Monthly Archives: november 2014

Julklappsfixande

Jag är igång och fixar med julklappar för fullt.

Nej, det är inte jättetidigt. Väntar man för länge är det mycket svårare att det blir oöverlagda och mindre bra val av julklapar. Ska man köpa begagnat behövs det framförhållning. Eller om man vill handla på webben eller tillverka nåt själv.

Nej, jag hör inte till dem som tycker man skippa julklappar helt, vare sig för miljöns skull eller av andra skäl. Minska mängden och välja med omsorg är min åsikt.

Det blir som sagt en del begagnat. Och en del saker som köps med omsorg om naturen. Andra saker som köps för att de gynnar andra viktiga värden. Sannolikt en del julklappar som inte alls är saker. Men alltsammans med en tanke bakom. Eller i de flesta fall minst två – både tanke om hur julklappen ska ge minsta möjliga skadliga effekt och hur den samtidigt ska kunna ge största möjliga positiva effekt :-)

Och ja, det blir mycket köpt via nätet. Det är ju förstås inte riktigt samma mysfaktor som att gå ner på stan. Men ärligt talat var det många år sedan jag kunde gå ner på stan och köpa julklappar som faktiskt var vad jag var ute efter, mer än i något enstaka fall. Att gå ner på stan och shoppa julklappar blir snarast för det mesta höjden av att köpa meningslösa ogenomtänkta julklappar – det jag tycker är värt att skaffa finns liksom sällan att tillgå på det sättet. Inte annat än om jag först nogsamt tagit reda på vart jag ska vända mig och har ett noga utmejslat schema för vilka ställen jag ska ta mig till. Och ändå skulle det ta massor av tid.

Via nätet sparar jag massor med tid. Och resor. Jag kan sitta och göra mina jämförelser på hemmaplan. Jag slipper släpa runt ungarna på stan eller hitta en lösning för var de ska bli av.

Vilt – inte bara oproblematiskt

För ett tag sedan skrev Sydsvenskan om viltkött. Om att det är ett bra alternativ för klimat och miljö, bland annat:

Pär-Ola Andersson på branschorganisationen Svenskt viltkött säger att människor blir allt mer intresserade av ursprung och klimatsmart mat. Problemen är ojämna leveranser, för små leveranser och för få mataffärer som tar hem vilt.

– Men vi får inte kalla det för ekologiskt eftersom vi inte kan garantera att viltet till exempel betat på ekologisk mark.

Jag håller med, viltkött är bra både vad gäller miljö och etik. Men tyvärr tog Sydsvenskan inte upp de två problem som alltid mal i min mage när det kommer till att köpa viltkött:

1. Bly. De flesta som jagar använder blyhagel. Livsmedelsverket skriver bland annat så här:

Små barn och foster är känsligare för bly än vuxna. Om djuret är skjutet med blykulammunition rekommenderas att endast äta kött som har minst en marginal på 10 cm till det synligt påverkade köttet som ligger närmast sårkanalen.

Om köttet kommer från områden som ligger närmare än 10 cm till sårkanalen och påverkat kött, eller om du är osäker på vilken marginal till sårkanalen köttet har, rekommenderar Livsmedelsverket att barn under sju år och kvinnor som är eller planerar att bli gravida (tre månader innan man slutar med preventivmedel) att helt undvika att äta till exempel färs och grytbitar. Andra kan äta köttet högst en gång i månaden.

2. Utfodring av vildsvin. En del markägare lägger ut till exempel överblivna bagerivaror och potatis i stora mängder för att öka mängden jaktbart vilt på sina marker – vilket ger inkomster för jakträtt. Men det gör också att vildsvinsstammen ökar kraftigt och att andra markägare runt omkring får problem med uppbökade åkrar m.m.

Status

Nej, jag har inte försvunnit.

Nej, jag har inte klappat ihop.

Det är bara lite mycket, och jag är väldigt trött.

Novembertidsoverload

Det är november. Det är den tid på året då jag vacklar, är ömtåligast, då det är viktigast att jag är rädd om mig själv. Den tid då jag ännu mindre än annars klarar av att ha för många trådar, för många bollar, för mnga tyngande ansvar eller saker att hålla rätt på.

På jobbet yr mejlen som snöstormar. Hit och dit och fram och tillbaka. Om saker som ska göras, saker som kanske ska göras, pengar som kanske kan sökas, projekt som kanske kunde göras.

Det är den tid på året när jag mer än nånsin behöver kunna falla tillbaka på att göra just precis det jag ska. Tiden när jag ännu sämre än annars reder ut att ha huvudet överfullt.

Inte för att jag reder ut det annars heller.

För att kunna göra ett bra jobb behöver jag kunna gå in för det jag gör. Fokusera på en sak i taget, och veta att det är ett begränsat antal andra saker som ligger på väntlistan. Då kan jag göra ett bra jobb, och känna att det jag gör är meningsfullt.

Som det är nu känner jag mig konstant otillräcklig. Har konstant känslan av att jag nog borde prioritera något annat. Och hur mycket jag än kämpar kommer jag aldrig att få gjort allt. Trots att jag nästan aldrig tar fikarast.

Otillräckligheten gör inget bättre. Jag mår dåligt av den. Jag gör ett sämre jobb. Jag tappar arbetsglädje.

Vi får inte mer gjort av att försöka springa på alla bollar. Vi åstadkommer inte större nytta. Vi bara mår sämre. I alla fall jag.

Det är ett tydligt tecken på att det inte är bra att jag gång efter annan tänker att det skulle vara skönt att få jobba undan, inte gå hem på kvällen, inte ha barnen hemma, kunna beta av massor. För jag vet ju att det inte funkar. Det går inte att beta av, det tar inte slut – och jag mår inte bättre.

Det är det där med att börja se sig själv som en maskin. Det är ett dåligt tecken.

Jag vet. Jag ser. Jag känner igen tecknen och vet att det gäller att lyssna. Men det är fanimej inte lätt att lyssna. Det handlar ju inte bara om att säga nej. Ett nej utestänger inte allt det där som virvlar in från alla håll, det kommer ändå.

Och ovanpå det dräller det ju in en massa privat också. Lappar från skolan och sånt där.

Hallå, det här huvet orkar inte behöva hantera mer nu, okej?

Vi behöver höstvilan

I en krönika i Sydsvenskan skriver Jonas Nyrén om höstmyset.

Nu närmar vi oss den konstruerade trivselns verkliga högsäsong. I slutet på oktober försöker alla författa sina mysigaste manuskript.

Öppningsscenen ser likadan ut – var och en går hem till sig. Först där kan vi börja bygga upp historien. Ta på något stickat och tända många doftljus. Hälla upp en whisky. Inte tänka på ebola. Världen måste skärmas av. Bort med blöta höstlöv och islamiska staten, för nu ska jag fira höstmys med mina utvalda. Vi måste hinna hem, stänga in oss och börja skära ut mönster i en pumpa för att livet ska bli trivsamt.

Alla runtomkring oss förstärker bilden. Din livsmedelsbutik placerar ett berg av stearin alldeles innanför entrén. Redaktören för prylsidan i din veckotidning tipsar om att du kan få ljusen att brinna längre om du förvarat dem i frysen. Din matbloggare bjuder på sin bästa värmande soppa och varje konferenshotell erbjuder spapaketet som ger dig chans att ”lura hösten”.

Jag älskar den här årstiden. Naturen slutar växa, klimatet blir kravlöst. Samtidigt övermannas jag av det sorgliga i hela flyktbeteendet.

Det är som att vi ger upp om världen, om att något kul ska kunna hända därute.

Idag är det den 2 november. Igår var vi i Köpenhamn, och min man gick i t-hirt hela dagen. Idag har vi varit ute i trädgården och grejat. Slagit av kirskål och annat högvuxet ogräs borta vid äppelträden, ryckt ogräs i odlingslådorna och mellan körsbärsbuskarna, repat bort de sista plantorna av kål, gurka, squash och annat ur några av odlingslådorna – inte för att de är döda, men för att vi vill kunna ta undan några av odlingslådorna under vintern och förbereda för nästa säsong.

Odlingssäsongen är lång. Löjligt lång. Gräsmattan växer fortfarande för fullt.

Och alltså, jag skulle behöva den där vilan som ”höstmyset” ger. Jag skulle behöva sitta ner och ta det lugnt, och tanken på brasor och levande ljus och en kopp te kan åtminstone ibland få mig att sitta ner och göra just det: ta det lugnt. Och jag skulle gärna vilja att stillheten sänkte sig över världen därutanför, att växtsäsongen tog slut, att det blev kallt och frost och föll lite förlåtande snö över världen.

Och även om inte alla människor sköter en trädgår och renoverar ett hus, så tror jag att alldeles för många människor är väldigt aktiva och har ett ständigt dåligt samvete, en ständig känsla av att man borde åstadkomma mer. Jag tror vi är många som borde sitta ner och ta det mer lugnt. Jag tror att de ständiga kraven på att göra, att det ska hända något, kör slut på oss.

Vi behöver vilan.

Och jag tror att bristen på vila är en bidragande orsak till att folk slutligen flyr på flygresor till varmare länder mitt i vintern: för att det är enda sättet att kunna få lov att med gott samvete inte göra ett skit…