Jag var först osäker på om jag ens skulle våga posta det förra inlägget. Rädd att det skulle leda till ytterligare problem. Så det låg färdigskrivet mer än ett dygn. Och sedan insåg jag att jag förstås måste. Det är ju poängen med att blogga: att skriva om det jag behöver skriva om, istället för att bara stänga in det. Även om mamma blir ledsen. Inget blir bättre av att stänga inne. Och om det blir problem av att jag kommer med ett litet påpekande, då är det desto mer skäl att påpeka. Istället för tvärtom.
För som det är nu så leder alltså ett sådant litet påpekande längre fram till att mamma säger ”men har vi verkligen inte gjort något bra som föräldrar?”. Vilket ju blir fullkomligt bisarrt. Jo, klart ni har gjort en massa bra. Men det är ju de dåliga sakerna som det finns ett behov att ändra på. Det är sakerna under min uppväxt och senare som satt negativa spår i mig som jag behöver hantera och bearbeta och hitta strategier för att komma ifrån. Och bland det allra enklaste där borde ju vara att kunna tala om för mamma att sätt, ordval m.m. påverkar mig. Istället för att det ska vara typ världens undergång.
Jag kan inte hålla på och stänga in saker bara för att mamma kan bli ledsen. Jag kan inte anamma strategin ”lyfta fram det som varit bra och sopa undan det som varit dåligt”. Det hjälper ingen. Jag vill i möjligaste mån undvika att föra vidare ett dåligt arv till mina barn. Men om jag inte säger något om det som gör mig ledsen för att någon annan kan bli ledsen, då för jag vidare ett väldigt dåligt arv till mina barn. Dels för jag vidare ett dåligt beteende, som på sikt kommer att skada dem också när de gör likadant. Dels kommer de att ha en mamma som går sönder, som inte orkar med, som inte är ärlig, och så vidare, och det kommer att påverka dem på så många sätt.
Det handlar faktiskt om mitt värde också. Om jag inte kan säga ”när du säger så där så påverkar det mig på det här sättet”, så innebär det ju faktiskt ett nedvärderande av mig själv. Och ja, jag har svårt med att tillerkänna mig själv värde. Svårt att låta mina egna intressen och nöjen få samma värde som andras, svårt att upprioritera mig själv.
Och det skulle inte förvåna mig om det där delvis kommer sig av vad jag fått med mig hemifrån. Både i hur till exempel mamma uttrycker sig – men också i vad mamma själv fått med sig hemifrån.
Nej, mamma, det handlar inte om anklagelser. Jag anklagar inte dig för att vara en dålig mamma. Du är och har varit en bra mamma på många sätt. Och ja, du har jobbigt bagage med dig. Men vad du har med dig i bagaget, och vad jag har med mig i bagaget, får inte vara ett hinder när jag försöker förbättra hur jag mår och lever och vad jag för vidare i bagaget. Att låta saker fortsätta som de varit, även när det inte är bra, är inte ett sätt att komma vidare.
För jag har ett ansvar för mina barn och vad jag lär dem och skickar med dem. Och jag har ett ansvar för mig själv. Ett ansvar att inte bli bitter utan att faktiskt göra vad jag kan för att må så bra jag kan utifrån omständigheterna.
Och i det ingår både att säga ifrån när det behövs och att blogga om det jag behöver.
Because I’m worth it. Och jag försöker lära mig att tro på det.