Monthly Archives: december 2014

Recension: Ondvinter

Jag fick några minuter över på Malmö C igår. Av en händelse gick jag in på Pocketshop – det brukar jag aldrig göra. Än mindre brukar jag på allvar faktiskt titta på slumpmässiga böcker som står där i en hylla. Men det gjorde jag. Och hittade flera böcker som hörde ihop, och som på något vis verkade intressanta.

Så jag kom därifrån med den första i en serie på fyra. Den är färdigläst nu, och frågan härefter är egentligen om jag kan vänta tills jag kommer till biblioteket, eller om jag ska falla för frestelsen att köpa nästa bok i serien imorgon på stationen…

Boken heter Ondvinter och är skriven av Anders Björkelid.

Ondvintern kommer med en kyla som tränger in i människors hjärtan och sinnen. Ingen kan veta vem som drabbats, vem som går att lita på, vem som ännu inte är i Vinterkungens våld…

Tvillingarna Sunia och Wulf har en speciell kontakt, de har alltid kunnat känna det den andra känner. Men det är mycket de inte vet, om sin far och hans förräderi, om sin härkomst och sitt mörka arv.

Boken räknas väl som en ungdomsbok, och det är sånt som brukar passa mig bäst – av någon anledning jag inte riktigt har grepp om brukar de böckerna passa mig bättre än de som ”är avsedda” för vuxna. Och ja, det är ju någon sorts fantasy. Jag hör inte till dem som plöjer stora mängder fantasy (det har ju producerats sådana enorma mängder sådant på senare år?). Så jag har väl svårt att relatera till hur pass mycket eller lite den skiljer sig från annan ”modern” fantasy.

Jag tilltalades i alla fall av den här världen. Av dess natursbeskrivningar och verklighetskänsla. Känslan av att författaren beskrev ett landskap som både liknade och inte liknade vår verklighet här i Sverige. Och snöstormar har alltid en fängslande effekt på mig. Jag gillade språk och ordval.

Det som fascinerade mig allra mest i början var dock den märkliga känslan det gav att berättaren var ett vi. Det gav märkliga växlingar, där vi:et beskrev båda delarna i viet i tredjeperson om varandra och samtidigt båda som förstaperson. Det var förvirrande och ovant, svårt att vänja sig vid – och samtidigt enormt nyttigt. Eftersom tvillingarna är av olika kön och både väldigt lika och väldigt olika, men gör samma saker och inte alls har egenskaper klassiskt könsfördelade, så gav detta berättargrepp ett mervärde.  Och allt eftersom berättelsen framskred så föll logiken i detta på plats. Svårt att helt och hållet förklara, speciellt om man inte ska avslöja för mycket :-)

Sammanfattningsvis: Rekommenderas :-)

Hur gör föräldrar i andra länder?

Min sexåring oroar sig.

Han befinner sig i en fas där han börjat ta in den större omvärlden. Lyssnar på vad de pratar om på nyheterna på radion och sånt. Tänker och funderar.

Han hör om ebola. Han förstår att det är en mycket farlig sjukdom, och han oroar sig för att vi ska bli smittade och dö. Han har svårt att sova för att han tänker på ebola.

Vi förklarar. Förklarar att det är i länder långt långt borta som sjukdomen finns. Att han inte behöver oroa sig. Han tar till sig, kan somna igen. Men han är själv medveten om att själva ordet ebola triggar oro i honom, och ber oss stänga av radion så fort ämnet kommer på tal.

Han hör om den nya lungsjukdomen som dykt upp i Sverige, som drabbat flera barn. Han oroar sig. Vi förklarar att sjukdomen bara är ett allvarligt problem för dem som redan har sjukdomar och problem kopplade till andningen. Och att han själv är frisk och inte behöver oroa sig, och förmodligen bara skulle märka av det som en förkylning om han fick det.

Vi hamnar ibland i diskussioner om miljö och klimat. Även detta ämnen som kan generera oro. Och även där kan jag ärligt säga att problemen trots allt är mindre allvarliga här än på många andra ställen i världen. Det stigande havet har lång väg innan det når oss. Vi kommer inte att drabbas riktigt lika allvarligt, inte jämförelsevis.

Vi pratar om Sverigedemokrater och rasism och människor som blir sämre behandlade för att de ser annorlunda ut eller är annorlunda, och människor som behöver få komma hit, till vårt land, för att det är krig och andra hemskheter i de länder de kommer från. Och han tycker det är hemskt. Och han oroar sig för att någon ska vara dum mot någon av oss, för någon liten detalj som gör oss annorlunda – och jag kan lugna honom där också, för vi är inte annorlunda på ”fel” sätt.

Vi sitter i kyrkan på kulturskolans julkonsert, och han frågar om gubben som sitter uppsatt på ett kors. Och jag förklarar, så sakligt och enkelt jag kan, om att gubben hette Jesus och levde för tvåtusen Ç»r sedan och att en del människor som tror på gud tror att Jesus var guds son, och att kyrkan är ett hus för dem som tror på gud, men att även andra är välkomna. Och han undrar varför gubben sitter på ett kors, och jag och hans pappa förklarar att han dödades för att det fanns människor som inte tyckte om de saker han sa, och att det fortfarande i många länder är så att man blir dödad om man säger och tycker fel saker, men att här behöver han inte oroa sig.

Jag kan mildra hans oro. Inte så att jag försöker skyla över och inte prata om problemen, för jag tycker att jag faktiskt pratar om alla de här ämnena på ett ärligt sätt, så ärligt det nu funkar med en kunnig och insatt sexåring, när man samtidigt försöker väga in att det skulle kuna finnas en ärvd tendens att oroa sig. Men det är ju faktiskt så: vi är priviligierade. Vi bor i ett tryggt land, med färre sjukdomar och bättre sjukvård, långt från krig och oroligheter, och vi är i grunden hyfsat friska, och vi har ett ”genomsvenskt” utseende. Och ja, jag vet att det inte är fullkomligt tryggt i Sverige heller, och att det beror mycket på vem man är och hur man ser ut och så vidare.

Och jag funderar på hur föräldrar gör i andra länder, där det finns krig och farliga sjukdomar och så vidare på ett helt annat sätt. För barnen där måste ju fråga om samma saker. Men vad svarar man som förälder när man inte kan säga något lugnande? Vad svarar man när man vill svara ärligt och ha en bra dialog med sina barn, men de enda svar man kan ge bara kommer att öka på ångesten och paniken?

Årets julkalender ger julstämning i toner

Vi har ju brukat ha paketkalender till barnen, och jag har tidigare år skrivit om min vånda kring detta kopplat till miljö och konsumtion och prylhets: sanne.wblogg.se/tag/kalender/

I år har vi landat i en annan variant av ”paketkalender”.

(Jag ska börja med att erkänna att sexåringen dock även fått en legokalender. För det blir trots allt märkligt obalanserat om han hela tiden ska lida för att han kom som nummer två, och storebror har garanterat hunnit få mer sådant än lillebror. Storebror får i år inte någon legokalender. Det tycker han är orättvist.)

I årets kalender består paketet varje dag av två hoprullade papper. Det ena pappret innehåller noter till en jul- eller luciasång – till tioåringen som läser noter och spelar blockflöjt. Det andra pappret innehåller text till (första versen av) samma sång – till sexåringen som nyss lärt sig läsa. Och så är tanken att vi varje dag eller kväll ska kunna spela och sjunga en julsång tillsammans hela familjen.

Tioåringen var måttligt glad över detta i morse. Det var helt uppenbart inte alls vad ha ville ha.

Men ikväll när vi musicerat tillsammans – flöjt, gitarr och sång – så har vi haft riktigt trevligt.