Monthly Archives: februari 2015

Till pendlingens försvar

Det sägs att det är dåligt för hälsan att pendla.

Jag har nu pendlat samma sträcka i tolv år, med uppehåll för två föräldraledigheter à ett halvår. En dryg timmes restid enkel resa. För min del vill jag hävda att pendlingen är bra för hälsan.

För det första så föredrar jag att ha ett jobb jag mår bra av och pendling framför att ha restid lika med noll och ett jobb jag inte mår bra av. Det var därför jag bytte till det jobb jag har nu :-) Och fortfarande efter drygt tolv år tycker jag att det är ett bra val.

Men även om jag har ett bra jobb, ett jobb som jag trivs bra med för det mesta, så finns det jobbiga dagar, dagar som är för intensiva eller mentalt ansträngande. Och jag funkar som så att om jag har kort eller nästan ingen resväg, så har jag inte alls hunnit koppla bort jobbet mentalt när jag kommer hem. Har det då varit en jobbig dag, så har jag med mig allt det jobbiga i huvudet när jag kommer hem, och lyckas ofta inte släppa det på hela kvällen. Det innebär att hela kvällen har jag adrenalinpåslag och stresspåverkan. Jobbet finns där hela kvällen – jag är inte mentalt ledig.

Med en dryg timmes restid är situationen en helt annan. Jag hinner passera andra världar på vägen hem, byta miljö flera gånger om. Hinner rensa hjärnan och ställa om. När jag kommer hem har jag ofta helt hunnit glömma jobbet. Till och med om det faktiskt är så att jag någon enstaka gång plockat med mig något hem som jag tänkt titta på på kvällen, så känns det ofta helt oviktigt när jag väl kommit hem.

Det är bra.

Ibland använder jag stunden på tåget till att sova. Ibland till att lägga meningslösa patienser på telefonen för att tömma huvudet. Och ibland tar jag fram datorn och skriver ett blogginlägg. Periodvis händer det dessutom att jag läser en bok.

Jag kan ibland tycka att jag borde bli bättre på att använda tiden till något vettigt – det vill säga mer bloggande och läsande och mindre av meningslösa patienser eller facebook och twitter. Men alldeles oavsett är tiden värdefull. Det är en stund som är min. En stund jag bestämmer över, mellan jobb och föräldraskap. På jobbet är tiden inte min egen. När jag kommer hem ska jag laga mat och vara förälder och kan inte styra min tid själv. Men på tåget är jag bara min egen. Om jag har tankar jag vill formulera så är det tacksamt att få chansen att göra det vid fyra-halvfemtiden, istället för att vänta med det till sent på kvällen, när barnen somnat och jag egentligen själv är för trött för att tänka och göra. Den där stunden på tåget på vägen hem är min chans att få vara bara mig själv på dagtid.

Ibland lyckas jag och min man ta tåget samma tider. Eller ganska ofta :-) Det innebär att vi med lite tur lyckas få sitta bredvid varandra, och prata som vanliga människor, utan att barnen avbryter oss. På dagtid. När vi är vakna. Det innebär att vi kan lyckas prata om saker som vi inte lyckas få prata om hemma. Ja, inga komplicerade saker. Hur det varit på jobbet. När vi ska få fatt i en elektriker. Vad vi ska äta till middag. Eller så kan vi bara sitta bredvid varandra och spela varsitt hjärndött spel – det är faktiskt också ganska skönt att kunna sitta bredvid varandra och göra :-)

Det händer ibland att jag jobbar hemifrån. Det är skönt att spara in restiden, kunna vara mer avslappnad vad gäller tid (när man inte måste passa tågtider), kanske kunna dra ut på hämtning och lämning på skola och fritids. Men det innebär också att jag har svårare att sluta att jobba i tid (ingen tågtid att passa…), och svårare att släppa jobbtankarna när jag väl slutat – och det är mycket större risk (ja, risk) att jag sätter mig senare på kvällen och jobbar igen, för att jag inte kunnat skaka det ur huvudet. Trots att jag i praktiken ofta redan jobbat mer än mina timmar den dagen.

Så – det må vara så att det allmänt är dåligt för hälsan att pendla. För min del tror jag dock att de positiva aspekterna kompenserar rätt bra.

När nån har dött

När någon kändis dör är folks reaktion numera att skriva en kommentar på sociala medier. Och det allra vanligaste är att de skriver RIP. Eller möjligen utskrivet på svenska, ”Vila i frid”.

Jag förstår ju att tanken är fin. Jag har liksom inget emot det. Men det är ändå inte utan att det fascinerar mig lite. Och visst, jag är ateist, men i vårt sekulariserade Sverige förväntar jag mig att väldigt många precis som jag faktiskt ser döden som slutet. Så varför känner så många människor ändå att det vettigaste att skriva när någon dött är ”Vila i frid”? Är det för att det är enkelt och neutralt och man kommer på något bättre?

För mig känns det rimligare att skriva ”Tack för allt” eller ”Vi kommer att sakna dig” eller nåt sånt. Inte för att jag tror att den döde kommer att läsa det eller så, men för att det ju är vad hen gjorde i livet jag vill påtala värdet av, på ett eller annat sätt.

Men det kanske inte är socialt accepterat? RIP och Vila i frid är väl säkra neutrala kort, antar jag.

En kris eller kanske dess motsats?

Ja, jag går igenom en period med mycket vacklande för tillfället. Vänder och vrider på min tillvaro och mig själv. Återupptäcker och återuppväcker och gräver och rodnar.

Ja, jag fyller fyrtio år i sommar.

Innebär det att det är en fyrtioårskris?

Tja, det är väl säkert alldeles för tidigt att uttala sig säkert om ;-) Men spontant skulle jag inte kalla det det. Kriser har jag haft ett antal genom åren, av olika slag, men gemensamt för dem har varit att de handlat om att jag på något vis bitit ihop och kämpat längre än jag klarar, och sedan får försöka lappa ihop mig själv och klara ut situationen när skadan redan är skedd.

Det här är annorlunda. Tror jag. Den här gången ä det snarast frågan om att jag för första gången på väldigt länge hinner tänka och känna efter innan det blir en kris. Över huvud taget första gången på många år som jag liksom haft tid och ork och möjlighet att stanna upp och tänka efter. Eller första gången på många år som jag, på något märkligt sätt, tillåtit mig att göra det.

Ja, det hänger väl samman med att barnen blivit såpass stora, och tillvaron är tillräckligt stabil. Det finns utrymme för mig. och jag har ett uppdämt behov av utrymme för mig. Till viss del delar av mig som inte riktigt haft chansen att komma fram sedan… högstadiet, typ ;-) För sedan rusade det på:gymnasiet med mycket pluggande samt dansen på kvällarna, studenttiden med mycket plugg och alltid dans eller musikal eller nåt annat sånt på kvällarna, och så några allmänt röriga år, och sedan hus och barn och intensivt och… nu är vi här. Nu, när det faktiskt börjar finnas lite utrymme för MIG igen – och då finns ett behov av att ta vid och fånga upp där man liksom var senast man hade tid att tänka och känna :-)

Och kanske är det det som kallas fyrtioårskris. För att det ses som en kris, när det i själva verket är en ganska naturlig reaktion. För att det ses som att man drabbas av någon sorts fjantigt försök att återgå till ungdomen, när det snarast är frågan om att man faktiskt fortfarande är den där personen inombords och tt hen varit eftersatt för länge.

Och jag antar att det hänger samman med ”medelålders tanter” som plötsligt börjar klä sig som ”tonåringar” igen. De har under många år anpassat sina kläder till så många praktiska aspekter, inte minst kopplade till att kunna göra saker med barnen samt att inte alls ha tid att bry sig om vilka kläder man drar på sig på morgonen så länge det inte är alltför skitigt och trasigt eftersom man ändå måste lägga mest fokus på att få upp ungarna och få dem att äta och klä på sig och… och så kommer plötsligt den där dagen när man faktiskt kan klä sig som man själv trivs igen – och då väljer man något man gillar, eller det man gillade senast man faktiskt hade tid att bry sig om vad man gillade – samt att man insett att man numera kan skita i vad andra tycker, för den är ändå ingen som tackar en för att man anpassar sig, och inte blir man lyckligare heller.

Att inte sabba drömmar med realism

När jag blir vuxen och bygger min borg, så ska jag be att få alla pengar som riktiga pengar, alltså kontanter, och inte med kort, för jag vill ha så mycket som möjligt som på medeltiden.

Det är sexåringen som deklarerar ovanstående en kväll. (Jag har ju tidigare berättat om hans framtidsplaner.)

Jag var ju äldre än han är nu… Jag var 11-12-13 år när jag förklarade att jag ville leva på 1800-talet.

Ja, jag älskade den tidens kläder och stil. Och ja, jag var också medveten om att det var mycket elände på olika sätt – och ja, jag romantiserade säkert eländet en aning också. Man gör det när man fantiserar och drömmer om något, inte minst när man fortfarande knappt är tonåring. Man måste få göra det, faktiskt. Och det hänger väl liksom samman med att gå upp i ett intresse på allvar – man måste tillåta sig att bli riktigt fascinerad och gå in i och acceptera för sig själv att det här jag fastnat i är intressant och viktigt och värdefullt – och inte bara av rationella skäl, utan ännu mer av känslomässiga skäl.

Eller?

Det tyckte i alla fall inte folk omkring mig. Jag fick förstås försvara och förklara och var konstant ifrågasatt för detta. Tja, det kan ju på ett sätt verka rimligt.

Å andra sidan, vem ifrågasätter och plockar sönder en tolvårings dröm om att bli fotbollsproffs? Att bli fotbollsproffs är i de allra flesta fall inte ett dugg mer realistiskt än att förflyttas till ett annat århundrade.

Grejen är att man behöver drömmar och fantasier, och behöver våga hänge sig. Utan att plocka ner allting till förnuft och realism.

Det jag lärde mig var istället att hålla mig till sånt som var möjligt, realistiskt, seriöst, faktasäkrat, och inte ha alltför högtflygande drömmar eller tro att jag kunde bli nåt.

Har man andra drömmar än de flesta är man extra utsatt. Det är större risk att bli ifrågasatt för att ingen förstår tjusningen och vitsen. Och dessutom har man inget stöd från andra som delar samma drömmar – ingen att drömma tillsammans med.

Nåväl, jag växte upp till att inte våga leva ut mina drömmar. Hade inte folk idiotförklarat mig hade jag nog förr eller senare hamnat i lajvarkretsar och kunna ha skitkul där. Men jag lärde mig istället att det är fult att vilja klä sig i avvikande kläder, fult att vilja leva under andra förutsättningar, fult att vilja gå in i en roll. Jag skulle ha väldigt svår att hänge mig och gå in i på det sättet, för jag har fått veta att det är fel.

Och vad gällde drömmarna om att bli dansare eller musikalartist… Tja, mina föräldrar var måna om att jag skulle vara medveten om vad jag gav mig in. Tuff arbetsmarknad, ont om jobb, dålig lön.

Men ärligt talat, man kommer ingen vart om man inte tror på sig själv, inte tror att det kan gå vägen, inte känner att jag har nåt jävligt bra att ge, jag är bra. Man ställer sig inte på scen om man inte tror att man kan göra det lika bra som de andra. Och det tror man inte om man lärt sig att noggrant först jämföra alla förutsättningar, väga för och emot, vara realistisk och bedöma. Då kommer man alltid att veta om sina svaga punkter, veta på vilka sätt man inte räcker till.

För att kunna drömma måste man tillåta sig att vara lite orealistisk. Eller snarast, man måste vara det. Om man medvetet tillåter det vet jag inte ens om det funkar, för det är just graden av medvetenhet som är lite av problemet. Att drömma bygger till viss del på att man ännu inte är fullständigt medveten. Och att backa från insikter är svårt ;-)

Som förälder måste man alltså hantera den här balansgången och inte sabba barnens drömmar för tidigt med realismen. Och det är ju förstås en skitsvår balans. För samtidigt måste man ju ge dem inblick i världen, hur saker fungerar och hänger samman. Och absolut inte slå i den blåa dunster om att allt kulle vara lät och enkelt och att alla skulle vara snälla och alla kan få jobba med det de vill… Till på köpet är det förstås i allra högsta grad individuellt hur olika personer reagerar på det ena och det andra – och därmed hur man bör göra.

Innan jag skulle träna idag hade jag det här inlägget mer eller mindre färdigformulerat i huvudet. Men när jag väl hade tid att skriva var de bra formuleringarna och den vettiga dispositionen som bortblåst :P

800 år

Åttahundra år är en lång tid. Världen var inte densamma runt år 1200. (Fel – världen är inte densamma nu som den var år 1200. Förstås.) Det England vi ser i Robin Hood är inte samma England som idag – eller för den delen som Sverige idag.

Det vi ser i Robin of Sherwood är förmodligen en inte helt orimlig bild av tiden runt år 1200, i mycket grova drag. Typ det fanns många fler vargar då, och vargar var ett reellt hot. Tjuvskyttar jagade villebråd i skogen för att överleva. Högt uppsatta personer hade extremt mycket makt och vanligt folk nästan inga rättigheter.

Jag säger inte att allting är bra idag. Men situationen idag skiljer sig oerhört mycket från situationen då.

Och samtidigt finns det folk idag som verkar tro att saker nuförtiden är likadana. Samma mängder vargar, samma behov av att alla ska kunna jaga bäst de vill och att vem som än försöker hindra dem är ond; samma maktfullkomlighet som myndigheter och beslutsfattare. Men som sagt var, det har hänt rätt mycket på 800 år. Tack och lov.

Dessutom är vi många fler människor idag. Det i sig gör att vi måste leva lite annorlunda mot då.

 

Att vilja välja godbitarna – och sådana finns det mycket av

Ja, jag fortsätter att titta på Robin of Sherwood. Fast det blir lite besvärligt :-)

Det finns favoritavsnitt nu, helt klart. Samtidigt som jag fortfarande egentligen vill se allt i följd. För även om vissa avsnitt som helhet är tråkigare, så innehåller de flesta av dem moment jag inte vill missa. (Okej, nu snackar vi Praed-säsongerna. Och möjligen första dubbelavsnittet av Connery. Inte mer.) För det bygger ju på vart annat. Det är inte bara de enskilda historierna som är intressanta, utan väldigt mycket av det som är bra ligger i de små momenten emellan. Småprat inom gruppen, lekar och övningar och vardagsstunder, små utslängda ord… Skogen, med bok och andra inhemska trädslag. Fågelkvitter och ringduvor som bakgrundsljud i många scener. De fredlösas förmåga att gömma sig, så att de inte alls syns i skogen, och sedan dyka upp från ingenstans – lika hemtama i skogen som djur, och kan röra sig lika ljudslöst.

Och samtidigt är det så mycket annat, som vid det här laget mer känns som transportsträckor.

Tanken slår mig att klippa ihop de bitarna jag vill se. (Fast inte på det där jobbiga sättet som det finns oändliga mängder av på youtube, där man har filmsekvenserna men inte ljudet, utan istället typ slumpmässigt vald poplåt man gillat som ljudridå. Helt meningslöst. Utan rätt ljud – musik, bakgrundsljud och röster – så kan jag ärligt talat lika gärna vara utan. Det är en lika stor del av upplevelsen som bilderna.) Nej, inte så att jag på allvar funderar på att klippa ihop etc – det är alldeles för mycket jobb. Men det hindrar ju inte att tanken far förbi.

Och ja, även tanken på att bara klippa ihop alla Michael Praeds/Robins bitar fladdrar förbi. För även om serien i sin helhet är bra, med många väldigt bra skådisar och bra historier och så vidare, så… är han bäst. Och det slår mig mer och mer hur märkligt lite utrymme han egentligen får ;-)

(Ja, okej, här kommer lite av allt det där som jag inte skrev om Praed när jag tittade på en massa avsnitt med kommentarer. Som sagt var, lite av det. Det vore ju knappast likt mig att kunna samla ihop och få allt sagt vid ett tillfälle, eller hur? Struktur på livet och genomtänkt och – nä.)

De små detaljerna som skvallrar om så mycket, som talar om en massa istället för långa förklaringar (och då är jag annars en person som gillar utförliga och tydlig förklaringar – ibland i alla fall). Som när Robin som den tydliga ledare han är snabbt och enkelt fördelar uppgifter/ger uppdrag: skickar Nasir att följa spår med två ord, ger Will uppdrag att förhöra med en enkel återhållen nickning och en blick, och så vidare – och lyckas med sitt agerande få oss att förstå att han både vet vad som behöver göras i situationen och att han vet vad var och en har för styrkor, och han därmed fångar både historia, nutid och framtid i nästan ingenting.

Jag kommer plötsligt att tänka på när Will läser i Grammatican i En ring av järn (Susan Cooper):

Han läste kanske bara en enda rad – Jag har färdats som en örn – och plötsligt susade han mot skyn som på vingar, kände hur det gick till att vila på vinden och ryttla på uppstigande luftpelare, att dyka och stiga, att se ner på landskapets lapptäcke med mössor av mörka träd och en slingrande, glimmande flod mellan dem. Och han visste medan han flög att örnen var en av de fem fåglar som kunde se Mörkret, och omedelbart visste han också vilka de fyra andra var och i tur och ordning var han själv var och en av dem…

Robin har en fenomenal förmåga att läsa människor. En fantastisk känsla för strategi och uppfinningsrikedom och snabba beslut. Och en precis lagom nivå av besatthet och övertygelse – samtidigt kombinerad med humor och ett stort hjärta.

En riktig ledare.

Och ja, jag vet att det förstås inte bara är Michael Praed som skapat denna Robin som han är; i stort är det förstås Kip Carpenters verk som skapare till serien och manusförfattare, och regissörernas verk. Men väldigt mycket av det ligger i Michaels agerande. Att kunna fånga så mycket i stundtals väldigt korta klipp kräver sin skådespelare. Och Michael är fenomenal när det kommer till röst och spel med ögon och mimik. Sånt som jag är väldigt svag för. (Sen är det ju egentligen helt orimligt, antar jag, att Robin of Loxley skulle vara så vältalig samt prata en sådan ickedialektal engelska. Men det faktum att man ändå tror på det visar väl bara ytterligare väl hur övertygande han är i rollen.)

De små små detaljerna. Som i The Greatest Enemy, när han och Much och Marion är uppe på kullen, och han vet att det är kört. Och han först pratar avsides med Much, om att Much och Marion måste ge sig av när Robin säger till, och han lugnar Much och lovar att han kommer efter – och han inte med en min röjer vad han egentligen vet så länge Much tittar på honom, men vi som publik får se den där lilla lilla tveksamheten hos honom när han rufsar runt Muchs hår, den där lilla tvekan som röjer den innestängda sorgen över det han vet. Och sedan går han vidare till Marion, och man ser tveksamheten hos honom och hur han överväger hur man ska kunna säga det han nu måste säga, för han vet att nu måste han säga sanningen och vara ärlig, och samtidigt vet han hur hon kommer att reagera – och i några korta sekunder finns så mycket av allt det där uttryckt och fångat i hans blick och rörelser.

(Ja, jag tycker faktiskt att du måste se till att se det avsnittet, på ett eller annat sätt. The Greatest Enemy. Du kan ju annars börja med att läsa till exempel här och här och här. Fast det blir ju inte samma sak som att se det…)

Och ja, han är snygg. (Snälla nån, till och med jag kan väl få tycka såna saker ibland?) Men snyggheten sitter till stor del i det levande, i agerandet.

Jag vill se mer. Det är för många andra skådespelare som får för mycket plats, och det läggs för mycket tid på strider :-) Jag vill ha större andel Robin Hood :-)

Bloggen är inte istället för dagbok – men utan blogg kan jag inte skriva dagbok

Det var någon som frågade häromsistens (på twitter, tror jag?) om det verkligen finns folk som fortfarande skriver dagbok på traditionellt sätt, eller om twitter och bloggar etc helt har tagit över. Jag svarade att möjligheten att blogga är det som slutligen lyckats få mig att skriva dagbok :-)

För ja, jag försökte skriva dagbok en gång i tiden, när jag var i elvaårsåldern, tror jag. Men det varade inte länge, och blev liksom aldrig intressant. Med en dagbok kände jag bara ett tvång att notera den dagens händelser – och det blev väldigt tråkigt och ointressant.

Jag tror det finns två huvudsakliga skäl till att det inte funkade för mig – och att bloggandet funkar utmärkt.

Det ena skälet handlar om publik. Poängen med en dagbok är ju att skriva bara för sig själv. Det är inte meningen att någon annan ska läsa. Och ärligt talat, varför ska jag då lägga massor med tid på att formulera mig och skriva ner det? Det jag redan vet finns ju i mitt huvud ;-) Det är i resonerandet, behovet av att förklara på ett sätt så att någon annan kan förstå, som det blir intressant. Därmed inte sagt att jag själv alltid förstår mig själv. För det händer ju saker i de där försöken att formulera för andra, som gör att jag förstår bättre själv också. Resonerandet är jätteviktigt. Men utan en möjlig läsare tar jag mig inte den tiden och orken att formulera. Åtminstone inte tiden att skriva ner det.

Innan jag bloggade förde jag ärligt talat fler låtsassamtal i mitt huvud. Med olika personer. Diskussioner, formuleringar, förklaringar, dialoger. En hel massa stackars människor har helt ovetande spelat en roll i sådana inre dialoger. Och ja, det fyllde väl lite samma fuktion. Men att skriva ner det ger ytterligare mervärde. Plus att det inte behöver vara en stackare som utses till dialogmotpart. Här kan det i någon mån vara vem som helst. Här är det du, om du läser – och ärligt talat vet jag ju sällan vem som faktiskt läser.

Det betyder inte att jag med säkerhet måste veta vem som läser eller ens ATT någon läser. Det viktiga är faktiskt möjligheten. Möjligheten att någon läser. För det är tillräckligt för att det ska finnas ett värde i att formulera mina tankar och skriva ner dem.

Den andra biten är datorernas fantastiska möjligheter när det kommer till att redigera texter. Visst, när jag skrev mycket i tonåren (de där böckerna… hmmm…), så skrev jag huvudsakligen för hand, och jag skrev både snabbt och snyggt (tyckte jag). Men jämfört med möjligheten vid datorn… Det här att kunna skriva och sudda och skriva igen och gå tillbaka och ändra och flytta om och strukturera. Det är fantastiska möjligheter! För min stundtals röriga hjärna, med tankar som har trådar åt alla håll och kanter, så gör det enormt stor skillnad. Skulle jag vara tvungen att strukturera min text redan från början – skriva en disposition som i skolan, gubevars – så skulle det liksom aldrig bli några texter skriva. Inte med bar och hus och trädgård och jobb.

Men en blogg… en blogg funkar. En blogg ger mig möjligheten att skriva, på mina villkor, under mina förutsättningar, där jag befinner mig i livet. Det ger ett utlopp för mitt behov av att formulera mig. Och det utvecklar både mig och mitt skrivande.

 

Allmänt om mig och mitt bloggande

Den där råttan i fängelsehålan i Nottingham Castle

Upprepade gånger på sistone har tanken slagit mig: hur gammal kan egentligen en råtta bli? Då är det smidigt att när man väl kommer på att man borde slå upp det, så har man bestämningslitteratur över Europas däggdjur ståendes i bokhyllan bakom TV-fåtöljen.

Efter en snabb titt där kan jag konstatera att det verkar osannolikt att Arthur (Arfur?) skulle kunna bli så gammal som det verkar.

Inte för att det spelar så stor roll – det finns förstås många grövre missar. Men är man biolog, så… ;-)

The King’s Fool

Haha, jag hittade ett avsnitt till med kommentarer som jag hade missat. (Det är lite svårt att få överblick på alla DVD:erna; det är åtta i boxen, och varje DVD innehåller tre till fyra avsnitt plus lite extramaterial, men det står inte på boxen eller på skivorna vad det finns för extramaterial på vilken skiva, utan då måste man först stoppa i skivan och låta den ladda och sedan klicka fram till special features. Någon dag kanske jag gör en innehållsförteckning :-) ) Kip och Ian och avsnitt nr 6 (sista på första säsongen), The King’s Fool.

Jag får höra dem prata om saker de inte är nöjda med. ”Det där borde jag gjort ur en annan kameravinkel.” Och framför allt på slutet, när Kip pratar på länge och väl om att ha inte alls är nöjd med att han skrev slutet så. (Marion blir skjuten av Gisburne, dör nästan, men räddas av Herne och en snurrande stencirkel. Typ.) Att det inte passar in, att det känns påhängt och fel och att han inte alls begriper varför han hittade på det där – samtidigt som han pratar på om att det är fantastiskt bra genomfört av skådisarna, men han tycker själv att det liksom är för mycket och… fel.

Och jag håller ju med, så det är skönt att höra. Samtidigt som det tycks mig som att jag mer än han själv begriper vad det gör där. För på något vis så är väl liksom poängen med det där att Robin, genom att lita på kungen och svepas med, nästan förlorar Marion. Att det verkligen är på håret att han tar sig ur det utan att förlora henne.

Men det hade ju kunnat göras på ett bättre sätt.

Budskap?

Det finns för övrigt en intervju med Michael Praed (eller rättare sagt, slumpmässigt bortklippta delar av en intervju; jag har för mig att andra delar av samma intervjutillfälle finns som extramaterial på någon av DVD:erna) på youtube, där han bland annat får frågan om seriens budskap, varvid han i huvudsak svarar att det får man fråga Kip Carpenter om, och själv ser han det som att han gör ett jobb, att porträttera den här mannen (Robin) och säga sina repliker – men att det är lite svårt att svara på det objektivt nu när han är mitt uppe i det, så fråga mig gärna om ett år igen. (Länk till den delen av intervjun.)

Jag undrar om någon ställde frågan igen senare. Det hade varit intressant att veta vad han svarade i så fall. För mig, efter alla tankar jag brottas med kring hjältar, är det svårt att inte se något budskap – även om det kanske är svårformulerat, och även om avsikten med serien kanske bara var underhållning.

Oavsett vilket är intervjun i all sin rörighet sevärd och charmig :-)