Monthly Archives: april 2015

För litet, för stort och för instängt… tror jag

Posted on 5 april, 2015 | 1 comment

Vi har varit hos svärföräldrarna utanför Linköping under påsken. Som hastigast har vi även passerat genom Linköping.

Jag bodde också i Linköping ett knappt år för ungefär femton år sedan. Att passera genom staden ger mig fortfarande känslan av att vara väldigt glad att ha flyttat därifrån.

Det är ju inte så att det är något stort fel på Linköping. Jag bodde tillsammans med älsklingen, samma älskling som jag numera är gift med. Och han hade många bra vänner, varav en hel del av dem numera förstås även är mina vänner. Och eftersom en hel del av dem bor kvar i Linköping så antar jag att de gillar Linköping.

Men jag trivdes aldrig där.

Säkerligen är min upplevelse färgad av att jag kom dit i ett läge när jag inte mådde bra, ett tillfälle när jag skulle BORT från något.
Men Linköping var liksom aldrig min grej. Och jag har svårt att sätta fingret på vad problemet består i. Men staden är en förvuxen småstad: stor till ytan och därmed ganska mycket avstånd när man ska förflytta sig – men ändå väldigt mycket småstad i kulturen. Samt mycket mer av att konsumera (fin)kultur och passa in än att vara sig själv och skapa eget.

Eller jag vet inte. Men på något vis en instängd känsla. Jag hörde aldrig hemma där.

Och det är intressant hur viktig en sådan där grundläggande känsla kan vara. För jag menar, nu bor jag på landet utanför en liten håla. Men jag har Malmö inom räckhåll. Och det utnyttjar jag förstås inte för fem öre i nuläget, eftersom det inte funkar i det läge i livet jag är nu. Men VETSKAPEN ger frihetskänsla: Jag vet att möjligheterna finns där om jag skulle vilja. Och bara det ger en frihetskänsla.

1 Comment

Posted in Reflektioner och tankar

Framtidshopp från sexåringen

Posted on 5 april, 2015 | 2 comments

När sexåringen (ganska snart sjuåringen – han fyller i sommar) ska somna på kvällen är det fortfarande så att någon av oss föräldrar sitter hos honom tills han somnat. Jag eller pappan sitter bredvid honom med en dator i knät, eller en bok eller ett litet digitalt spel av något slag.

Det är då, när han ligger där i sängen och ska sova – när alla måsten och alla roligheter och all aktivitet är avklarad för dagen, och han bara ska ligga där och slappna av och somna, som alla hans tankar och idéer kommer. Och därmed kan han babbla nästan hur länge som helst om vad det nu är som rör sig i hans huvud. När han kommer igång att berätta om något är han synnerligen utförlig – långrandig kan man också utan vidare säga.

Det kan handla om något han byggt eller ska bygga i minecraft eller något han sett i en legofilm på youtube – men just dessa saker är det störst sannolikhet för att vi även ska få höra på andra tider. Det kan vara redogörelser för hans planer för framtiden, som det där slottet han ska bo i. Det kan vara viktiga bitar om något som hänt i skolan – något de pratat om och lärt sig, något han eller någon annan råkat ut för eller något som någon gjort. Ofta blir det ganska mycket av en monolog, för när det handlar om hans vilda idéer så kan han i någon mån prata hur länge som helst, och när han då egentligen borde sova så vill man ju inte uppmuntra för mycket – speciellt eftersom man ju gärna vill få en stund till annat efter att han somnat. Och samtidigt, vem vill vara en helt oengagerad förälder? Så det blir lite halvhjärtade hummanden…

Igårkväll, på påskafton, hemma hos farmor och farfar, satte han i vanlig ordning igång att babbla. Jag satt och spelade patiens på en telefon och var först inte så engagerad; klockan var redan långt efter hans egentliga läggdagstid, och han skulle ju sova. Men han började prata om miljö. Om att vi utrotar massor med arter. Om att vi måste sluta köra bilar på sånt som släpper ut dåliga saker. Om att vi måste använda vindkraft och solel. Om att man måste se till att de saker som är dåliga för miljön måste vara dyrare än de som är bra, så att folk köper rätt, och att man sedan måste öka på skillnaderna så att man fortsätter att driva utvecklingen åt rätt håll. Om att de som bestämmer måste bestämma kloka och bra saker, och lyssna på dem som forskar och vet en massa. Om att det är vi människor som orsakar de här problemen, och alltså vi som måste lösa dem. Kloka genomtänkta intelligenta tankar. Och efter ett tag la jag ifrån mig patiensen och deltog hans samtal. Ett härligt samtal. För utöver att han har väldigt god insikt för sin ålder, så har han framtidshopp. Han sprudlar av energi och idéer kring hur man ska lösa problemen, och jag blir varm i hjärtat.

Grejen är att jag egentligen pratat väldigt lite miljö med honom. Jag pratade mycket mer sådant med hans storebror när han var mindre. Sexåringen har mest fått enstaka nedslag, så där att man nämner saker i förbigående som svar på varför vi gör si eller så. Så egentligen vet jag inte var han snappat upp det. Jag tvivlar på att det är skolan som diskuterat frågorna på så avancerad nivå.

Nu, på väg hemåt i bilen (gasbil) är han igång igen, pratar på om konkreta lösningar på transporter och annat.

2 Comments

Posted in Föräldraskap, Miljö

SVJ: stor succé hos sexåringen

Posted on 4 april, 2015 | 1 comment

Det har ganska länge varit svårt att få läsa för sexåringen. Han har mest velat att vi ska läsa stora faktaböcker av det där slaget med mycket bilder, en större text och massor med små texter på varje uppslag. Varken jag eller pappan gillar sådana som högläsning – de funkar bättre för eget bläddrande och läsande, men då behöver man också läsa bättre än sexåringen gör. Vi har hellre velat högläsa skönlitteratur: en sammanhängande berättelse som leder i någon sorts riktning, har ett början och ett slut och man liksom upplever något tillsammans. Men bilderböckerna har han huvudsakligen vuxit ifrån. Och allting av något mer avancerad karaktär vi försökt läsa för honom har han tyckt varit för tråkigt eller för spännande eller något annat.

Men så härsomsistens lånade vi hem några Roald Dahl-böcker från biblioteket. Min man började med att läsa ”Mitt magiska finger” för honom. Det gick hem. Sedan lyckades jag få läsa ”Den fantastiska räven” för honom, och den var också poppis. Så häromdagen bad jag elvaåringen hämta ”SVJ” från sin bokhylla, så vi kunde läsa den för sexåringen.

Till att börja med var han skeptisk. Det var ganska läskigt och pirrigt i början, och egentligen ville han inte fortsätta, men jag lovade att det inte skulle vara någon fara och att det skulle bli bättre. Och det övergick ganska snart i förtjusning. Han har vridit sig av skratt åt både de språkliga tokerierna och historien i sig, han har nästan krupit ur skinnet när det varit spännande – men på ett bra sätt. Och jag har aldrig varit med om att han på detta sätt tjatat om att vi ska fortsätta läsa en bok, eller att vi läst klart en tjock bok så snabbt.

Sexåringen älskade helt enkelt SVJ. Jag har också haft roligt; jag har ju läst boken förut, men det var tillräckligt länge sedan för att ungefär allt skulle vara överraskningar. Och resten av familjen, som stundtals befunnit sig i närheten, har stundtals också brutit ihop av skratt.

Sammantaget ett mycket gott betyg, alltså.

1 Comment

Posted in Föräldraskap, Inget särskilt

Tagged , ,

Jag tycker inte alls det är kort tid

Posted on 2 april, 2015 | Leave a comment

Det är så kort tid barnen är små.

Och därmed förväntas man utan vidare skjuta upp livet under alla de åren till… senare.

Trots att jag strävat emot detta, försökt att hålla mina egna intressen vid liv, så tycks det mig nu nästan omöjligt att hitta tillbaka till mig själv, den där personen som jag delvis varit tvungen att stoppa undan.

Så tänker jag på de personer som kämpar på fram till pensionen och ska njuta och leva livet sen men som dör knall fall strax efter pensionering. De nämns som exempel för att visa på att man ska leva nu, inte vänta till sen.

Men när man har barn gäller inte det. Då betraktas ”leva i nuet” betyda ”leva för och med barnen som det allra viktigaste”.

För mig är tiden som barnen är små en alldeles för stor del av livet för att jag ska tycka det är okej att offra mig själv.

Och ärligt talat, vad skickar det för signaler till barnen? Är det inte höjden av curling?

Leave a comment

Posted in Föräldraskap

Utan sagorna står vi oss slätt

Posted on 1 april, 2015 | Leave a comment

Kanske är det så att vi alla egentligen bygger våra liv på sagor? Att vi alla behöver ha någon sorts saga att bygga vår tillvaro kring, för att bygga mål och mening och hämta kraft ur?

Sagorna kan förstås vara av väldigt olika karaktär. För en del är det en fotbollssaga, som handlar om att det rätta laget ska vinna och de rätta supportrarna ska ge sig ut på korståg och nedkämpa fienden, på fredligt eller ickefredligt sätt. För andra kan det handla om sagan om att lyckas inom ett yrke eller bli framgångsrik på annat sätt. Och för andra kan sagan handla om att någon gång kunna få en bostad eller komma till ett land där hen slipper förföljas. Eller hitta kärleken, gita sig och leva lyckliga ever after.

Och man kan bygga sagorna på väldigt olika sätt. Ett sätt är att låta dem uppfylla tillvaron, låta hela tillvaron bestå av strävan att bygga den där sagan till ett lyckligt slut. En annan variant är att ägna sig åt sagan vid sidan om, utanför vardagstillvaron. Genom att titta på mängder av filmer, läsa böcker, lajva och annat. Gå in för sagorna vid sidan om verkligheten.

Men bara tråkverkligheten, utan någon form av saga, utan att bygga en roll för sig själv – funkar vi ens då? Jag undrar det.

Kanske är det sagorna som skiljer människorna från andra djur. Att bygga sagor, drömmar, fantasier. Att inte bara överleva och göra ”som man gör”, för att det är bäst så, utan för att det hela tiden finns en saga, en dröm, ett…något.

Fast jag vet ju inte alls vad andra djurarter tänker. De kanske har avancerade tankevärldar och fantasier.

Men för oss människor tror jag någon sorts sagor är viktigt. Sagan om ens liv ger mervärde och kraft. Och när vi tappar sagan tappar vi väldigt mycket.

Leave a comment

Posted in Reflektioner och tankar

Tagged ,

Twitter

Posted on 1 april, 2015 | Leave a comment

En vän konstaterade häromsistens att nu hade hon gett twitter en chans, men att hon inte trivdes med det. Bland annat för det hopplösa i att formulera sig så kort som 140 tecken.

Jag förstår ju på ett sätt. Det är svårt att formulera sig på 140 tecken. Å andra sidan är det inte alltid nödvändigt. Man kan skriva flera tweets, eller länka till ett blogginlägg :-) Och faktiskt kan det ganska ofta vara skönt att utmanas i att formulera sig kortfattat på twitter, att koncentrera det man vill ha sagt. Eller slippa det kravfyllda i att behöva formulera sig längre för att det ska vara värt att läsas eller bli ett blogginlägg. En tweet kan innehålla väldigt lite och ändå vara okej :-)

Jag gillar twitter. Det är alldeles fantastiskt med dessa nära kontaktvägar – ingenstans är det lättare och mer okomplicerat att ta kontakt med nästan vem som helst. Jag har knutit massor med nya kontakter med människor av olika slag – personer med intresse för miljöfrågor, musik, Robin of Sherwood, trädgård, författare till böcker jag läst, och så vidare; personer med erfarenheter jag delar eller inte delar men drar lärdom från; och personer som det liksom bara helt enkelt är himlans trevligt att babbla med. Bra människor. Människor jag aldrig skulle fått kontakt med om det inte vore för twitter. En del av dem långt bort i andra länder.

En del av dem vet jag mycket om, andra nästan inget om. Och det behövs inte. Det är tvärtom väldigt skönt: jag behöver faktiskt inte veta allt om personer som jag umgås med för att vi har just ett visst gemensamt intresse.

Och vill jag kontakta ett företag eller en organisation, så är twitter ofta snabbaste och smidigaste vägen.

Leave a comment

Posted in Inget särskilt

Från jeans till tunikor och vägen däremellan

Posted on 1 april, 2015 | Leave a comment

I många år har jag varit en jeansmänniska. Jeans har varit mitt huvudsakliga klädesplagg. I alla fall till vardags, i alla praktiska sammanhang. För att det är smidigt och enkelt och funkar till allt. När man ska cykla. När man ska göra praktiskt arbete hemma.

Dessutom har jeans alltid fickor. Och fickor är en nödvändighet. Jag går alltid med viktiga saker i fickorna. Även om jag försöker hålla det till ett minimum så har jag svårt att klara mig utan fickor annat än hemma.

Men på senare tid har det ändrats, bit för bit. Det började väl kanske med alltmer tunikor. För att jag trivs med tunikor som ett smidigt alternativ, eftersom jag gillar klänning men ofta tycker det är opraktiskt – och tunika ger ändå lite klänningskänsla. Och för att tunikor går ner om ryggen och baken och värmer, vilket är bra för att undvika få ont i ryggen.

Och sedan kom läget att alltför många av jeansen börjat bli slitna – och de blir slitna fortare nuförtiden. Och det är svårare att hitta bra jeans när man är lite för bred om mage och bak och lår, och man inte kan ha de man hade innan. Och mindre roligt att köpa.

Och när man går i tunikor stora delar av tiden så funkar det bättre än tidigare att gå med bara tights och liknande tunna byxor. För det finns ändå värme nerom ryggen och baken. Och när tunikorna dessutom ibland har vettiga fickor, och ibland ersätts av klänningar – som faktiskt ibland också har fickor om man köper dem på rätt ställen…

… så har jag plötsligt, utan att jag knappt märkt det, bytt standardklädstil.

Samtidigt har jag fortfarande dåligt samvete för att jag inte går i mina gamla jeans, inte har tillräckligt många fungerande jeans, och inte klär mig tillräckligt praktiskt :-)

Leave a comment

Posted in Jag, Vardagsliv

Tagged

Utan värde

Posted on 1 april, 2015 | Leave a comment

När man inte längre tror att man kan något.
När man inte längre känner att man är bra på något.
När man inte längre känner att man är värd något.
När man inte längre tycker att man är värd att göra saker man tycker är kul.
När man inte längre tror på att det räcker att man gillar att göra något för att få göra det.
När man inte längre tycker något är kul.
När man inte längre tillåter sig att tycka att något eller någon är snyggt, bra, vackert, coolt, och så vidare, för att man kommit att intala sig så länge att det är fel att tycka sådant, det är inte väsentligt – och därmed dödar all längtan och strävan och njutning.
När man själv nedvärderar allt man själv tycker är kul, vackert, viktigt, och tycker att man är fånig, fåfäng, barnslig, naiv, romantisk, prioriterar fel eller något annat.
När man tycker att andra saker är viktigare än det man vill.
När man inte längre tror på att det man vill är viktigt.
När man bryr sig alldeles för mycket om vad andra tycker och tror för att ens våga tycka om det man tycker om.
När man inte längre orkar bry sig om att föra fram sina idéer, för att man inte längre tror dem vara bra eller värda att lyssnas på eller genomförbara utan att man bara tar för mycket plats genom att ens föreslå något så dumt.
När man tycker det kan kvitta att någon annan snor cred för ens idé, för att man ändå aldrig tror att man själv skulle kunna få cred för den – eller genomföra den.
När man har stängt undan alla de där sidorna av sig själv så länge att man inte längre vet hur man ska släppa fram något alls av det utan att skämmas, utan att urskulda sig och ta tillbaka det sjutton gånger om.
När man har kvävt och dödat sig själv under så lång tid.

Hur gör man för att lyfta sig själv igen? Hur gör man för att våga vara sig själv när man sedan länge intalat sig att man själv egentligen inte har något värde? Hur gör man för att ta sig upp ur skiten när man inte kan skylla skiten på någon annan än sig själv och därmed alltså bara har sig själv att skylla och alltså bara tynger sig själv ännu mer när man försöker reda upp sörjan?

Nej, det är ingen fara med mig. Inte så. Men det känns som att jag vaknat i ett stort spindelnät, vävt av mig själv, och jag skulle vilja komma ut, men jag snor egentligen bara in mig själv ännu värre.

Så här kan jag ju inte ha det! Men jag vet ju inte hur jag ska göra för att ta mig loss.

Leave a comment

Posted in Jag