Den där hösten när jag hae skadat nacken – hösten 2006 – så gick jag några gånger hos en kurator på sjukhuset. Jag hade insett att jag behövde bearbeta och lyckades i alla fall tjata mig till det. (Sedan räckte de besöken inte på långa vägar när, och ångesten byggde på och ökade istället för att tunnas ut, och jag hamnade på psykakuten strax innan jul. Nåja. Det är en delvis annan historia.)
I samtalen med kuratorn kom det att handla en del kring sorg och sorgbearbetning och att lämna saker bakom sig. Jag minns egentligen ingenting av vad vi sa, men jag minns och vet att ett av mina problem då, liksom i andra liknande situationer, är att jag har svårt att acceptera det som hänt och gå vidare. Jag fastnar i att jag vill backa tiden, göra det dåliga ogjort, ältar, ältar, ältar vad som hände – istället för att konstatera att det som hänt det har hänt och så gå vidare. Acceptera att det som var före den där dagen inte skulle komma tillbaka. Acceptera att kanske skulle jag fortsätta ha ont hela livet och inte kunna återgå till den jag varit, men att jag måste ta avstamp i den jag var nu och de nya förutsättningarna, och ändå komma vidare. I samtalen med kuratorn insåg jag att jag behövde ha en sorgeprocess och göra ett ceremoniellt avslut.Och jag behövde göra det bokstavligt och tydligt för mig själv, nästan som en begravning.
Så ngon gång i oktober det året planterade jag två nya växter i trädgården. En äppelros fick liksom markera begravandet av mitt gamla liv, av det jag tog avsked av. Och ett blåregn fick markera början på det nya livet, som kanske inte skulle bli som det gamla men ändå skulle kunna bli något bra.
Båda har vuxit sedan dess. Äppelrosen står på ett lite otillgängligt ställe, inklämd mella häckar nästan ute vid vägen, och är ganska vildvuxen. Jag går sällan dit numera, och den blommar så kort tid att jag vissa år missar den nästan helt. Men det känns på något vis bra: det är ett tecken på att jag inte hänger var i den där ångesten. Blåregnet står däremot bredvid ytterligare ett annat blåregn på innergården och jag ser det varje dag.
Och tja, nacken är ju *peppar peppar* numera huvudsakligen bra. Det är rätt sällan jag tänker på den. Men det finns en tacksamhet, en känsla av att jag faktiskt på nåt vis fått ett liv till efter att jag trodde det var slut.
