Jag rensar. På både det ena och det andra sättet. För att det är en nödvändig del i att komma vidare.
De två senaste dagarna har jag ägnat åt att rensa jobbmejl. Det är ett tröstlöst arbete. Det kommer ju liksom aldrig att ta slut, aldrig bli klart. Fast ändå är det nödvändigt. Både för att hitta bland de mejl som behöver vara kvar, och för att lätta lite på ryggsäcken.
Men det känns ganska hopplöst. Det tar sådan tid. Och det blir extra påtagligt hur mycket tid det tar när det blir så här upplagrat och koncentrerat. Det här är inte bara för de där senaste jobbiga två månaderna. Det här är för lång tid tillbaka – det här har varit nedprioriterat under så väldigt lång tid.
Och jag slåss konstant mot känslan av att det är slöseri med tid, att jag borde ägna tiden åt något viktigare, något riktigare. Fastän jag samtidigt vet hur viktigt det här är för det allmänna måendet. Men det är det där med att prioritera. Vi får höra så mycket om vikten av att prioritera rätt. Så till den milda grad att man ibland lägger mer tid på att fundera över om man prioriterat rätt än på att faktiskt göra något. Och ska man göra allt utifrån prioriteringar så förlorar man helt möjligheten att göra för att man vill och det känns rätt och behöver bli gjort nu för magens känsla.
När jag gick i skolan rensade jag årligen (ja, då var det inte mejl, men annat). Och under studentåren för det mesta efter en tenta. Men nu rullar åren på utan någon riktig brytpunkt, både på jobb och hemma. Och det blir liksom aldrig tid att rensa. Eller aldrig rätt tillfälle.
Jag behöver rensa för att må bra. Och det borde vara en självklar del av jobbet. Inte något jag ska skämmas för att lägga tid på…
Och så kommer uppgifterna om att flygplanet som kraschade gjorde så för att andrepiloten styrde rakt in i alperna med flit. Sett i det ljuset borde jag kunna kasta bort samvetet över om det är slöseri med tid att rensa mejl. Ändå lyckas jag inte.