För alltså, jag bestämde mig för att faktiskt sätta mig ner vid datorn och försöka göra lite av det jag ville och behövde. Och blev ganska kvickt påmind om ytterligare en orsak till varför jag har så svårt att ta mig tiden att sitta ner och göra saker där: det är helt stört omöjligt att få lov till det.
Om min man sätter sig vid datorn för att göra något – oavsett om det handlar om att svara på lite jobbmejl utanför ordinarie arbetstid, läsa intressanta artiklar, surfa blandade auktionssajter eller spela intelligensbefriade spel, så får han för det allra mesta göra det i fred, utan att barnen avbryter.
Om jag sätter mig på motsvarande sätt så blir jag avbruten med jämna mellanrum. De kommer och frågar om saker. De kommer och vill ha en kram, och sexåringen klättrar upp i famnen och vill gosa. Och säger jag ifrån att nej, just nu så behöver jag få göra det här i fred, så står de kvar bakom och tittar på vad jag gör, eller börjar leka med katten precis bredvid, eller nåt annat sånt. Enda sättet att verkligen få göra saker ifred är att stänga dörren om mig. Och jag tycker inte om att det ska behöva vara så drastiskt.
Och visst, med vissa saker jag gör funkar det att bli avbruten var femte minut. Men med andra saker behöver jag kunna få tänka efter och formulera mig och göra saker i ett flöde och ett sammanhang, och jag tappar tråden för varje sådant avbrott.
Jag vet inte varför det funkar såhär. Det här är ett återkommande problem – så här har det typ alltid varit. Och vi har pratat med barnen om det många gånger, men det hjälper liksom inte.
Och det gör ju inga direkta underverk med min kamp och min svårighet att lyckas prioritera mig själv och uppvärdera mig och mina intressen, eller att kunna vara i nuet och göra det jag gör fullt ut.