Jag har aldrig förstått det här med folk som pratar om att leva som om varje dag vore den sista. Det innebär i någon mån att leva med konstant ångest – det går inte alls att njuta. På något vis känns det mer som att de egentligen menar leva som att det finns oändligt många dagar, och oändligt av alla andra resurser.
Jag fascineras över hur rationell jag trots allt lyckas vara. Att jag lyckas hålla isär saker. Att jag inte försöker köpslå med någon diffus fjärran kraft och världsordning. För när jag var yngre hade jag mycket väl kunnat tänka i en sådan här situation att jag inte ville att Måns skulle vinna Eurovision och en massa annat sånt, för att varje sak som gick som jag ville på något vis skulle tulla på kontot med bra saker och utgångar och därmed minska chansen att få behålla min älskling. Även om jag inte tror eller trodde på något sådant så skulle jag mycket väl ändå ha kunnat fastna i sådana tankar.
På det hela taget känner jag ändå att jag klarar skuldaspekten ganska bra. Att jag ganska bra klarar av att konstatera att så här är nu läget, och det är inte vårt fel eller något vi kunde gjort något åt eller förhindrat. Det är liksom inte heller någon av de tusen saker jag nojat mig för här i livet som verkar vara orsaken. Det här är något som ÄR. Och inte så att jag tror på öde eller förutbestämda saker, men på något vis lyckas jag ändå tänka att ja, men kanske var det så här det skulle bli redan från början, kanske var detta något som fanns groende – självklart inte redan när vi träffades eller så, men liksom att detta på något vis är den svaga punkt som skulle komma att drabba, eller vad man ska säga. Att enda alternativet att slippa undan den här sitationen hade varit att aldrig förälska mig i honom. Och det hade aldrig nånsin varit ett bättre alternativ.
Någon påpekar att det är dumt att jag sjukskrivit mig de här dagarna. Att jag kommer att behöva alla ledighetsmöjligheter senare. Ja, jag vet. Min ambition var fortfarande i torsdags att försöka jobba hemifrån. Fast sedan insåg jag, efter att hela dagen ha försökt sätta mig vid datorn, att jag inte kunde. Det gick verkligen inte. Så då tog jag tjuren vid hornen och gjorde som både chef och kollega sagt åt mig och sjukskrev mig. Nej, det är inte meningen jag ska vara sjukskriven hela tiden. Och jag vet att jag behöver hålla i pengarna. Men jag behöver hålla i mig själv också, inte bita ihop så att jag går helt sönder. Det finns gränser. Jag har hållit ihop länge nog och behövt en time out ändå. Det är förstås lite dumt att det ska behövas något sånt här för att ta den. Men nu kunde jag inte köra på vidare. Inte just för stunden.
Jag har ju egentligen aldrig vant mig vid att göra av med pengar. Vi är inte rika, men vi har så vi klarar oss och lite till. I alla fall mer än jag haft innan i livet. Och det har tagit tid för mig att vänja mig vid att det är okej att köpa saker man vill ha, typ. Det kanske visar sig bra, trots allt. Jag har kvar förmågan att hålla i pengarna och har inte skaffat mig alltför dyra vanor, tror jag.
——–
Lämnar tillbaka mannen på sjukhuset på morgonen efter permissionen. Han ska ta prover och kolla så att stenten funkar bra nog, och sedan få veta mer om planen framöver: ska han få komma hem i väntan på ”de riktiga” provresultaten?
Det tar tid innan de bestämt sig. Sedan kommer beskedet: han får komma hem men ska gå och ta prover på vårdcentralen vid behov istället. Jippi!
Andra besked känns inte lika uppmuntrande. Han har fått en tid för att prata riktiga provsvar den 12 juni. Det är ju evigheter tills dess! Med tanke på hur allvarligt det låtit som att det här är så är det ju liksom knappt jag vågar känna mig säker på att han lever så länge. I delar av mig känns det som att det måste betyda att hoppet är uselt. Andra delar av mig tänker att jag nog rimligen bör kunna ta det som en sannolikhetsbedömning: de skulle inte sätta det datumet om de trodde att det var försent.
Senare får vi även ett tidigare datum, den 2 juni, för träff med onkolog. Det känns bättre, då är det plötsligt ganska snart igen.
Och han får komma hem i väntan på det.
Plötsligt känns det som att någon sorts lätt normalitet infinner sig igen. Ett lite större lugn, en känsla av att lite grann veta var man har tillvaron, åtminstone i det korta perspektivet.
Han kommer hem, äter kvällsmat, och jag åker med elvaåringen till scouterna och åker själv på välbehövlig massage.
När jag kommer hem ett par timmar senare är läget ändrat igen. Mannen ligger på sängen med ont i ”magen”. Precis där där doktorn sagt att han ska vara uppmärksam på ont. Sannolikt sitter inte stenten som den ska… Alltså dags att bege sig mot sjukhuset igen. Den här gången är det hans mor som kör honom, och jag stannar hemma med barnen.
Så många snabba skiften, ändringar av planer och förutsättningar. Oro och vardagslunk om vartannat. Hopp och hopplöshet.
Men det känns inte som att hela kroppen vibrerar av oron som för några dagar sedan. Och det handlar inte om att jag fått massage, utan mer att jag gått in i ett nytt läge. Som att jag liksom inte orkar vara kvar i panikläget längre. Eller, jag vet inte… det kan säkert också ändras kvickt igen.
Men jag skulle ju somna bredvid honom ikväll. Jag skulle ju ligga och mysa på sängen och krama på honom. Det blev inte mycket med det :-(