En kris eller kanske dess motsats?

Ja, jag går igenom en period med mycket vacklande för tillfället. Vänder och vrider på min tillvaro och mig själv. Återupptäcker och återuppväcker och gräver och rodnar.

Ja, jag fyller fyrtio år i sommar.

Innebär det att det är en fyrtioårskris?

Tja, det är väl säkert alldeles för tidigt att uttala sig säkert om ;-) Men spontant skulle jag inte kalla det det. Kriser har jag haft ett antal genom åren, av olika slag, men gemensamt för dem har varit att de handlat om att jag på något vis bitit ihop och kämpat längre än jag klarar, och sedan får försöka lappa ihop mig själv och klara ut situationen när skadan redan är skedd.

Det här är annorlunda. Tror jag. Den här gången ä det snarast frågan om att jag för första gången på väldigt länge hinner tänka och känna efter innan det blir en kris. Över huvud taget första gången på många år som jag liksom haft tid och ork och möjlighet att stanna upp och tänka efter. Eller första gången på många år som jag, på något märkligt sätt, tillåtit mig att göra det.

Ja, det hänger väl samman med att barnen blivit såpass stora, och tillvaron är tillräckligt stabil. Det finns utrymme för mig. och jag har ett uppdämt behov av utrymme för mig. Till viss del delar av mig som inte riktigt haft chansen att komma fram sedan… högstadiet, typ ;-) För sedan rusade det på:gymnasiet med mycket pluggande samt dansen på kvällarna, studenttiden med mycket plugg och alltid dans eller musikal eller nåt annat sånt på kvällarna, och så några allmänt röriga år, och sedan hus och barn och intensivt och… nu är vi här. Nu, när det faktiskt börjar finnas lite utrymme för MIG igen – och då finns ett behov av att ta vid och fånga upp där man liksom var senast man hade tid att tänka och känna :-)

Och kanske är det det som kallas fyrtioårskris. För att det ses som en kris, när det i själva verket är en ganska naturlig reaktion. För att det ses som att man drabbas av någon sorts fjantigt försök att återgå till ungdomen, när det snarast är frågan om att man faktiskt fortfarande är den där personen inombords och tt hen varit eftersatt för länge.

Och jag antar att det hänger samman med ”medelålders tanter” som plötsligt börjar klä sig som ”tonåringar” igen. De har under många år anpassat sina kläder till så många praktiska aspekter, inte minst kopplade till att kunna göra saker med barnen samt att inte alls ha tid att bry sig om vilka kläder man drar på sig på morgonen så länge det inte är alltför skitigt och trasigt eftersom man ändå måste lägga mest fokus på att få upp ungarna och få dem att äta och klä på sig och… och så kommer plötsligt den där dagen när man faktiskt kan klä sig som man själv trivs igen – och då väljer man något man gillar, eller det man gillade senast man faktiskt hade tid att bry sig om vad man gillade – samt att man insett att man numera kan skita i vad andra tycker, för den är ändå ingen som tackar en för att man anpassar sig, och inte blir man lyckligare heller.