Jag är generellt sett skitkass på att hitta på saker nuförtiden. Gå på konsert, hänga med kollegor på after work, gå ett varv på stan och handla saker jag behöver.
Visst, det hänger väl lite kvar från att barnen var små, när det var tungt och jobbigt att vara själv hemma med barnen, och vi därför båda föräldrar ansträngde oss att den andra inte skulle behöva vara hemma själv för mycket. Fast så är det ju inte längre. Båda är skolbarn, och det är något helt annat än småbarn.
Numera är det mer fråga om hjärnspöken, om alla år när samhället omkring skickat signaler om hur viktigt det är att vara med sina barn, vilja vara med dem jämt, hela den karusellen, hela den tyngden, som gör att jag alltid tvekar att göra annat, alltid väger det jag skulle vilja göra, mot samvetet av att vara en dålig förälder, vara för lite med mina barn, prioritera fel. Få saker klarar sig genom det nålsögat.
Jag har också någonstans fått med mig vikten av att ta min del av ansvaret. Att liksom inte hamna i skuld till någon annan. Göra min del. Då kan jag ju inte smita iväg på roligheter om jag inte kan garantera att min man ska få samma utrymme. Och då måste jag spara mitt utrymme till tillfällen då det verkligen behövs. Som obligatoriska jobbsaker. Eller träning.
Det är alltså hänsynen till de allra närmsta som agerar någon sorts strypsnara, som begränsar mig. Inte på grund av dem, inget de uttalat (mer än att barnen saknar mig lite om jag inte är hemma), inget de kräver. Kraven kommer från mig själv, det är jag själv som kväver och begränsar mig.
Det är ju förjävla dumt.