Våren är som allra vackrast. Vi har haft strålande väder, inte jättevarmt men ändå skönt väder till att fixa och dona i trädgården. På sätt och vis har jag haft en dag av det slag jag nog allra helst vill ha: jag och mamma och pappa och barnen har hjälpts åt med diverse saker inne och ute (ja, barnen har i alla fall varit aktiva och med några stunder), och det har gått framåt och ser riktigt trevligt ut i trädgården. En skön och aktiv trädgårdsdag med bra resultat och härligt väder. Och älsklingen har funnits hemma hela dygnet, visserligen inte varit ute och klippt gräs som igår men funnits här, fixat med lite praktiskt inne, det har funnits tid till att försöka gå igenom en del saker och så.
Men det är samtidigt ett låtsaslugn. Jag håller ihop, jag gör saker, jag är inte ledsen – men under ytan är det liksom fel. En förhöjd stressnivå. En förhöjd spänning i kropp och själ. Saker är fel. Så fort jag tänker så vet jag det. Och jag kan inte koppla bort det.
På ett sätt är jag mer närvarande i stunden än jag brukar. Njuter av att kunna göra vanliga saker och tycker det är kul. Har lättare att koppla bort sånt som att jag borde roa barnen.
På ett annat sätt har jag svårare än vanligt att koppla av och ta det som det kommer. Om jag i vanliga fall har problem med att känna att det är svårt att prioritera rätt, veta vilket som är viktigast att göra först etc, så är det än värre nu. Hur prioriterar man vad som är allra viktigast?
(Dessutom hamnar jag i den allmänna arbetsledarrollen som det brukar bli när det är mina föräldrar och mina barn och alla frågar mig om saker hela tiden… :-) )