Trötthet och huvudvärk.
Tusen tankar på saker som borde göras, stort och smått, men som jag inte orkar.
Konkurrens om den vettiga datorn (min lilla börjar bli sliten och långsam och hopplös).
Oinspiration och kraftlöshet.
Egentligen vill jag mest sitta bekvämt och ostört och skriva.
Posted in Jag
Självklart finns det inte bara fördelar med pendlingen, utan också nackdelar. Absolut. Jag längtar ibland efter att inte ha bestämda tider att passa, efter möjligheten att hänga kvar en liten stund på skolan och småprata med barnen, kanske byta några ord med lärare och annan personal innan skoldagen börjar. Att ha större möjlighet till spontanbesök där. Större möjlighet till spontanitet över huvud taget. Smidigare och flexibare om man vill cykla med barnen till skolan. Enklare kunna handla av lokala affärer. En massa sådana saker.
Komma hem tidigare på dagen. Ha andra möjligheter att träna, dels för att det blir mer tid över, dels för att träningen finns på närmre håll. Och så vidare.
Men det är ju det: världen är sällan enkelt svart-eller-vit. Det finns fördelar och det finns nackdelar. När det handlar om pendling så hör man väldigt ofta om nackdelarna, men väldigt sällan om fördelarna. Och jag tror ändå att fördelarna överväger för min del. Speciellt jämfört med alternativen, som skulle innebära att jag antingen var tvungen att flytta eller byta jobb. Jag vill ingetdera :-)
Jag bor så att jag har de stora staden på arbetstid och landsbygden resten av tiden. Vilken jävla lyx!
Jag har varit ute och grävt upp jordärtskockor ur trädgårdslandet och ska göra soppa till lunch. Bianca – hög bladig grönska med vackra gula blommor, en riktig prakt åt grönsakslandet sommartid, och sedan underbart goda knölar under senhöst, vinter (i alla fall vintrar som denna) och tidig vår, den tid av året när det annars är ont om mat i trädgården, ända fram tills de sista måste upp för att en ny odlingssäsong ska starta. (Ja, det kommer att finnas för många skockor kvar i landet när vi ska dra igång det här året. Den här gången också.)
Men det fastnar mycket jord i knölarnas veck. Så jag står i köket och spolar rent dem. Och det stör mig att behöva förlora fin bördig jord till avloppet. Så jag försöker undvika det genom att ha knölarna i en bytta, skölja, springa ut i trädgården och tömma. Processen får upprepas, flera gånger. Jorden hinner ju dessutom sedimentera i botten på vägen ut. Det finns inget smidigt sätt att få till det. (Ja, självklart bör avsköljandet ske i anslutning till trädgårdslandet. Men vi har inget vatten draget dit vintertid. Och att stå med iskallt vatten och slabba med det därute – aj, ont i kroppen…)
Jag försöker hälla lite av jordvattenblandningen i blomkrukorna i köksfönstret. Det funkar också dåligt. Och jag spiller och får torka och ha mig.
Jag står där och funderar över det här med vattenåtgång. Om det här som brukar dras upp, om hur många liter det går åt till att odla saker, och framställa kläder, och vårt vattenavtryck. Hur stor skillnad det gör att göra på olika sätt – men tt det alltid är någon annan faktor som påverkas istället. Vill jag spara jorden i vår trädgård går det åt mer vatten. Och det skulle gå åt mycket mindre vatten om jag istället köpte ”industrigrönsaker” som sköljts på effektiva sätt, istället för att odla grönsaker i mitt trädgårdsland.
Jag brukar tänka på vatten när jag tillagar linser och bönor och sånt också. Sånt som ska läggas i blöt i rejält med vatten, och gärna bytas vatten på under blötläggningstiden också, och sedan kokas i mer vatten, som sedan ska hällas bort. Det går åt en massa vatten. Och jag tänker att ofta är det råvaror man använder på ställen där det är ont om vatten. Eller ris. Ris ska man ju, om man gör ”rätt”, skölja innan man tillagar det. Jag struntar i det, för dels är jag för lat, och dels är det det här med att spara på vatten…
Och så tänker jag på matsvinn där jag står. Jag skrubbar knölarna, för jag tycker det försvinner så mycket om jag skalar. Å andra sidan skär jag bort ganska frikostigt av det jag tycker är fult. Så det blir en hel del svinn. Och det kommer ju alltid att bli knölar kvar i marken som vi missar. Det blir ju på det hela taget mer svinn när man odlar själv än när man köper, eftersom det inte alltid blir så rationellt och perfekt. Hade vi istället odlat blommor – ja, sådana man bara har för att de är vackra, inte Bianca, som råkar blomma som en bonus – så hade det ju inte blivit matsvinn, för då hade det inte varit mat. Förlorad mat som kunde ätits är alltid dåligt, det är procentsatserna som är det viktiga – det är i alla fall den känslan man får när det pratas om det här. Som om just mat vore helig.
Sånt tänker jag på när jag står och förbereder lunch. Vad tänker du på?
Posted in Mat, Miljö, Reflektioner och tankar, Trädgård
Tagged hushållning med resurser, matsvinn, vatten
Jag har alltid haft långt hår. Ja, så länge jag kan minnas. Eller så långt tillbaka det finns bilder, och förmodligen så jag varit gammal nog att håret haft chans att hinna växa sig långt. Så nära alltid man kommer.
Fast med viss reservation för vad som är långt. Ibland har jag klippt det kortare. (Inte jag. Mamma, eller senare min man, förstås. Jag har fortfarande aldrig vågat klippa mig själv, även om jag ibland funderar på att våga det.) Som allra kortast kortare än axellångt. Det är extremt kort och ovant för mig. Och flera år sedan nu.
De gånger håret fått bli kortare så har det främst handlat om rationella skäl. Och det har främst varit efter att barnen kom. Dels har jag inte tid att bry mig om håret. Det tar tid och ork att tvätta men framför allt torka det. (Jag blir i princip alltid förkyld om jag går ut med blött hår eller lägger mig med blött hår.) Tid är alltid en bristvara. Varför då ha långt hår, när det liksom bara blir ett tidsproblem? Dels har jag tänkt att det ju måste vara miljömässigt bättre med kortare hår. Mindre vattenåtgång, mindre schampoåtgång.
Men håret växer ut igen. Och det tar emot att klippa av det. För jag är så van vid det långa håret, och trivs egentligen med det. Det är jag. Utan det långa håret kan jag inte fläta och sätta upp och sånt där. Och även om jag periodvis nästan inte gör något sådant, så är möjligheten värdefull.
För tillfället räcker mitt hår i utsläppt tillstånd ner till midjan. I alla fall de längsta bitarna :-) – det är lite slitet och inte jämnlångt. Lutar jag huvudet bakåt räcker håret ner på baken. Fast i flätat tillstånd blir det förstås mycket kortare. Och nej, jag har inga planer på att klippa det. Inte mer än topparna.
För övrigt s tvättar jag det mycket mer sällan nuförtiden. ”Förr” tvättade jag det två-tre gånger i veckan. Nu snarast var femte-sjunde dag. Och håret har anpassat sig. Och jag har inte samma krav som ”omgivningen” på hygienhysteri :P Det får vara så, helt enkelt.
Posted in Inget särskilt
I skafferiet hittade jag en förpackning med pulver till osötad nyponsoppa – eftersom den här mamman ju förstås vid något tillfälle tyckte att de små barnen inte skulle få för onyttiga saker. Men barnen tyckte inte det var gott, så den blev ståendes. Två innerpåsar, en öppnad och en oöppnad, och ett bäst före-datum någon gång i augusti ifjol.
Man ska ju inte slänga saker som är okej, och samtidigt vet jag att ingen kommer att dricka den.
Och i kylskåpet fanns en drygt halv trea grädde som gick ut i söndags.
Aha! Glass!
Två äggulor, två msk socker, 1 tsk vanljsocker – vispas. Häll i en påse osötat nyponsoppepulver (motsvarande ½ l soppa), vispa lite till. Vispa grädden (typ 1½-2 dl, alltså). Rör ihop de båda smeterna. Stoppa i en bytta i frysen.
Smeten smakade i alla fall bra :-)
Tillägg tre dagar senare:
Nu har vi smakat. Det blev en lite småmärklig glass. Främst i konsistensen. Sannolikt beror det till stor del på förtjockningsmedel i soppulvret. Så tja, märklig men fullt ätbar – men inget man kränger i stora mängder :-)
Det kommer krypande, smygande, och först märker jag inte, eller fattar i alla fall inte.
Småsaker känns motiga. Sånt som att gå och prata med folk på jobbet om saker som behöver lösas. Jag skickar hellre ett mejl eller lyncar. Drar mig för att ringa telefonsamtal. Och det reflekterar jag ju knappt över, för så är jag ju huvudsakligen även i vanliga fall: jag tycker att skriftlig kommunikation generellt är enklare.
Och jag har så sällan haft tid att gå och ta fikarast på sistone. Har hämtat en kopp kaffe och gått tillbaka till rummet igen och fortsatt jobba. Och ju mer sällan jag fikar tillsammans med andra, desto mindre lust har jag att göra det. Som att jag tappat den sociala förmågan att sitta ner och småprata, och dessutom förmågan att sitta ner och ta det lugnt. (Ja, okej, det där med ta det lugnt har väl inte varit min starka sida på många år.)
Och allt praktiskt som behöver fixas känns fruktansvärt motigt. Bilar som ska bokas, saker som ska bäras och packas, människor som behöver kontaktas, saker som behöver beställas, möten som behöver bokas.
Allting tar emot. Jag låter så mycket som möjligt rinna av, låter andra ta i det, fixa med det, när det går.
Och grejen är ju att det här är tendenser jag i viss mån har även i vanliga fall. Fast det växer, blir större, saker som är jobbiga blir mycket mycket jobbigare. Och samtidigt tacklar jag det i viss mån genom att få dåligt samvete, bli arg på mig själv, tänka att jag borde bita ihop och ta itu med saker.
Och sedan inser jag. Minns. Det här en av alla de där varningsklockorna. Det här betyder att det är för mycket. Att mitt system inte pallar allt jag kräver av det just nu.
Att bita ihop och säga åt kropp och framför allt själ och hjärna att jobba på, bita ihop, det är ju bara att se tll att GÖRA DET – det är inte rätt metod. Inget blir bättre av att jag försöker betrakta kroppen som en maskin. Det vet jag ju. Jag påminns nu.
Det mitt huvud gör är att försöka hantera situationen genom att låta de jobbigaste bitarna rinna av. Och det jag rimligen bör göra är att låta huvudet styra. Om mitt huvud just nu kräver att jag ska vara asocial och släppa jobbiga saker, då är det nog faktiskt bra att göra det. Istället för att sträva emot och kräva mer.
Det är okej, liksom. Även om jag själv känner mig som en latmask och ett misslyckande.
Det fanns potatismosrester som behövde ätas upp, och eftersom mina försök till potatisbullar brukar bli ganska misslyckade, tänkte jag att potatismoset får vara just potatismos – och då behövdes ju något att servera till. Skafferiet erbjöd en burk färdigkokta stora vita bönor, och jag tänkte ”bönbiffar”. Men biffar på vita bönor ihop med potatismos kändes minst sagt färglöst. Då kom jag på att det ju fanns röd paprika hemma också. Och då blev det så här:
Skär en tredjedels gul lök och en röd paprika i mindre bitar. Mixa i matberedaren. Pressa ner 2 vitlöksklyftor, häll i en burk stora vita bönor (utan spad), mixa mer. I med ett ägg och fem msk mjöl, mixa mer. Smaksätt med salt och peppar.
Stek biffarna i smör.
Smeten blev ganska lös, men fungerade väldigt snällt och bra att steka biffar av, faktiskt,