februari 2015 arkiv

Flätornas förväntningar

Tolv små flätor av håret. Det är hela håret, det. Varför? För känslan av flätorna. När jag flätar dem. När jag har dem. För att jag tycker småflätorna ramar in mitt ansikte snyggt. För den ljuvliga känslan när jag pillar upp flätorna, den ljuvliga känslan av vågorna i håret mot fingrarna. För det mysiga burret …

Fortsätt läsa

Att uppmuntra en sexåring med storhetsvansinne

Sexåringen är mycket inne på riddarborgar för tillfället. Han fick en legoborg och flera kompletterande satser i julas (det var det han hade önskat mest, vilket folk tog fasta på, och han har byggt och lekt och lekt och lekt med det sedan dess). Och mycket av hans fantasivärld kretsar kring det där med borgar …

Fortsätt läsa

Revolt i bokhyllan

Vi har gett oss på att minska kaoset i helgen. Kaoset i vardagsrummet, närmre bestämt. Det där kaoset som orsakas av många skivor och många böcker. Jadå, vi har bokhyllor och skivlådor. Men fler böcker och CD-skivor är systemet egentligen sväljer. Steg ett blev att flytta bort dockskåpet, som ingen leker med. Därmed kunde två …

Fortsätt läsa

Det här med kändisar

Jag har alltid haft svårt för kändisar. Och då menar jag inte kändisar som i divor, personer som tror sig vara mer än vi andra, som lägger sig till med märkliga vanor och sätt att agera och så där. Och jag menar inte ”svårt för” som i ogillar. Det jag menar är att när någon …

Fortsätt läsa

Att umgås med en elvaåring

Vi har en elvaåring. En elvaåring är stor, och har en egen värld. Och jag kan inte påstå att jag pratar mycket med honom eller umgås mycket med honom eller så. Han har behov att bygga sin egen värld, och vi föräldrar varken kan eller ska lägga oss i och veta allt. Samtidigt vill jag …

Fortsätt läsa

Vad är egentligen problemet med män i trikåer?

Läser man diskussionstrådar och postningar om Robin Hood så dyker ofta uttrycket ”män i trikåer” upp. Typ ”det var på den tiden det var coolt med män i trikåer”. Som om det skulle vara något konstigt. Det fascinerar mig. För alltså, jag tänker inte alls på Robin Hood och hans gäng som ”män i trikåer”. …

Fortsätt läsa

Som en lerklump utan själ

Den där musikalutbildningen, ja… Det var som att den gick upp på att stöpa om mig från grunden. Allt som var jag var fel. Allt skulle analyseras och göras om. Hur jag stod och gick. Hur jag pratade. Hur jag andades. Inget dög. Allt skulle ändras och läras om. Jag kunde inte lita på mig …

Fortsätt läsa

Dansolater

Dans-olater, alltså :-) Ja, jag har en massa olater för mig när jag dansar. Eller huvudtaget när jag tränar, rör mig till musik. Det sitter i musklerna, i själen, i känslan. Egentligen borde jag vant mig av med det. Redan när jag var runt femton-sexton hade vi en danslärare som försökte rensa bort en del …

Fortsätt läsa

Den stora rollen som inte riktigt passar mig

Äh, det är väl bara att inse: jag har fortfarande inte hittat någon balans, något sätt att få det att funka, att ta hänsyn till mig själv och mina behov och samtidigt leva upp till krav eller förväntningar på mig som förälder mamma. För dessa båda delar är på kollisionskurs. Mitt behov av min egen …

Fortsätt läsa

Aldrig riktigt slut

Det händer ibland att jag tänker att jag borde dra ner på sertralinet. Jag har ätit sertralin utan uppehåll i fyra år eller nåt sånt nu senaste omgången. Och tillvaron är väl på sätt och vis stabilare än den varit typ… nånsin. Alltså både mentalt och i yttre omständigheter. Så jag tänker tanken: jag borde …

Fortsätt läsa