Dans-olater, alltså :-)
Ja, jag har en massa olater för mig när jag dansar. Eller huvudtaget när jag tränar, rör mig till musik.
Det sitter i musklerna, i själen, i känslan.
Egentligen borde jag vant mig av med det. Redan när jag var runt femton-sexton hade vi en danslärare som försökte rensa bort en del sånt där (som kommit från andra lärare), för att vi skulle få ett renare danssätt. Jag tror egentligen han lyckades få bort det. De olater jag har nu är inte samma som de som satt ”fästade” på mina armrörelser i pas de bouréerna på den tiden ;-)
Det som sitter i mina armar, handleder, fingrar nuförtiden är av annan karaktär. Ganska mycket av det kommer från ett antal år av balett, långt senare. Och en del egentligen från mitt hjärta och själ och att jag dansar för att dansen finns därinne, som en beståndsdel som behöver manifesteras.
Och ja, alltså, olater är väl kanske att ta i. Men det är väl kansek just det: jag tar i. Inte maximerar. Men egentligen ska ju sånt där vara minimalt. Bara anas, inte synas. Eller hur sjutton ska man uttrycka det?
Det här måste låta som fullkomligt rappakalja för ungefär alla utom mig själv, va?
Det är liksom något med det där, i hur jag vänder en hand, sträcker en arm… som innehåller hela dansens essens. Som gör att jag är i dansen, att jag är ett med rörelsen. Och som gör hela skillnaden i hållning: när jag hämtar upp den känslan och känner den i armarna och fingrarna så sprider den sig vidare i hållning och styrka och ork.
Och ärligt talat är det skitsamma om det blir aningens mer än vad som skulle betraktas som okej ;-) Jag behöver inte ta hänsyn till andra i sådana detaljer – jag ska inte stå på scen, jag ska inte tillfredställa någon danslärare, jag ska bara få ut mesta möjliga av träningen – samt må bra i mig själv.
Och det gör jag. De där små små detaljerna håller danssjälen vid liv, även på ett vanligt pass med Body Balance.