Monthly Archives: januari 2015

Att det ska vara så förbannat svårt att vara sann mot alla delar av sig själv

Ja, jag sitter om kvällarna och tittar igenom Robin of Sherwood, som jag nyligen köpte hem. Eller, tittar igenom och tittar igenom. Jag tittar. Typ ett avsnitt per kväll. Eller mer. Och på lunchen idag när jag jobbat hemifrån. Och när jag fikat.

Jag är så nära obsessed som jag liksom tillåter mig själv att gå.

För jag skäms. Jag tycker det är oerhört genant att jag tycker så förbannat bra om det. Alltihopa. Serien. Upplägget. Musiken. Dialogen. Personligheterna.

Och pinsammast av alltsammans är väl på något vis hur fascinerad jag blir av Robin of Loxley.

Jag väljer ordet fascinerad i brist på annat. Han fångar mig. Hans röst, hans kroppspråk, hans blick, hans agerande, hela han.

Obsessed.

Eller, inte helt och hållet. Och jag vet inte hur mycket det beror på att jag inte tillåter mig sånt.

Och i ett parallellt spår i mitt huvud pågår hela tiden tankearbetet. Kring varför det är så. För jag har ju egentligen aldrig tillåtit mig det. Eller jo, det har jag. Men det är fruktansvärt länge sedan.

Jag tror att en stor del av det är just att jag lärt mig att det är det man får skit för. De irrationella, ologiska bitarna av mig.

Eller, hur ska jag förklara?

Känslor är liksom alltid legitimt att driva med. Alla de gånger jag kan minnas från min uppväxt – från tidig ålder och framåt – som någon över huvud taget antytt att man skulle gilla någon eller tycka någon var snygg eller vara kär i någon, så har det sagts med en retsam, nedvärderande ton. Som att det är nåt fult, eller nåt att driva med, eller nåt man ska skämmas för. Nåt man ska erkänna. Och med tanke på att jag generellt ganska sällan tyckt att de som folk pratar om som snygga verkligen är snygga, så har jag snarast hållit mig borta från ämnet. Generellt sett tycker jag det är ganska ointressant.

Och klädsmak var också legitimt att driva med. Det här att jag gillade gammeldags kläder av olika slag, och sydde själv – det var inget folk såg upp till, utan något man drev med.

Jag lärde mig med tiden att hålla det för mig själv, helt enkelt. Det som handlade om min fantasi, och det jag tyckte om av kläder och historier och musik, det höll jag huvudsakligen för mig själv. Då kunde jag leva ut det, utan att någon skadade mig. Jag skrev. Och jag lekte, eller vad man ska kalla det, förmodligen långt mycket längre än det var ”acceptabelt” eller någon visste om det.

Jag lärde mig att utåt hålla mig till sånt där jag kan anföra sakliga argument. Sånt jag har belägg för, där det finns fakta, eller där jag kan argumentera för att ett visst sätt att agera är moraliskt rimligt eller rättvist. Rationella saker.

Jag vill poängtera att det verkligen är den jag är. Det är inte på något vis en motsättning i sig: i sammanhang där det handlar om rätt eller fel, om fakta eller inte, och så vidare, då vill jag ha det så.
Fast det borde ju inte behöva vara en motsättning till det som handlar om känslor och tyckande, där det inte finns något rätt eller fel.
Men det blir det ändå.

Dessutom så hoppar det logiska och rationella och moraliskt stenhårda i mig in och hjälper till och argumenterar för att ha det så. Utseende är ju inget man ska bry sig om. Snygga kläder är inget vettigt att lägga vare sig tid eller pengar på, och blir dessutom en miljöbelastning. Och att lägga tid på att titta på filmer jag redan sett förut, när jag istället skulle kunna göra något nyttigt, som att diska eller rensa ogräs eller laga kläder.

Så hjälper jag mig själv att förtrycka de delarna av mig själv, bit för bit.

En intressant bit i det är jag, precis som med allt annat, har så oerhört mycket högre krav på mig själv än på andra. Jag har inga problem med att andra går fullständigt upp i en viss filmvärld eller bokserie, eller att sexåringen spelar upp oändliga scener med lego, som han lever in sig ofantligt i, eller att min man ibland sitter och spelar TV-spel i timmavis. Eller att andra har musikidoler som de köper allt av eller tycker att en skådis är snygg.

Men jag har liksom inte lärt mig att acceptera det hos mig själv. Av någon urbota idiotisk anledning så ser jag det som en svaghet hos mig själv. Något fult. Något jag ska förtränga.

Och som sagt var, jag tror att en del av det är för att folk sagt saker som gjort mig så ont i själen. Gör jag det för att skydda mig själv? Jag vet inte.

Och det är förvirrande. För jag tyckte att jag en gång i tiden började lära mig att släppa fram och acceptera och tillåta. Men det är som att jag tappat bort det, nästan helt och hållet. Och det känns så bisarrt, för på något sätt är det under de senaste femton-tjugo åren jag gjort det. Under år som krävt för mycket fokus på nuet. Studier som krävt all min tid. Och sedan barnen och att bli förälder – vilket under ett antal år egentligen släckte alla mina möjligheter att hantera annat än det mest akuta, för att orka överleva. Men märkligt nog också under de år som gått efter att jag hittat kärleken i mitt liv och levt med honom – och detta trots att hela vår grund egentligen är att jag känt att inför honom kan jag vara ärlig, släppa fram mig, vara mig själv.

Fast handlade det bara om att kunna släppa fram mina mörkaste, svåraste sidor? Klarar jag fortfarande inte av att släppa fram och vara ärlig om mina vanligt normalt banala sidor, som gör mig mänsklig?

Det har varit många år när jag tyckt att jag tappat bort mig själv, på andra sätt. Studietiden lämnade som sagt var dåligt med utrymme för annat än studier och träning, och även åren därefter, med hus och sedan småbarn. Jag kände att jag tappade bort engagemang för miljön, och att jag inte hann hålla mig à jour med samhällsfrågor. Men de senaste åren tycker jag att jag har plockat tillbaka det där, med både partipolitiskt och ideellt engagemang, och trädgårdsarbete och allmänt vad som händer i världen. Tack vare internet är det lättare att hänga med och hålla kontakter och så vidare.

Och ändå inser jag alltså att jag hunnit tappa ännu mer av en annan del av mig. Typ kvävt det sista som fanns kvar av den där delen.

Hur fan gör man för att lyckas bejaka alltsammans på en gång?

Och medan jag skriver det här, så krafsar katten uppfordrande på ytterdörren för att få komma in, och sexåringen kommer upprepade gånger och pratar om legot han bygger. Alla andra ska ha sitt. Jag får inte ens tänka och formulera mina tankar klart, och egentligen borde jag gå och torka kattkiss från ett golv.

Jag plockar fram och spelar mina Clannad-skivor igen – jag har inte gjort det på många år. De har liksom inte talat till mig på länge, jag hade nästan spelat sönder dem och var trött på dem, men nu funkar de liksom igen. Och jag har ett gigantiskt uppdämt behov av att liksom kunna spela samma låtar igen och igen, som jag gjorde när jag var min egen eller hade mitt eget rum. Fast så gör man ju inte – så det skäms jag också för. Dessutom är det så sällan jag lyckas få spela skivor – det är alltid någon som tittar på TV eller spelar TV-spel eller gör något annat som gör att man inte kan spela musik annat än som svalande ljudridå. Och jag som egentligen är beroende av musiken?

Jag flätar små flätor i håret. Jag tar mig så ytterst sällan tid till det numera – det är inte ens alla dagar jag orkar bry mig om att borsta håret.

Det är som att det står en stor del av mig och stampar innanför en mur, som behöver få komma ut, men som jag inte släpper ut, och det främsta skälet är att jag skäms, för att det på något sätt gör ont.

Och ja, jag vet. Förmodligen sitter alla hinder numera egentligen bara i mig själv. Egentligen är det bara jag själv som stoppar mig själv från att ha samma rättigheter som alla andra, och därmed skadar mig själv. För jag skulle ju må så mycket bättre av att även få utlopp för de här bitarna av mig. Jag skulle blir helare känslomässigt.

Men det gör så förbannat ont.

 

Och så när jag skummar igenom allt det här jag skrivit, så inser jag att kanske är en liten pusselbit i det hela att jag faktiskt aldrig levt så nära människor i hela mitt liv som jag gjort de senaste tio-femton åren. Bristen på avkildhet och möjlighet att vara bara jag, utan att ta hänsyn till omgivningen, är egentligen ickeexisterande.

Dagen efter, i efterdyningarna av Egon

Vi är lyckligt lottade. Inga skador på huset; det met dramatiska som hänt är att trädgårdsmöbler vält och en fågelmatsautomat blåst sönder där den redan var rostskadad.

Jag antar att det är därför jag inte heller har något minne av Gudrun för tio år sedan, som folk pratat så mycket om de senaste veckorna. Från det året minns jag däremot snöstormen en och en halv månad senare. Simone och Sven däremot gav vardera ett dygns strömlöhet – det blir liksom mer påtagligt då.

Uppdatering Egon

Vid midnatt var närmsta mätstationen uppe i 31,5 m/s i byvind. Under Simone hade vi som mest 28,5, vilket jag tror är det mesta vi haft som jag vet om. (Fast det har ju varit stormar för när vi inte vet.)

Den här stormen känns mindre påtaglig än både Sven och Simone. Men nu har vi ström, och det är en påtaglig skillnad: det är varmt och ljust i huset, och då blir det inte lika påträngande, varken vad gäller ljud eller värme.

 

Rapport från Egon

Igår var det ganska rejält blåsigt – det var Dagmar.

Imorse var det ganska stillsamt och regnigt. Sedan kom Egon.

Egon innebär hos oss rejäl blåst. Vår egen vindmätare är trasig, men enligt de närmsta mätstationerna verkar det som mest ha varit uppe i nästan 28 m/s. Enligt vad jag förstått tar det dock i betydligt mer uppåt västkusten.

Och än så länge har vi inte drabbats av strömavbrott.

Än sen då att vi surfar på arbetstid?

Nu i samband med att många människor började jobba igen efter helgerna, publicerade många tidningar en nyhet med rubriken ”Därför maskar vi på jobbet”:

Maskar du också på jobbet? Anställda ägnar i snitt två timmar om dagen åt att slösurfa på nätet, boka resor och ringa privata samtal.

Samstämmig forskning visar att vi ägnar flera timmar av arbetsdagen åt att låtsasjobba.

Utifrån sociologisk synvinkel är det ett stort mysterium.

– Nog är det märkligt. För samtidigt kommer ständiga rapporter om hur arbetet intensifieras på de flesta arbetsplatser och om hur stressade alla är, säger sociolog Roland Paulsen vid Lunds universitet…

Jag hör till dem som surfar en hel del på jobbet. Väldigt mycket av mitt surfande rör sig i gränslandet mellan jobb och privat. Jag sköter en facebooksida åt jobbet, och är därför oftast inne på facebook. Jag sköter både jobbsaker och följer privata saker – det går liksom inte att se bara det ena eller det andra. Å andra sidan har många av mina vänner miljöintresse, och många av de sidor jag följer på facebook har miljöinriktning, och ofta är det den vägen jag upptäcker saker som jag har nytta av i jobbet. Och det gäller förstås inte bara facebook, utan även när jag klickar vidare på artiklar eller följer flöden i twitter och så vidare. Gränsen är liksom inte så tydlig, det går in i vart annat. Inte bara för mig, utan också för många av dem jag samverkar med. Det är nätverksbyggande – detta nätverksbyggande som vi så ofta får höra är så viktigt. Och det funkar bättre i dessa vardagliga situationer än i de konstruerade mingelsituationer man ibland försöker åstadkomma. I alla fall för mig.

Men jag ägnar mig ibland också åt mindre jobbrelevant surfande på arbetstid. Inte för att mina arbetsuppgifter känns oviktiga eller för att jag har för lite att göra. Ibland kanske snarast tvärtom. Ibland är arbetet väldigt intensivt. Och ibland går hjärnan i stå, låser sig, och behöver en paus. När jag sitter med svåra formuleringar jag inte får till. När jag inte får rätsida på ett resonemang. Eller när jag faktiskt behöver tvinga hjärnan att slappna av för att kunna funka. Det handlar om mentala mikropauser. Det är ett sätt att överleva vardagen och se till att jag mår bra. Jag skulle göra ett mycket sämre jobb om jag inte kunde ta sådana pauser. En del personer löser detta genom att gå in till någon annan, sätta sig på en stol och prata om senaste semestern eller något helt annat. Jag löser det genom en stunds datorsurfande.

Och så finns det dagar när något annat egentligen upptar hela min mentala kraft. Något som mal runt. och då händer det faktiskt att jag tar en stunds arbetstid till att skriva av mig det som snurrar i mitt huvud. Och sedan, när jag har gjort det, så kan jag fokusera på arbetet igen. Hade jag inte gjort det så hade arbetsdagen förmodligen varit bortkastad.

Att göra ett bra jobb är inte frågan om att sitta och bita ihop hela dagen. Att göra ett bra jobb är att både åstadkomma det man är anställd för på ett så bra sätt som möjligt, med ett gott resultat, och samtidigt ta ansvar för att man mår bra. Om man uppnår båda dessa är det väl jävligt bra?

 

Och när jag nu googlar rätt på länken till artikeln ovan från förra veckan, så snubblar jag över den här artikeln, som till stor del håller med mig: Privatsurfning kan gynna arbetet

Till på köpet dyker den här artikeln upp i mitt facebookflöde: Titta på gulliga djur – bli effektivare

Gulliga drakar

Elvaåringen har länge velat ha en surfplatta, och det var hans huvudsakliga önskning inför jul. Men han var också väl medveten om att vi inte skulle komma att köpa någon åt honom, så när Ica före jul hade ett erbjudande tog han sina sparengar och gick och köpte en. Sedan dess har hn förstås laddat ner ett antal appar med olika spel. Han kollar generellt av med oss om vad som är okej, gott nog så. Mn det ebtyder förstås inte att det är problemfritt. Vår möjlighet att ha koll på hur mycket tid han faktiskt lägger på spelande minskar förstås – till exempel plockar han gärna fram plattan en stund på morgonen när han vaknar.

Och det finns ju hela tiden den där gnagande funderingen kring vad det är för spel han spelar. Den där invanda tankebanan om man bör se till att ens barn spelar spel som inte är för meningslösa men inte heller våldsamma eller på annat sätt fel. De där kraven man känner som förälder, fanns samtidigt inte riktigt orkar med att ta i. Och när han faktiskt kommer och visar och berättar så visar jag nog inte heller det intresse jag borde :-/

Bland annat spelar han något spel där man föder upp olika drakar från ägg, om jag fattat det rätt. Häromdagen kom han och ville visa mig sina gulliga drakar. Han bläddrade runt mellan de olika varianterna på knubbigt tecknade drakbarn med olika gulliga detaljer. Och plötsligt slog det mig vilken fantastiskt bra grej det här är. För alltså, ärligt talat, vilka andra socialt accepterade vägar har mellanstadiegrabbar att få ägna sig åt gulliga fantasifigurer? Men dataspel i en app på en surfplatta, det är liksom okej.

Och jag är övertygad om att det är bra att få bejaka det.

The hooded man and the hunter

En av mina favorit-TV-serier från min ungdom är ”Robin of Sherwood”. Jag spelade in dem på video och såg om dem en hel massa gånger, trots att kvaliteten på inspelningarna ibland var usel (bland annat, om jag minns rätt, på grund av att det nog huvudsakligen var danska TV2 som sände den, och mottagningen därifrån var inte alltid den bästa). Dessutom ledde serien vidare till en del annat: musiken gjordes av Clannad, och något år senare (?) fick jag av en händelse fatt i soundtrackskivan på någon skivrea. Det var en av mina allra första CD-skivor, och ledde i praktiken vidare till insikten om att man kunde gå till skivaffären och be dem beställa hem de skivor man ville köpa om de inte fanns i affären. Jag utökade min samling med Clannad-skivor, och även min värld och mina möjligheter.

Men det där är nu många år sedan. Och jag har inte tittat på videobanden på säkerligen tjugo år.)

Vid nyår i år, när folk i mina sociala medier-flöden tittade på Ivanhoe (inte jag – vi har inte kanalen), så ledde det till att jag surfade rundor på saker som mitt huvud associerade till, och klickade vidare, så där som man ju gör. Och det ledde till att jag insåg att numera går det förstås att köpa hela TV-serien på DVD. Efter en viss inre strid bestämde jag mig för att köpa. Igårkväll tittade jag på de tre första avsnitten.

Hur var det då?

Ja, jag var lite orolig. Att jag skulle tycka att det var väldigt pinsamt eller så. Men jag måste säga att jag tycker den står sig. Jag tycker fortfarande att den är bra.

Ja, visst är det skillnad på ett program från 1980-talet och de saker som produceras nu, på 2010-talet, så där rent tekniskt sett, så är det ju. Men det var mindre markant än i mycket annat, tycker jag.

Men det bär fortfarande. Tolkningen av den klassiska legenden, personerna och så vidare. Det blir inte pinsamt, utan jag lever mig fortfarande in i det. Snarast är det så att jag efter en stund inser att de väldigt väl överbryggar alla de situationer som jag liksom på något generellt filmmanér förväntar mig ska bli pinsamma, så att det inte blir pinsamt.

Tycker jag då. Jag kanske fortfarande är färgad av att ha älskat serien. Men ja, jag skulle fortfarande kunna sitta och se om igen och igen, även om min vuxna förståndighet lägger sig ivägen.

Den där beredskapen i mig för pinsamheter märks allra mest när Herne dyker upp. Då stålsätter jag mig gång efter annan i väntan på att hantera att det blir alltför flummigt. Men det blir liksom aldrig så där illa.

Efter en stund inse jag istället att det som stör mig mest faktiskt är det stora spillandet av människoliv. Det skjuts ner oändliga mängder av soldater – en pil i bröstet och så faller den soldaten, och sedan nästa och så nästa. Det är en brist på respekt för liv som blir extra störande i skenet av händelserna som precis pågått i Paris. Människor som bara är i vägen och kan mejas ner, för att de är ”fel” personer. Jag vet att det inte är unikt för den här serien utan ett genomgående drag i den här sortens filmer.

Och samtidigt blir jag av historien tydligt påmind om att det egentligen inte är väldigt länge sedan det var i kyrkans och den kristne gudens namn det begicks vansinniga övergrepp mot folk i allmänhet, och vanliga människor egentligen inte hade några rättigheter. Det är en nyttig påminnelse i dessa dagar. I i ljus av den nuvarande världen blir gamla klassiska berättelser återigen mer än bara underhållning.

 

Efter de tre avsnitten och innan jag går och lägger mig, fastnar jag en stund till med surfa och googla och klicka, om skådisarna. Och konstaterar att Judi Trott egentligen är utbildad balettdansös, och att Michael Praed började sin bana som musikalartist (och sedan återvänt dit). Och ja, det känns på något vis logiskt och… rätt.

 

 

Tankar om tidningar och deras rapportering om världen och hur det påverkar vad vi bryr oss om, typ

Det är dagen efter de dramatiska gisslandramerna i Paris med omnejd. Under gårdagen följde jag utvecklingen via de stora tidningarnas nätrapportering. Nu hämtar jag in dagstidningarna i pappersform från brevlådan för att i vanlig ordning läsa tidningen till frukost.

Vi prenumererar oftast inte på den lokala tidningen här. Bland annat för att den är så väldigt lokal i sin nyhetsbevakning – och het enkelt inte täcker annat tillräckligt bra. Så under flera år har vi bara prenumererat på Sydsvenskan, trots att den inte alls skriver om vårt lokalområde. Men sedan ett tag tillbaka prenumererar vi på båda.

Så jag hämtar in tidningarna.

Framsidan på Sydsvenskan domineras förstås av gisslandramerna.

Den lokala dagstidningen har inte något alls om gisslandramerna och Frankrike på förstasidan. Inte en notis, inte en rad, inte ett ord.

För att hitta något om dessa gårdagens händelser så får jag leta reda på B-delen. På framsidan av den finns en pytteliten rubrik och text, som hänvisar till sidan två i den delen. Och ja, på det uppslaget finns en hel del.

Och jag kan inte låta bli att fundera över hur det påverkar en som människa. Om man bor här, eller ännu längre bort från den stora tidningens upptagningsområde. Om man har den här lokala dagstidningen som sin huvudsakliga nyhetskälla, och inte som jag följer nyhetsflödet via nätet och liksom ändå får informationen. För ärligt talat, om man bara bläddrar tidningen en stund till frukost är det knappast säkert att man ens kommer till B-delen.

Och jag funderar över att andelen SD-röstare är väldigt stor i dessa områden som inte får omvärlden till sitt frukostbord.

Någon av de senaste dagarna frågade en vän på facebook hur det kommer sig att människor bryr sig så mycket mer om det som nu hänt i Frankrike när man inte alls förfasar sig på samma sätt över andra mycket större massakrer som skett nyligen, längre bort. Ocgh vi diskuterade det här med att bry sig om det som är nära en själv på olika sätt, och det man vet tillräckligt mycket om för att känna något för.

Det tänker jag på nu. Och jag tänker på när jag bodde ännu längre in i den lokala tidningens upptagningsområde, i en annan kommun där det i princip bara fanns det tidningen, och hur folk beklagade sig över när tidningen skrev om saker som hände i kommuner utanför upptagningsområdet, sådär en fem mil bort, för varför skulle de vilja veta det, liksom?

Snabbt stekjärnsbröd

Dagens kvällsmat skulle bli kycklingsoppa, på en undanfryst buljong- och köttrest från en tidigare middag på Bosarpskyckling. Och så tänkte jag att det skulle vara gott med något enkelt nygjort hemfixat bröd till. Sånt där som man steker i stekjärnet istället för att trassla med ugnen – det har man ju läst om. Fast jag har aldrig gjort nåt sånt.

Så jag satte mig att googla recept, som jag gör när jag har en idé om vad det är jag vill göra men behöver någon sorts bekräftelse på att jag inte är helt fel ute. Och precis som det brukar vara de gångerna så hittade jag inget som var det jag var ute efter, men en oherrans massa recept som bekräftade olika delar av mina tankar.

Till slut landade jag i att utgå från det här receptet på snabbt tunnbröd – som jag sedan anpassade till mina önskemål:

  • 1½ dl filmjölk (det var så mycket vi hade hemma)
  • 1 dl vatten
  • ½ tsk salt
  • 1 msk bakpulver
  • 2½ dl kornmjöl
  • 3 dl grovt vetemjöl (från Forsa Kvarnagård)

Rör ihop allt. Dela i sex delar. kavla ut på mjölat bakbord med kruskavel. Stek på inte alltför hög värme i stekjärn (utan fett), några minuter på var sida.

Det blev riktigt gott, ett utmärkt till-soppa-bröd.

Fortsättning på gnället från innan idag

Ja, det här alltså.

För alltså, jag bestämde mig för att faktiskt sätta mig ner vid datorn och försöka göra lite av det jag ville och behövde. Och blev ganska kvickt påmind om ytterligare en orsak till varför jag har så svårt att ta mig tiden att sitta ner och göra saker där: det är helt stört omöjligt att få lov till det.

Om min man sätter sig vid datorn för att göra något – oavsett om det handlar om att svara på lite jobbmejl utanför ordinarie arbetstid, läsa intressanta artiklar, surfa blandade auktionssajter eller spela intelligensbefriade spel, så får han för det allra mesta göra det i fred, utan att barnen avbryter.

Om jag sätter mig på motsvarande sätt så blir jag avbruten med jämna mellanrum. De kommer och frågar om saker. De kommer och vill ha en kram, och sexåringen klättrar upp i famnen och vill gosa. Och säger jag ifrån att nej, just nu så behöver jag få göra det här i fred, så står de kvar bakom och tittar på vad jag gör, eller börjar leka med katten precis bredvid, eller nåt annat sånt. Enda sättet att verkligen få göra saker ifred är att stänga dörren om mig. Och jag tycker inte om att det ska behöva vara så drastiskt.

Och visst, med vissa saker jag gör funkar det att bli avbruten var femte minut. Men med andra saker behöver jag kunna få tänka efter och formulera mig och göra saker i ett flöde och ett sammanhang, och jag tappar tråden för varje sådant avbrott.

Jag vet inte varför det funkar såhär. Det här är ett återkommande problem – så här har det typ alltid varit. Och vi har pratat med barnen om det många gånger, men det hjälper liksom inte.

Och det gör ju inga direkta underverk med min kamp och min svårighet att lyckas prioritera mig själv och uppvärdera mig och mina intressen, eller att kunna vara i nuet och göra det jag gör fullt ut.