Någon av dagarna innan den stundande partiella solförmörkelsen påpekade vi för barnen att man aldrig ska titta rakt på solen.
Solförmörkelsedagen var det huvudsakligen ganska grått. På kvällen när vi familjen pratade om vad vi sett eller inte sett, deklarerade sexåringen att på rasten innan solförmörkelsen hade han i alla fall sett solen, och han hade minsann kunnat titta på den riktigt länge.
Som en Ronja Rövardotter som blivit tillsagd att akta sig för helvetesgapet :-(
Ångest.
”Det är inte mycket vi kan göra åt nu.” säger mannen som svar på min ångest.
Nej visst. Fast det hjälper inte ångesten. Tvärtom.
Jag försöker lugna mig med att det som sagt var var ganska grått. Men jag vet ju inte hur grått, för jag var inte här utan i Malmö.