Om jag nu ändå ska vara så patetisk så jag kan ju lika gärna babbla på om Robin och Marion :-)
För alltså, jag är generellt inte mycket för ”romantik”, så där som det brukar vara på film eller i böcker. Det intresserar mig inte. (I alla fall inte romantik i den betydelse av ordet man brukar använda vad gäller film etc. Romantik i betydelsen en tidsepok, med beskrivningar av dramatisk natur, kraftfulla väder och annat, som jag vagt minns från litteraturundervisningen på gymnasiet, passar mig bättre, som den extremvädersjunkie jag är ;-) )
Men det här är något annat.
Romantiska filmer och böcker (ja, alltså sådana som handlar om KÄRLEK, dårå) är liksom uppbyggda på ett så konstigt sätt. Det ska vara trassel och missförstånd. Någons kärlek ska vinnas, några ska få ihop det, kärlek som ska bevisas. Det finns hinder i vägen, och så ska det lösa sig. Kärleken blir självändamålet, huvudsaken. Och det ska tisslas och tasslas och krånglas till. Analyseras och ältas – Vad menade han? Varför gjorde hon så? Hur ska jag klä mig för att vinna hens hjärta? Fånas och fjantas och vara skämsigt. Och när det slutligen löser sig och blir bra, då är filmen eller boken slut. Då har det löst sig, och de ska leva lyckliga ever after.
Men här är det annorlunda, Här är det aldrig fråga om att kärleken ska bevisas eller vinnas. Den är bara självklar från första stund. Och den behöver aldrig förklaras eller motiveras eller beskrivas. Den bara är. Precis som det faktiskt är i bästa fall även i den verkliga världen.
Och kärleken är heller aldrig huvudämnet för berättelsen. Aldrig syfte, aldrig fokus. Den bara är. Finns där i periferin. I ögonblick. Och ändå hela tiden i fokus, eftersom den är en del av grunden. Och med den följer en grundläggande tillit. En tillit som gör att man slipper en massa dravel om avundsjuka och misstankar. Till och med när Robin plötsligt följer efter Lilith så kommer aldrig den minsta antydan om misstankar om otrohet. (Detta trots att jag liksom sitter på nålar, för att jag ”lärt mig” genom så många andra historier att det är det jag förväntas förvänta mig.)
Och ja, Marion blir räddad. Och Robin. Och de andra. De flesta i gänget hinner med att bli räddade i olika sammanhang, om jag minns rätt – det är inget som bara händer kvinnan i sammanhanget.
Dessutom finns aldrig en tillstymmelse till prat om eller antydningar om sex, och definitivt inga sexscener. Det känns faktiskt oerhört befriande. För ärligt talat skiter väl jag i om de har sex – jag antar att de förmodligen har det, om de är gifta och lever tillsammans i skogen i flera år. So what? (Fast man kan ju notera att de aldrig får några barn. Men som sagt var, det är på det hela taget irrelevant :-) )
Det känns så himla mycket naturligare än i de flesta filmer. Mer som verkligheten är.
Kvinnan är inte satt på piedestal heller. Inte onåbar som i en del av de filmer som saknar kärlekshistorier.
Det är bara så jävla okomplicerat och självklart.
Deras kärlek ÄR.
Men serien klarar förstås inga bechdeltester – hon pratar ju bara med män. För det finns nästan bara män i serien, och finns det någon gång andra kvinnor med så befinner de sig sällan i sammanhang där hon pratar med dem, liksom. Om saker som är väsentliga för stunden. Och det är inte jätteofta just relationer.
Med allt detta sagt…
”¦ så finns inget mer hjärteknycklande än scenen mellan Robin och Marion i sista avsnittet med Robin of Loxley (Michael Praed).
För övrigt så är det väl liksom just att Michael Praed verkligen så mycket är Robin Hood, med allt vad det innebär, som gör Robin of Sherwood så fantastisk.
Men tja, nu har jag kommit fram till tredje säsongen. Nu är det Jason Connery som ska arbeta sig in i rollen som Robin. Han har också sina kvaliteter – men han ÄR inte på samma sätt.
