Monthly Archives: januari 2015

Det är svårt det här att ställa om från ägande…

En del i att ställa om till cirkulär ekonomi är att övergå från ägande till hyrande. Poängen är bland annat att prylar ska användas mer tid per pryl. Det brukar dras exempel om att en skruvdragare i genomsnitt används 15 minuter (eller nåt sånt), och att en bil i genomsnitt står still 23 av dygnets 24 timmar, och att det är dåligt utnyttjande av resurser att de bara står outnyttjade resten av tiden och sedan skrotas. Miljömässigt är det bättre att prylarna används mer, och att någon annan – en uthyrare – har ansvar för att de underhålls och repareras och hålls i gott skick. Och då behövs det totalt sätt färre per pryl.

I teorin tycker jag det låter jättebra.

I magen har jag mycket mycket svårare för det.

Det måste ha varit någon gång på nittiotalet som något företag hade en reklam med en munk av något slag, som pratade på om det här med att bara äga ett fåtal saker och att det i praktiken inte var något problem, för resten – TV och video och allt annat sånt – kunde man hyra hos Thorn. Jag tyckte det var bisarrt då. Och det tycker jag, i alla fall känslomässigt, fortfarande. Även om jag i tanken inser att de nog var före sin tid ;-)

Grundproblemet för mig ligger på något vis i det här: Det jag har köpt det har jag köpt. Det kostar mig sedan inget mer. Och kostar det mig, så är det i form av lagning och underhåll, vilket är lägre kostnader än att köpa en ny pryl. (Så ska det i alla fall rimligen vara.) Ett köp är en investering. Något som är genomtänkt. Något som jag gör när jag har råd, baserat på min ekonomiska situation just då. Ibland har jag kanske inte råd, och då låter jag bli allt sådant och håller mig till nödvändigheter som mat etc.

Det sägs att det man blir rik på inte är stora inkomster utan små utgifter. Och det är där det liksom börjar bli knepigt med det här att ”hyra” eller abonnera eller prenumerera på en tjänst eller vad det nu heter i olika sammanhang. För det innebär ju att jag binder upp mig på fasta kostnader, för varje månad. Och det blir det snabbt stora pengar av. Och när jag inte längre har råd med det, så har jag inte längre tillgång till tjänsten.

Har jag köpt en skiva, så har jag den skivan. I all evighet – utom om den skulle gå sönder eller försvinna. Jag kommer att kunna lyssna på den under många år. Ibland ofta, ibland kanske inte alls på jättelänge, och sedan kanske jag längtar efter den igen och plockar fram den.
Har jag istället ett spotify-abonnemang så kan jag lyssna på skivan så länge jag har abonnemang. Men den dag jag inte längre har råd, eller inte längre tycker att den mängd jag lyssnar är värt en viss kostnad varje månad, så kan jag inte längre lyssna på skivan.

Samma sak gäller förstås prylar av annan karaktär, oavsett om det är hammare eller kläder.

Vi har under många år fått lära oss det är dåligt att köpa saker på avbetalning. Dels för räntornas skull, men också utifrån andra aspekter. Sammantaget kommer vi med avbetalning att betala under väldigt lång tid och ibland mer än vad prylen egentligen var värd – men det kändes inte så mycket eftersom det var så lite varje gång. Och på något vis känns det relevant även här. Den där låga månadskostnaden på spotify, och på andra liknande hyrabonnemang och avtal och annat – om vi nu ska gå över till detta för den cirkulära ekonomins skull – blir ganska stor i längden. Speciellt när vi ska flytta över en massa av våra behov på den sortens lösningar.

Dessutom kräver det bättre ekonomisk överblick än många av oss har. Fasta små utgifter varenda månad kräver på ett annat sätt att man ställer upp en budget och faktiskt räknar bort dessa utgifter för att se vad man har kvar.

Extra bisarrt känns det när många människor faktiskt inte längre anser sig ha råd med det klassiska dagstidningsabonnemanget.

En gång till om den eviga kampen att kunna ta det lugnt när man tycker man ska åstadkomma nåt hela tiden

Sista dagen på min julledighet.

Ledighet är en ständig mental kamp.
För dels vill jag göra saker. Både få undan tråkiga saker som behöver bli gjorda (sätta papper i pärmar, rensa igenom högar på skrivbord och kläder som inte längre fungerar och annat sånt där tråkgöra som alltid blir eftersatt) och göra roliga inspirerande saker (av praktisk och kreativ karaktär men också sånt som att gå iväg på museum eller opera eller så).
Dels vill jag ta det lugnt och ta igen mig. Läsa, lyssna på musik, titta på film, sova länge.

Jag vill båda dessa delar. De är svåra att kombinera. Och jag lyckas uselt.

Framför allt lyckas jag uselt med den senare delen: det här med att ta det lugnt. För jag har ”han den där Luther” som sitter på min axel. Jag har ett ständigt krav på mig själv att åstadkomma saker. Vara effektiv. Få saker gjorda. Kunna bocka av på listan.

Ja, jag gör listor. Jag behöver listor för att strukturera och komma ihåg vad det är jag vill göra och behöver göra. Det är så många bollar som far runt i det vuxna ansvarsfulla hemmansägande föräldralivet att det inte finns en chans att jag lyckas hålla ordning på dem annars. Listorna hjälper mig att komma ihåg och se vad det är, både som jag vill och som jag måste.

Men samtidigt blir även ”ta det lugnt” på något vis också något som ska bockas av på listan. Visserligen inte formulerat just så, men i alla fall. Och det säger ju sig självt att det inte funkar så bra, egentligen.

Jag har dåligt samvete för att jag sover till halv elva – fast jag säkert behöver det och noterar att jag för ovanlighetens skull minns att jag drömt något. Jag ahr dåligt samvete för att jag kommer i säng sent. Och jag klarar inte riktigt att ta mig över tröskeln som är i vägen för att jag ska tillåta mig att sitta och läsa böcker eller se film – för MITT eget nöjes skull – mitt på dagen. Fastän det ju är det jag vill. För så gör man ju inte.

Man ska göra något. Man ska åstadkomma något. Helst så många saker som möjligt. Och då blir ju aldrig något gjort fullt ut, eller med hjärtat.

Dessutom finns ju hela tiden barnen där och pockar på uppmärksamhet och ger mig dåligt samvete – och gör att jag aldrig lyckas sitta och göra något klart fullt ut. För jag får ju dåligt samvete av att sitta vid datorn och göra saker som inte är viktiga och nödvändiga. Jag måste ju inte läsa den där artikeln.

Ja, det här är en ständig kamp jag för. Jag vet, den låter löjlig. Jag önskar att det inte vore så här.

Och så ringer mamma, mitt i min sista lediga dag. Och hon frågar ”Vad gör ni?”. För man måste ju göra något. Man måste kunna svara mamma på vad man gör. Varje dag måste innehålla något som är värt att svara mamma på om hon ringer. Och nej, jag tycker faktiskt inte det är värt att berätta i telefon att jag vikt en omgång tvätt, hängt en ny, satt igång en diskmaskin, diskat en del handdisk, suckad över kattpiss och kattbajs och kattkräk, samt tvättat håret när det väl fanns varmvatten. Jag tycker inte någotdera är värt att nämna som svar på frågan ”Vad gör ni?”. Men fastän jag svarar att vi inte gör något särskilt, så återkommer mamma till frågan, lite annorlunda formulerad, en gång till på några minuters samtal.

Ja, jag vet att frågan inte är menad att ställa krav, att den bara är menad för att få igång någon sorts samtal. Fast det är inte den effekten den har på mig. Det den gör är att öka på bördan i den eviga kampen att någonsin kunna tillåta mig att slappna av utan krav på att åstadkomma något.

Längtan efter något som kanske är planekonomi fastän det ordet är skitläskigt för så många – men hur gör vi?

Vi var ute på stan igår. Trots allt. Barnen började bli lite allmänt trötta på att vara hemma, ville drälla på stan, eventuellt köpa något TV-spel för julklappspengar, samt äta lunch ute. Så vi tog tåget in till Malmö och hamnade först ett varv på Emporia och ett varv på Triangeln (där vi åt goda galetter till lunch), och sedan fick barnen leka på lekplatsen i Magistratsparken en stund, innan vi drällde genom city och ner till centralstationen.

De senare delarna av utflykten var något mer rogivande än de första på de båda konsumtionstemplen. När vi vadade genom människoskarorna på Emporia, bland stora röda banderoller med information om reapriser och gigantiska ställ med kläder och prylar som uppenbarligen ingen egentligen har behov av och som därför måste säljas billigt billigt för att någon alls ska köpa med dem hem, då gick jag omkring och önskade innerligt någon form av planekonomi.

Jag ska börja med att förtydliga att nej, jag har ingen närmre koll på planekonomi, och jag förordar ingen kommunistisk diktatur eller något sådant.

Men det gör ont i mig med alla dessa massor med kläder och prylar. Först odlas en massa bomull, med konstgödning och konstbevattning och kemiska bekämpningsmedel, sedan framställs bomullstextilier på billigast möjliga sätt, där rättigheter åsidosätts för arbetarna och varorna som produceras håller dålig kvalitet, och sedan är det ingn som köper skiten, för det är faktiskt ingen som behöver den. Ja, och liknande för en massa andra saker, förstås.

Det är liksom i grunden vansinne att använda en massa naturresurser och förstöra natur och miljö och människor för att producera varor som ingen behöver och ingen efterfrågar. Och det är det som får mig att yppa det lilla ordet ”planekonomi”. För jag önskar att man faktiskt hade en allmän, gemensam plan. En tanke om att kolla upp hur mycket som rimligen kommer att behövas, och så producera den mängden, i bra kvalitet, och inte massor extra.

Ja, jag är också för valfrihet. I rimliga mängder. Men det här är inte fråga om rimliga mängder. Inte alls.

Om man vill ha mer valfrihet för en viss mängd naturresurser, så kan man förstå återgå till rent hantverk och beställning. Sy varje enskilt plagg på beställning och enligt önskemål. Men ja, det blir väldigt mycket dyrare per plagg. Och det är svårare att maximera resurseffektivitet av tyg om alla ska ha individuella lösningar – det är lättare att verkligen använda varje liten gnutta tyg om man gör mycket och rationellt. (Gör man det i de stora fabrikerna? Jag hoppas det.) Jag vet ju hur bitarna med restlappar bygger på i mitt tygskåp när jag syr något själv.

Och ja, jag vet att själva ordet planekonomi ger rysningar och dåliga vibbar hos många människor. Ordet i sig är så väldigt förknippat med ett samhällssystem de inte vill ha att de inte ens tål ordet.

Men det här, så som vi har det nu, det är inte heller ett vettigt samhällssystem. Det är vansinne.

Så skit i ordet. På något vis måste vi fixa till så att vi faktiskt bara tillverkar de saker det finns ett behov av. Hur ska vi lösa det? Vilka spelregler ska vi ställa upp? Vilka morötter och piskor, vilka lagar?

Och snälla, kom inte dragandes med ”marknaden löser det”, för det är ju helt uppenbart att den inte gör det. Och jag älskar själv information, men information räcker inte på långa vägar till den förändring vi behöver få till här och nu.

Vad föreslår du?

Det utdragna firandet av den längsta natten

Så här års är det helger och firanden på varandra mest hela tiden. Och det slog mig häromkvällen, att egentligen är det typ samma sak vi firar igen och igen.

  • Lucia. En gång i tiden årets längsta natt (på den tiden man hade den julianska kalendern).
  • Vintersolståndet enligt nuvarande kalender (cirka 21 december).
  • Jul. En gegga av en massa olika sorters högtider från olika sammanhang, varav åtminstone vissa moment har koppling till att man valt att lägga firandet vid den här tidpunkten på året.
  • Nyår. För att man firar början på det nya året när man gör det har väl rimligen också koppling till brytpunkten dagarnas längd etc?

Nå, inte mig emot att vi firar typ samma sak på flera olika sätt. Mörkret behöver lysas upp med trevliga traditioner med ologiska och förvirrade ursprung ;-) Det vore ofantligt mycket tråkigare att samla alltsammans till ett enda tillfälle och bygga enbart logiska moderna traditioner. Eller ännu värre skrota allt firande för att det egentligen inte finns något rationellt skäl att fira…

Mellandagslagningen

Som sagt var, jag har slutligen bytt en dragkedja. Och innan des har jag lagat tt par jeans, några t-shirts, en ylletröja, ett par yllestrumpor och lite annat. För jag startade en ny tradition på annandag jul 2014: mellandagslagningen. Istället för att fara runt på mellandagsrea och köpa nya saker, så behöver vi förstås använda tiden till att laga de saker vi har, så att de kan fortsätta att fungera ett tag till.

För det är ju ofta tiden som tryter. I den vardagliga vardagslunken är det ibland svårt att hinna sätta sig och laga kläder. Så då blir det inte av. Men i mellandagarna, i den allmänna stillsamheten och avkopplingen, så passar det ganska bra att försöka beta igenom de där högarna med trasiga saker, oavsett om det är kläder eller annat.

Samtidigt inser jag, när jag sitter och tragglar mig igenom lagningen, att det är någon annanstans skon klämmer också. För visst har vi väl egentligen tid? Men till och med nu när jag sitter och lagar saker, och faktiskt har tid – jag är ledig från innan jul och fram till efter tretonhelgen, med inga andra planer än att fira jul och nyår och ta det ganska lugnt och komma ikapp – så är det som att jag inte riktigt kan med att lagningen tar tid. För på något vis är det värderingsmässigt inte riktigt okej att det tar tid att laga saker. Det är inte status att lägga tid på att lappa byxor eller byta en dragkedja. Det är högre status att lägga tid på att se en dålig film. Eller att gå på stan och köpa nya saker som vi inte behöver.

Och det visar väl att något är skevt i vårt samhälle. Att vi är för bortskämda, faktiskt.

Men jag ska försöka hålla traditionen mellandagslagningen igång. För jag tror det är nödvändigt att vi blir bättre på att laga våra saker.

Att byta en dragkedja

Dragkedjor är hopplöst svåra att byta. Det har man ju alltid fått höra.

Så jag lagar kläder – hål på raggsockar, byxknän och byxbakar och annat på byxor, hål i tröjor och allt möjligt. Men jag byter inte dragkedjor. För det vet man ju hur hopplöst svårt och jobbigt det är. Och nånstans måste man ju få lov att dra gränsen, eller hur?

Fast när det gäller jackor så är det ofta just dragkedjan som ger upp. Speciellt på barnens jackor. Det kan vara hur bra kvalitet som helst på jackan, ”hur mycket jacka kvar som helst”, men dragkedjan har lagt av. Gått sönder så att dragkedjetyget spruckit mellan själva ”kedjan” och resten av tygremsan. Eller så att kedjan slutat fungera och liksom öppnar sig utan att man öppnat den. Eller någon annan variant. Och tyvärr är det ju så att då duger jackan inte mycket till. För även om det ofta finns knappar eller kardborreband också, så är inte jackorna gjorda för att funka med bara detta. I alla fall inte för ungar som ska kunna vara ute på rasterna i alla möjliga väder. Utan då ”måste” man skaffa en annan jacka. Den med dålig dragkedja får duga som andrajacka – vilket i praktiken innebär att det egentligen bara blir en jacka till som  hänger och tar plats i hallen till ingen nytta.

Och tänker man ”ja ja, då får vi köpa en begagnad jacka som ersättning för den som lagt av” – ja, då hamnar man ännu snabbare i samma läge igen. För även den begagnade jackan har förstås en dragkedja, som förstås håller kortare tid eftersom den redan är sliten. Och då står man där med ytterligare en jacka som är helt okej, bortsett från att den inte har en fungerande dragkedja.

Kontentan är förstås att jag/vi/någon måste byta dragkedjor.

Vi har en bekant i närområdet som gör sånt mot betalning, och slutligen lyckades vi komma loss och lämna iväg en av jackorna till henne. Men hon lämnade snabbt tillbaka den. Det var ett alltför hopplöst fall.

Men när jag nu hade bestämt mig, och dessutom suttit och betat av en massa annan lagning och kom till de där jackorna ”nederst” i högen igen (nederst som i de där sakerna som blir kvar när allt enklare gjorts) så tänkte jag ”äh vad fan”. För alltså, det duger ju inte att slänga saker som i övrigt är bra bara för en dragkedjas skull. Så kan vi ju liksom inte hålla på i längden, som samhälle. Jag måste i alla fall göra ett försök.

Så jag satte mig och tittade på det. Skaffade hem en lämplig dragkedja. Satte mig och började sprätta bort den gamla.

Och alltså, jag fattar att vår bekanta tackade nej till jobbet. Den här jackan från H&M är ju knappast sydd för att det ska vara lätt att byta dragkedja. Jag skulle väl inte kalla det omöjligt, men fasligt trassligt och omständigt och svårt att få till på ett bra sätt. Tidskrävande och svårt att få bort den gamla. Tidskrävande och svårt att få dit den nya, och symaskinen tyckte inte om det. Konstruktionen är helt enkelt inte alls gjord för att dragkedjan ska bytas.

Och jag tänker att det är så vansinnigt. För det första ska man förstås välja en dragkedja som håller bättre, så att hela jackan kan hålla för flera barn. Men även så – och speciellt om man nu kör med dragkedjor av för dålig kvalitet – så tycker jag faktiskt att klädföretagen bör se till att jackorna görs med mönsterkonstruktion och sömnadsordning som är anpassad för att man hyfsat smidigt ska kunna byta dragkedja den dagen behovet uppstår. Där skulle klädföretagen kunna bidra massor till ett hållbarare samhälle.

Nå. Efter massor med trassel har jag nu fått dit den nya dragkedjan. Jag är inte nöjd; det har blivit lite veck där det inte ska vara det, och när jag sydde genom sex tyglager plus några lager fyllning plus dragkedjetyget och eventuellt något lager till jag missat att räkna så tyckte symaskinen att det här med trådspänning blev jobbigt, så det blev en del fultrassel på baksidan. Det stör mig. Men det får duga. Jackan fungerar. Sexåringen är nöjd.

Framöver ska jag dock försöka komma ihåg att titta även på dragkedjekvalitet och dragkedjefästen när jag köper jackor. Hur det nu ska funka att väga in den aspekten också, när det redan är svårt nog att hitta jackor som uppfyller kemikaliekrav och annat.

Och jag upprepar: här finns massor som de stora klädkedjorna kan göra. Se till att de kläder ni tillverkar och säljer är anpassade för att det ska vara lätt att byta delar, laga etc när behovet uppstår. Oavsett om kunderna ska göra det själva eller lämna bort det. För det är inte rimligt att lägga över en halv arbetsdag på att byta en dragkedja – eller betala mer än vad en ny jacka kostar för att någon annan ska göra det.

Fyrverkerier och prioriteringar

Jag gillar verkligen fyrverkerier. Det är snyggt med stora maffiga fyrverkerier.

Det är också farligt och miljöförstörande. Och skrämmande för många människor och djur.

Men ja, jag tittar gärna på fyrverkerier. Njuter av det andra köpt och skjuter upp. Trots att vi bor på landet har vi fina fyrverkerier att titta på i alla väderstreck. Vi slipper betala, vi slipper skjuta upp dem. Vi behöver inte ens gå ut, utan nöjer oss med att titta genom fönstren, och eventuellt gå upp till ovanvåningen där vi får ännu bättre överblick.

Men jag har så svårt att begripa att det finns så många människor som är beredda att lägga så mycket pengar på något som är över så snabbt. Och på något som samtidigt är så riskfyllt.

Så mycket pengar på detta – när samtidigt så många människor inte ens anser sig ha råd att välja ekologisk mat och miljöanpassade lösningar.