… och ära kan du aldrig få …
Det här är ett hyllningsinlägg till alla som kämpar på trots att omvärlden motarbetar.
Världen är full av dåliga saker som behöver ändras. Normer som ställer till skada, teknik som inte funkar tillräckligt bra, och en oherrans massa annat. Förbättringspotential finns på alla områden.
Och det finns människor som ser vad som behöver göras. Personer som har bra idéer, briljanta lösningar, stora hjärtan, och så vidare. Människor som vill ändra världen till det bättre.
Men det är en otacksam uppgift att försöka ändra världen. För världen vill ofta inte ändras. De flesta vill fortsätta göra som de brukat göra. För att det är enklast, kräver minst ansträngning – fysiskt eller mentalt – eller för att de inte vill förlora sina privilegier.
Att komma med nya idéer och lösningar innebär i väldigt många fall att bli konstant motarbetad. Ibland åtminstone på ”rena” sätt, men lika ofta med fula metoder – förlöjligande, osakligheter, smutskastning och så vidare. Det kräver en enorm envishet och mental styrka att fortsätta kämpa, nöta in i en långsam process, för att kanske till slut lyckas. Och många gånger så är det i slutändan så att det är när någon annan, på ”rätt” position, slutligen snor idén och presenterar den som sin egen, som resultatet slår igenom. Så den där stackars eldsjälen som kämpat på i evig motvind får inte ens äran för det som slutligen genomförs.
Jag själv har tappat den där energin och orken att kämpa på, nöta in, hävda att min idé är bra. Jag har tappan den sortens tro på mig själv, eller orkar inte längre med hur ont det stundtals gör.
Men jag är evinnerligt tacksam gentemot alla er som inte gett upp utan kämpar på i denna motvind. En del av er gör det för att ni vägrar ge upp. Andra för att det på något vis rinner av er, inte når in, eller möjligen triggar er ännu mer. Men ni är lika viktiga allihopa. Jag är tacksam för att ni finns – och lite avundsjuk på att ni inte gett upp.
Ni är förbannat viktiga för världen!
(Textraden i början ur Far av Allan Edwall.)