Sexåringen har fått en läxa som involverar att han ska svara på frågor om sin nalle – vad den heter, vad som är det bästa med den, etc – och har även som uppgift att ta med nallen.
Det låter ju fint och bra. Det är det väl också.
Fast jag kan inte låta bli att fascineras över den här fixeringen vid just nalle. (Det är inte första gången; för några år sedan skulle det tas med nallar till nalledoktorn på dagis.) Det här självklara antagandet att alla barn har en nalle, och dessutom en nalle som faktiskt är betydelsefull att ha ett namn och vara något barnet ifråga bryr sig om.
Ja, de flesta barn i Sverige idag har säkert massor med gosedjur. Men man ska trots allt inte ta det för givet.
Vår sexåring har flera gosedjur. Några av dem är riktigt viktiga och har namn; de är båda kattdjur av olika slag. Någon nalle har han egentligen inte. Inte annat än en nalle han faktiskt sytt vid något tillfälle, just i skolan. Så det blir den nallen som får följa med till skolan.
Mitt viktiga gosedjur när jag var liten var märkligt nog en hund. Och numera har jag ett goselamm, som jag skaffade under en jobbig period för åtta år sedan, när jag insåg att jag faktiskt ibland behövde ett gosedjur att krama om och gråta vid.