När jag blir vuxen och bygger min borg, så ska jag be att få alla pengar som riktiga pengar, alltså kontanter, och inte med kort, för jag vill ha så mycket som möjligt som på medeltiden.
Det är sexåringen som deklarerar ovanstående en kväll. (Jag har ju tidigare berättat om hans framtidsplaner.)
Jag var ju äldre än han är nu… Jag var 11-12-13 år när jag förklarade att jag ville leva på 1800-talet.
Ja, jag älskade den tidens kläder och stil. Och ja, jag var också medveten om att det var mycket elände på olika sätt – och ja, jag romantiserade säkert eländet en aning också. Man gör det när man fantiserar och drömmer om något, inte minst när man fortfarande knappt är tonåring. Man måste få göra det, faktiskt. Och det hänger väl liksom samman med att gå upp i ett intresse på allvar – man måste tillåta sig att bli riktigt fascinerad och gå in i och acceptera för sig själv att det här jag fastnat i är intressant och viktigt och värdefullt – och inte bara av rationella skäl, utan ännu mer av känslomässiga skäl.
Eller?
Det tyckte i alla fall inte folk omkring mig. Jag fick förstås försvara och förklara och var konstant ifrågasatt för detta. Tja, det kan ju på ett sätt verka rimligt.
Å andra sidan, vem ifrågasätter och plockar sönder en tolvårings dröm om att bli fotbollsproffs? Att bli fotbollsproffs är i de allra flesta fall inte ett dugg mer realistiskt än att förflyttas till ett annat århundrade.
Grejen är att man behöver drömmar och fantasier, och behöver våga hänge sig. Utan att plocka ner allting till förnuft och realism.
Det jag lärde mig var istället att hålla mig till sånt som var möjligt, realistiskt, seriöst, faktasäkrat, och inte ha alltför högtflygande drömmar eller tro att jag kunde bli nåt.
Har man andra drömmar än de flesta är man extra utsatt. Det är större risk att bli ifrågasatt för att ingen förstår tjusningen och vitsen. Och dessutom har man inget stöd från andra som delar samma drömmar – ingen att drömma tillsammans med.
Nåväl, jag växte upp till att inte våga leva ut mina drömmar. Hade inte folk idiotförklarat mig hade jag nog förr eller senare hamnat i lajvarkretsar och kunna ha skitkul där. Men jag lärde mig istället att det är fult att vilja klä sig i avvikande kläder, fult att vilja leva under andra förutsättningar, fult att vilja gå in i en roll. Jag skulle ha väldigt svår att hänge mig och gå in i på det sättet, för jag har fått veta att det är fel.
Och vad gällde drömmarna om att bli dansare eller musikalartist… Tja, mina föräldrar var måna om att jag skulle vara medveten om vad jag gav mig in. Tuff arbetsmarknad, ont om jobb, dålig lön.
Men ärligt talat, man kommer ingen vart om man inte tror på sig själv, inte tror att det kan gå vägen, inte känner att jag har nåt jävligt bra att ge, jag är bra. Man ställer sig inte på scen om man inte tror att man kan göra det lika bra som de andra. Och det tror man inte om man lärt sig att noggrant först jämföra alla förutsättningar, väga för och emot, vara realistisk och bedöma. Då kommer man alltid att veta om sina svaga punkter, veta på vilka sätt man inte räcker till.
För att kunna drömma måste man tillåta sig att vara lite orealistisk. Eller snarast, man måste vara det. Om man medvetet tillåter det vet jag inte ens om det funkar, för det är just graden av medvetenhet som är lite av problemet. Att drömma bygger till viss del på att man ännu inte är fullständigt medveten. Och att backa från insikter är svårt ;-)
Som förälder måste man alltså hantera den här balansgången och inte sabba barnens drömmar för tidigt med realismen. Och det är ju förstås en skitsvår balans. För samtidigt måste man ju ge dem inblick i världen, hur saker fungerar och hänger samman. Och absolut inte slå i den blåa dunster om att allt kulle vara lät och enkelt och att alla skulle vara snälla och alla kan få jobba med det de vill… Till på köpet är det förstås i allra högsta grad individuellt hur olika personer reagerar på det ena och det andra – och därmed hur man bör göra.
Innan jag skulle träna idag hade jag det här inlägget mer eller mindre färdigformulerat i huvudet. Men när jag väl hade tid att skriva var de bra formuleringarna och den vettiga dispositionen som bortblåst :P