyckats uttrycka oss tillräckligt tydligt om att det här måste ske. Så en hel massa leksaker har sorterats bort. Och sedan har vi tagit bilder och lagt upp en egen lokal digital leksaksloppis via facebook och spridit länken. Satt ganska låga priser för att faktiskt få sålt sakerna och bli av med dem – och de pengar vi får ihop ska barnen få köpa något gemensamt för.

Så nu har jag sålt både min gamla docksäng, med täcken och lakan och kuddar, och min gamla dockvagn. Och en drös dockkläder. Och det är med väldigt dubbla känslor :-) För visst känns det lite tungt att skiljas från sängen jag fick från gammelfaster (?) Ester när jag var liten (så liten att jag inte minns det), med de fina lakanen och det blommiga täcket som jag sjungit ”Nu i ro, slumra in, i-i bädden så fi-in, so-om blomman på-å äng…” vid, och dockvagnen som också funnits i typ hela mitt liv.

Men ärligt talat lekte jag inte mycket med dockor när jag var liten. Och det har inte mina barn gjort heller – det har varit några korta perioder, bara.

Och mest är jag väldigt väldigt glad att sakerna faktiskt kommer till glädje för andra. Det är meningsfullt. Mycket meningsfullare än att de står här och är i vägen.

Och det värmde verkligen att jag fick en spontan kram av kvinnan som fick påsen med udda dockkläder.

Om andra leksaker jag gjort mig av med.

Önskade presenter

Det är knepigt det här med presenter till när barnen ska på kalas. Ofta famlar man helt i blindo, med någon vag uppgift om vad födelsedagsbarnet önskar eller gillar, och så ska man hitta på nåt försnuftigt i rimlig prisnivå, hälso- och miljömässigt okej och så vidare – utan att det tar en massa tid. Hopplöst.

Men häromsistens när tioåringen skulle på fest var det lite annorlunda. Först frågade tioåringen födelsedagsbarnets mamma och fick något svar om att hon önskade sig bland annat pyssel. Men sen frågade han födelsedagsbarnet själv. Och hon önskade sig tyg.

Tyg? Vad för tyg? Ja, det framgick inte.

Men om det nu var så att hon gillade att pyssla, så kunde det ju vara rimligt att anta att hon faktiskt ville ha blandade roliga tyger att pyssla med. Så det var vad vi fixade: ett paket blandade roliga tygslattar från tygskåpet. Låtsaskohud, guldpaljett, svart ylletyg och andra märkliga restbitar. Sånt där som man själv skulle tycka var skitkul att få. Sånt där som finns en del blandade resurser av här. Sånt där som inte kostar nåt för att det redan finns hemma, men som samtidigt är ett enormt värdefullt, både för att det faktiskt skulle kosta en del om det köptes nytt och för att det är värdefullt att ha för dem som gillar sånt.

Och… jag vet ju inte hur presentmottagaren reagerade. Jag har bara den mycket knapphändiga info man får av en tioåring när man frågar sånt. Men jag har i alla fall inte fått några klagomål framförda ;-)

Fyller på brudkistan åt barnen

Förra helgen var vi på loppis. En sådan där årlig återkommande lokal loppis. Massor med saker som folk rensat ut och lämnat till Lions. Mestadels saker som man verkligen inte behöver.

Men jag kom hem med två saker. Två stekgrytor i gjutjärn – en till vardera barnet. Ganska små, typ två liter(?). Men fina; den ena en Skeppshult, den andra med lock som går att använda som eget stekjärn. Fina grejer. 50 kronor vardera.

Det blir påfyllning i barnens brudkistor.

Enskilda avlopp – nåt man klagar på men aldrig egentligen diskuterar på riktigt

Man pratar ofta i miljösammanhang om vilket problem enskilda avlopp är – enskilda avlopp är en sån där sak som liksom per definition är något dåligt och problematiskt, något som måste åtgärdas. Eller något som helst inte alls borde finnas.

Men alltid när man pratar om vad som händer med det vi spolar ut, så är det vad som händer med avlopp som går till avloppsreningsverk som tas upp. Tops som ställer till med problem. Mikropartiklar från fleecen vi tvättar som till slut hamnar i vattendragen. Hur hög reningsgraden är för olika näringsämnen och läkemedel och så vidare. Det är alltid en standardlägenhet i en stad som är exemplet – och de enskilda avloppen finns liksom inte.

Hur ska vi kunna se vad som är ett problem, förstå hur det funkar, se vilka skillnader som finns och hitta lösningar på problem som det aldrig pratas om? Hur ska vi på landet ens bry oss om ingen ens bryr sig om att beskriva vår verklighet? Det här bli faktiskt en del i problematiken med att det upplevs finnas ett landsbygdsförakt: lantisars avlopp är bara ett problem, nåt man gnäller på, men inte verkligen vill hjälpa till med.

Jag tycker det här med enskilda avlopp och hur vi bäst löser dem är jätteintressant! Jag är väldigt intresserad av att veta vad som händer med det jag spolar ut i avloppet – jag som har trekammarbrunn och därefter någon sorts markbädd, varefter avloppsvattnet fortsätter filtrera ner genom jordlagren:

  • Om jag skulle slänga tops i toaletten (vilket jag förstås inte gör) så skulle de väl fastna i trekammanbrunnen och tids nog hämtas av slambilen?
  • Om jag tvättar fleecekläder och bidrar till mikroskräp som sköljs ut med avloppet, kommer detta mikroskräp verkligen också att till slut hamna i havet, det vill säga infiltrerar det verkligen igenom marken till något vattendrag? Måste inte det bero på markens struktur och var vattnet slutligen hamnar och en massa sånt?
  • Mina läkemedelsrester, var hamnar de? Bryts de på något vis ner i marken?

Det finns många sorters enskilda avlopp. Det är nästan omöjligt att få en vettig överblick som privatperson.