Röjer i en av rabatterna. Den rabatt som huvudsakligen består av oregano, som spritt sig i oändliga mängder, men med enstaka inslag av gullviva, tulpan, lilja och andra stackars överlevare. Oreganon är dessutom uppblandad med ungefär lika mängder gräs (nytt och fjolårs, förstås), och underst ett frodigt och luftigt täcke av mossa. Och så syrensly, förstås – det är ju obligatoriskt.
Så jag har gått runt och knäckt bort oreganons fjolårsståndare. Och sedan gett mig på det hela med stålräfsa. För att få bort gräset och mossan – eller i alla fall minska mängden. Ja, oreganon ”försvinner” förstås i lika utsträckning – nå, den kommer att hämta sig. Det är inget problem. Jag vill ju inte ens ha oregano i de mängderna.
Redan när jag knäcker fjolårsståndare hörs ett envetet biaktigt surrande från en specifik fläck. När jag sedan räfsar återkommer det. Jag tittar närmre och ser något som ser ut som en liten boll av bruntorkad mossa. Tre-fyra centimeter hög. Har alltså tidigare varit helt täckt under mosstäcket. Ett bo, antar jag, för någon sorts humla eller annat solitärbi eller nåt sånt.
Jag räfsar runtom om. Men den kommer väl inte att klara sig när det skyddande runtom försvinner. Och jag får så ruskigt dåligt samvete.
Undras om andra får det när de försöker bringa lite ordning i trädgården? Det är ju inte så att min trädgård är en dålig plats för den biologiska mångfalden. Och den skulle kunna bli ännu bättre med fler blommor i rabatterna – även om oregano är bra. Men trots att min rabatt knappt kan kallas en rabatt och jag gärna skulle vilja få den att se lite lite trevligare ut så stångas jag med tanken att jag kanske borde låta bli :-(