En gång till om den eviga kampen att kunna ta det lugnt när man tycker man ska åstadkomma nåt hela tiden

Sista dagen på min julledighet.

Ledighet är en ständig mental kamp.
För dels vill jag göra saker. Både få undan tråkiga saker som behöver bli gjorda (sätta papper i pärmar, rensa igenom högar på skrivbord och kläder som inte längre fungerar och annat sånt där tråkgöra som alltid blir eftersatt) och göra roliga inspirerande saker (av praktisk och kreativ karaktär men också sånt som att gå iväg på museum eller opera eller så).
Dels vill jag ta det lugnt och ta igen mig. Läsa, lyssna på musik, titta på film, sova länge.

Jag vill båda dessa delar. De är svåra att kombinera. Och jag lyckas uselt.

Framför allt lyckas jag uselt med den senare delen: det här med att ta det lugnt. För jag har ”han den där Luther” som sitter på min axel. Jag har ett ständigt krav på mig själv att åstadkomma saker. Vara effektiv. Få saker gjorda. Kunna bocka av på listan.

Ja, jag gör listor. Jag behöver listor för att strukturera och komma ihåg vad det är jag vill göra och behöver göra. Det är så många bollar som far runt i det vuxna ansvarsfulla hemmansägande föräldralivet att det inte finns en chans att jag lyckas hålla ordning på dem annars. Listorna hjälper mig att komma ihåg och se vad det är, både som jag vill och som jag måste.

Men samtidigt blir även ”ta det lugnt” på något vis också något som ska bockas av på listan. Visserligen inte formulerat just så, men i alla fall. Och det säger ju sig självt att det inte funkar så bra, egentligen.

Jag har dåligt samvete för att jag sover till halv elva – fast jag säkert behöver det och noterar att jag för ovanlighetens skull minns att jag drömt något. Jag ahr dåligt samvete för att jag kommer i säng sent. Och jag klarar inte riktigt att ta mig över tröskeln som är i vägen för att jag ska tillåta mig att sitta och läsa böcker eller se film – för MITT eget nöjes skull – mitt på dagen. Fastän det ju är det jag vill. För så gör man ju inte.

Man ska göra något. Man ska åstadkomma något. Helst så många saker som möjligt. Och då blir ju aldrig något gjort fullt ut, eller med hjärtat.

Dessutom finns ju hela tiden barnen där och pockar på uppmärksamhet och ger mig dåligt samvete – och gör att jag aldrig lyckas sitta och göra något klart fullt ut. För jag får ju dåligt samvete av att sitta vid datorn och göra saker som inte är viktiga och nödvändiga. Jag måste ju inte läsa den där artikeln.

Ja, det här är en ständig kamp jag för. Jag vet, den låter löjlig. Jag önskar att det inte vore så här.

Och så ringer mamma, mitt i min sista lediga dag. Och hon frågar ”Vad gör ni?”. För man måste ju göra något. Man måste kunna svara mamma på vad man gör. Varje dag måste innehålla något som är värt att svara mamma på om hon ringer. Och nej, jag tycker faktiskt inte det är värt att berätta i telefon att jag vikt en omgång tvätt, hängt en ny, satt igång en diskmaskin, diskat en del handdisk, suckad över kattpiss och kattbajs och kattkräk, samt tvättat håret när det väl fanns varmvatten. Jag tycker inte någotdera är värt att nämna som svar på frågan ”Vad gör ni?”. Men fastän jag svarar att vi inte gör något särskilt, så återkommer mamma till frågan, lite annorlunda formulerad, en gång till på några minuters samtal.

Ja, jag vet att frågan inte är menad att ställa krav, att den bara är menad för att få igång någon sorts samtal. Fast det är inte den effekten den har på mig. Det den gör är att öka på bördan i den eviga kampen att någonsin kunna tillåta mig att slappna av utan krav på att åstadkomma något.