Det är så kort tid barnen är små.
Och därmed förväntas man utan vidare skjuta upp livet under alla de åren till… senare.
Trots att jag strävat emot detta, försökt att hålla mina egna intressen vid liv, så tycks det mig nu nästan omöjligt att hitta tillbaka till mig själv, den där personen som jag delvis varit tvungen att stoppa undan.
Så tänker jag på de personer som kämpar på fram till pensionen och ska njuta och leva livet sen men som dör knall fall strax efter pensionering. De nämns som exempel för att visa på att man ska leva nu, inte vänta till sen.
Men när man har barn gäller inte det. Då betraktas ”leva i nuet” betyda ”leva för och med barnen som det allra viktigaste”.
För mig är tiden som barnen är små en alldeles för stor del av livet för att jag ska tycka det är okej att offra mig själv.
Och ärligt talat, vad skickar det för signaler till barnen? Är det inte höjden av curling?