En vän konstaterade häromsistens att nu hade hon gett twitter en chans, men att hon inte trivdes med det. Bland annat för det hopplösa i att formulera sig så kort som 140 tecken.
Jag förstår ju på ett sätt. Det är svårt att formulera sig på 140 tecken. Å andra sidan är det inte alltid nödvändigt. Man kan skriva flera tweets, eller länka till ett blogginlägg :-) Och faktiskt kan det ganska ofta vara skönt att utmanas i att formulera sig kortfattat på twitter, att koncentrera det man vill ha sagt. Eller slippa det kravfyllda i att behöva formulera sig längre för att det ska vara värt att läsas eller bli ett blogginlägg. En tweet kan innehålla väldigt lite och ändå vara okej :-)
Jag gillar twitter. Det är alldeles fantastiskt med dessa nära kontaktvägar – ingenstans är det lättare och mer okomplicerat att ta kontakt med nästan vem som helst. Jag har knutit massor med nya kontakter med människor av olika slag – personer med intresse för miljöfrågor, musik, Robin of Sherwood, trädgård, författare till böcker jag läst, och så vidare; personer med erfarenheter jag delar eller inte delar men drar lärdom från; och personer som det liksom bara helt enkelt är himlans trevligt att babbla med. Bra människor. Människor jag aldrig skulle fått kontakt med om det inte vore för twitter. En del av dem långt bort i andra länder.
En del av dem vet jag mycket om, andra nästan inget om. Och det behövs inte. Det är tvärtom väldigt skönt: jag behöver faktiskt inte veta allt om personer som jag umgås med för att vi har just ett visst gemensamt intresse.
Och vill jag kontakta ett företag eller en organisation, så är twitter ofta snabbaste och smidigaste vägen.