Monthly Archives: april 2015

När lite för snabbt blir helt odrägligt

Apropå det här med röster och så…

Jag skrev ju för ett bra tag sedan om att det i princip inte går att se något av Robin of Sherwood på youtube, eftersom det förstås är bortplockat av rättighetsskäl. (Undantaget är några korta scener samt en oändlig mängd fanvideos med annan musik till – vilket enligt min uppfattning är totalt meningslöst, för då är ju alla röster och originalljud borta.)

I alla fall, för ett tag sedan (några veckor sedan?) noterade jag att någon hade startat ett nytt konto och hade börjat ladda upp avsnitten av första säsongen av Robin of Sherwood – fast under namnet Robin of Sherwoode. Ett avsnitt i taget, med ett antal dagar emellan.

Dock var det en sak som var väldigt märklig: avsnitten var enligt youtubes angivelser 41-42 minuter långa. Och nu har jag visserligen inte tagit tid på hur långa avsnitten egentligen är, men ca 50 minuter skulle jag säga. (De räknas som entimmesavsnitt med plats för reklam.)

Men jo, visst stämde det. Satte man igång något av dessa avsnitt på youtube var det väldigt uppenbart att det gick lite lite för snabbt. Så där cirka tjugo procent för snabbt, antar jag. Speedat. Stressat. Det kan ju tyckas ganska lite, men det funkade verkligen inte för mig, vare sig vad gällde ljud eller bild. Så totalt fel.

Idag noterade jag i alla fall att rättighetsletarna måste ha hittat kontot, för kanalen var stängd. Likasåbra det :-)

(Och som sagt var, jag har alltsammans på DVD.)

Viktig information: Det funkade bra att frysa in squash!

I somras hade vi rejält överflöd av squash från trädgårdens odlingar. Och det finns en gräns för hur mycket squash man kan sätta i sig frivilligt – speciellt när man har den försvårande omständigheten att halva familjen inte alls äter squash frivilligt.

Så då väcktes frågan: kan man frysa squash?

Tja, trots att jag är uppvuxen med att fylla frysen med grönsaker, frukt, bär, kött och svamp så hade jag aldrig träffat på infrysning av squash, och inte heller affärernas stora frysdiskar har bjudit på det.

Men vi får väl testa lite, tänkte jag.

Så dels frös jag in squash färsk, skuren i bitar. (Kluven i fyra delar och sedan grovskivad.) Dels fräste jag squash (riktigt grov och stor) ihop med lök och mixade och frös in.

Båda delarna har jag nu med framgång använt i olika sorters grytor.

Nu ska man förstås vara medveten om att jag gör mitt bästa för att maskera, mosa och gömma squashen så att barnen inte ska upptäcka den i maten. Jag vet inget om hur resultatet blir om man verkligen låter squashen se ut som squash.

Men det här resultatet räcker för mig :-)

Den lilla hönan behöver inte längre odla sitt frö

Elvaåringen har läsförståelseläxa – sådan där tråkig övning där man först ska läsa en text och sedan skriva svar på en massa tråkiga frågor. Grunden den här gången är sagan om den lilla hönan…

… ja, ni vet den där klassiska sagan, om den lilla hönan som hittar ett korn, sår det, sköter det uppväxande strået, skördar det mogna axet, tar det kvarnen och mal det, och sedan bakar bröd av det – och hennes ”vänner” vill inte hjälpa till med arbetet, och får därför inte heller smaka det nybakade brödet.

Fast i versionen i elvaåringens läxbok så ska de bara grädda pannkakor, och första momentet är att hämta mjölet vid kvarnen.

I dessa moderna tider behöver man uppenbarligen inte odla säden? Man kan alltid räkna med att någon annan gjort det, och behöver inte se det som en del i samarbetet?

Ja, jag förstår också att det förmodligen åtminstone delvis handlar om att korta ner historien så att den tar mindre plats, och kanske göra den mer lättillgänglig, eller nåt sånt. Fast jag tycker ändå det är synd. Jag tycker ändå det finns en poäng med att vanliga svenska barn stöter på historier där maten inte bara uppstår av sig själv utan att någon odlar den.

Som tur är för just mina barn så har de den ”riktiga” sagan i en bok. För jag köpte den någon gång när jag var riktigt trött på deras bristande intresse för att vara delaktiga i vardagsbestyren.

Den ekonomiska religionen

Vi brukar prata om att vi ska åka till Mammons tempel när vi av olika skäl behöver bege oss till något köpcentrum eller externt handelsområde. Jag kom att tänka på det när jag skrev om den ekonomiska religionen och moralen häromdagen.

Det sägs att Sverige är sekulariserat. Människor tror inte på någon gud eller religion generellt sett.

Jag vet inte om jag håller med. Ekonomi har blivit vår tids religion. Visst, det är en religion utan gudar. Men det finns fler sådana.

Vårt samhälle idag bygger på en ekonomisk lära där evig tillväxt, ökad produktion och fler jobb är centrala begrepp. Och ack nåde den som inte bekänner sig till den rena läran eller som till och med har mage att ifrågasätta teorierna och målen – det är att betrakta som hädelse! Speciellt om den som ifrågasätter är en okunnig lekman, utan insikt om de djupare hemligheterna i läran, någon som inte studerat lärans heliga skrifter och nått en viss nivå. Dessa förtappade själar hanteras enklast med glåpord, härskartekniker och offentlig utskämning. Och någon äkta religionsfrihet finns inte i sammanhanget, eftersom vårt samhälle i stort är byggt utifrån dessa religiösa principer., liksom mycket av moral och värderingar.

De flesta ifrågasätter förstås inte utan böjer sig för den kunniga insatta överheten. Precis som jag antar att de flesta gjorde när det gällde religion (läs kristendomen) förr i tiden. För att det kräver mindre ork och ställer till mindre problem än att vara besvärlig och ifrågasätta. På så sätt verkar det som att de flesta håller med. Och på så sätt blir det också lättare för de religiösa/ekonomiska ledarna att behålla makten.

Läs även Om varför det är farligt att tycka ekonomi är tråkigt och ointressant och Den näst mest oroande klimatfrågan är det ekonomiska systemet.

Vill vi verkligen ha ett samhälle där det är en självklarhet att man aldrig ska få komma ifatt?

Jag längtar efter att få rensa ut och komma ifatt. Sortera mappar och filer och mejl, få undan, stryka av på listor. Behöver få göra det för att liksom komma i fas med mig själv jobbmässigt och få energi till nya projekt, hitta kreativitet och kraft. Behöver kunna få släppa andra saker utan att de ska ligga kvar ogjorda efteråt.

Nämner detta för en kollega i en diskussion.

”Äsch, det är inte lönt, det finns aldrig någon möjlighet att få komma ifatt”, svarar hen.

Nä, det är väl kanske i någon mån sant. Det lämnas egentligen aldrig utrymme till det. Det förväntas ske magiskt, eller genom att folk lär sig ignorera själens signaler och strunta i att detta skulle behövas. Eller genom att folk trycker på den stora delete-knappen som tar bort allt allt allt. Eller genom att datorn kraschar.

Eller genom att människorna kraschar…

Vill vi verkligen ha ett samhälle där det är en självklarhet att man aldrig ska få komma ifatt? Fastän folk går sönder av det, känslomässigt och mentalt? Är det verkligen värt det, värt det lidande det orsakar och de pengar det kostar i sjukskrivningar och rehabiliteringar och andra sorters förluster?

Det är ett evigt tjat i olika sammanhang om att det behövs fler jobb. Men om vi bara byggde in tid nog för att rensa och komma ifatt och inte skjuta upp till efter pensionen eller döden åt andra stackare att ta hand om, och sedan fördelade det arbete som behöver göras men som vi som har anställning inte hinner för att vi faktiskt ska kunna hinna rensa och komma ikapp och inte fylla hjärnan och datorn med sånt som borde slängas i en papperskorg mellan de personer som inte har anställning, så skulle vi ha löst arbetslösheten. – Och då är det ju ändå så att det finns ytterligare en väldig massa saker som behöver göras.

Det är inte fråga om tid. Det är fråga om värderingar och om hur den ekonomiska religionen och moralen ser ut.

Personligheten tycker jag att en del av de där förutsättningarna borde byggas om. För så här kan vi ju inte ha det.

Potatisskräpet

De där potatisarna jag satte häromdagen, det var de potatisar som stod kvar i källaren av fjolårets skörd. De minsta och ratade potatisarna, och de som hann skrumpna innan de blev uppätna, och de som hann bli bortglömda. Och eftersom det inte är kolmörkt i källaren så hade de mängder med tunna långa hattifnattgroddar. Inte alls så som groddade potatis ska se ut. På en del av dem snurrade jag ihop de långa groddarna innan jag öste på jord. På andra, där groddormen trots allt var för stabil och därmed helt skulle knäckas av från potatisen av såda behandling, kortade jag in groddarna meddelst sax.

Eftersom det alltså är frågan om överblivna potatisar – överblivna av ena eller andra skälet – så är det också alldeles för många skrumpna groddade potatisar för vårt trädgårdsland. Det innebär att en del av dem kommer att bli slängda, om än på komposten. Det innebär alltså i praktiken matsvinn.

Hade vi däremot odlat blommor eller gräsmatta istället för trädgårdsland med potatis, så hade det inte blivit något matsvinn, utan möjligen på sin höjd ogräsrensing (och det ses ju som positivt).

Kroppsfunktionerna och artigheten

När man är på gränsen till förstoppad – riktigt hård i magen och bajsat för lite på sistone – så är det viktigt att lyssna på kroppen och gå på toa när man behöver det och kroppen signalerar det.

När man är på heldags- (eller flerdags-!) möte, med stor grupp där alla ska samtala och lyssna på varandra, lämpar det sig väldigt dåligt att smita ut under pågående möte – det är hela tiden ett dåligt tillfälle.

Går man inte när kroppen signalerar behöver man istället sitta länge på toa för att ha en chans att lyckas med sitt värv. Det funkar dåligt ihop med korta bensträckare, få toaletter och många som ska besöka dem.

Kompatibiliteten i detta är usel och cirklarna onda och runda.

Dessutom ska man säkert inte alls skruva blogginlägg om sånt här.

Är det dags för en märkning av obesprutat?

För länge sedan, i min barndom eller ungdom, så började det dyka upp ”obesprutade” grönsaker på torg eller liknande. Eller förmodligen fanns det tidigare än så, men det är så jag minns det – som något som kom typ runt 1985. Och redan från början var uttrycket behäftat med misstro. Det var ingen märkning. Det var inget man kunde lita på. Det kunde ju de hävda bäst de ville. Och varför skulle det alls vara bättre med obesprutat. Och så vidare.

Efterhand som ”ekologiskt” och ”KRAV-märkt” blev etablerade begrepp blev ”obesprutat” liksom ännu sämre. För det ekologiska kravmärkta hade fördelen att vara kontrollerat och certifierat: det fanns någon annan än odlaren själv som kunde gå i god för att inga kemiska bekämpningsmedel hade använts. Dessutom fick man andra miljöaspekter med ”på köpet”. ”Obesprutat” föll ännu mer i onåd. Och ju mer etablerat ekologiska märkningar blivit, desto mer har det blivit mer eller mindre den enda gångbara accepterade rekommendationen vad gäller mat och odlade varor när det gäller miljöaspekten.

Men i samband med att försäljningen av ekomat ökat på senare år, har den i grunden smått infekterade debatten mellan ekologiskt och konventionellt kommit alltmer i dagen. För det är ju förstås inte så enkelt som svart eller vitt – skalan är glidande, från konventionella lantbrukare som tar stor miljöhänsyn, sprutar minimalt, använder mycket välavvägda mängder konstgödning vid rätt tidpunkter, och så vidare, till lantbrukare mer eller mindre helt utan den sortens hänsyn. Till detta kommer de som anser att det är problematiskt med det ekologiska lantbrukets gödning – att den tas upp sämre, bidrar mer till övergödningen per tillsatt enhet och så vidare. Och det är ju komplext, som med så många miljöproblem. För även om till exempel fosforresurserna är begränsade, och vi rimligen inte bör stoppa in mer kväve is systemen via konstgödning, och så vidare, så… finns här ju målkonflikter.

Men när man suttit och benat i de där diskussionerna så landar det ofta i att just biten med den kemiska bekämpningen kan man enas kring att man vill hålla till ett minimum (nåja, i alla fall med de människor jag normalt sett pratar med…). Problemet där är just: hur ska man veta? Hur ska man kunna välja de minst besprutade matvarorna i affären? Det finns ju ingen märkning. Det finns bara ekologiskt. Ena sättet att veta är om jag känner lantbrukaren och litar på henom.

Därför har jag alltmer börjat längta efter en certifiering av just obesprutat. Med en certifiering skulle det vara lättare att rekommendera, lättare att hitta, lättare att vara saklig – och det skulle finnas ett mellanläge. Och allra helst skulle jag även vilja ha någon sorts märkning av ”lågbesprutat”.

Och ja, jag skulle fortfarande helst välja ekologiskt. Men när det inte finns skulle jag ha en susning om vad jag skulle välja.

Potatis i jorden

Vi är allmänt sent på det. Men första kvadranten av trädgårdslandet är nu ytrensad, grävd efter vindor (hjälpligt i alla fall), jordfräst, samt delvis planterad: jag har hunnit få ner fyra hela och två halva rader potatis (de halva bredvid vitlöksodlingen). Två mandel, två salad blue, och halvorna med princess.

Dessutom har jag grävt lite kirskål på andra sidan av trädgårdslandet.

Mer potatis ska i, men nu fick det vara kväll.

Om två olika sagofigurer så här i påsktid

Så här i påsk är det rätt mycket prat om Jesus och uppståndelsen. Den där gode ledaren som vill hjälpa de svaga och fattiga mot en förtryckande överhet. Uppvuxen som jag är med kyrka och söndagsskola och kristendom som en självklar om än inte jätteviktig beståndsdel, så minns jag fascinationen över den Jesus som gestaltades i den klassiska fyraavsnittsmegaserien om Jesu liv, som många år i rad visades lagom till påsk. Och även musikalversionen av berättelsen i form av Jesus Christ Superstar många år senare (när jag redan tappat tron). Det är en fascinerande historia. Jesus är en fascinerande sagohjälte, en godhjärtad rebell med ledaregenskaper, en vilja att förändra världen till det bättre – och stunder av kraftigt tvivel.

Faktiskt väldigt mycket som Robin Hood, åtminstone i Robin of Sherwood-versionen. Robin of Sherwood dör till på köpet i slutet, offrar sig för andra, och gör det medvetet och överlagt. (Och uppstår igen om man så vill.)

Fascinerande berättelser om personer som fungerar som hjältar, ledstjärnor, stöd i svåra stunder och äventyrsberättelser :-)

Men den ene blev grunden för en hel religion och tillbeds av miljoner världen över, varav en hel del verkligen tror att han är guds son och verkligen återvände från de döda, och även vi som inte tror ett dugg på den religiösa aspekten av historien firar högtider tydligt färgade av dessa gamla berättelser. Den andre betraktas som en saga – en bra och välkänd saga, som lett till många filmer etc, men dock bara en saga. Skulle man välja att ira högtider baserade på Robin Hood skulle man betraktas som minst sagt konstig. Men att fira högtider baserat på vad Jesus sagt och gjort är att betrakta som ”normalt”.

Det tycker jag är lite fascinerande. För mig personligen är de båda sagofigurer.

Vilket förstås inte gör dem oviktiga eller ointressanta. Vi behöver sagor!