Hemarbete.
Älsklingen spelar kort med sina föräldrar och den förkylda elvaåringen.
Jag har diverse stressreaktioner eller kroppsliga effekter som är kopplade till oro. Tinningen (kopplat till den gamla nackepisoden) har jag mer känning än jag haft på många år. Magen är smått sur och konstig. Men det är så lagom lätt att intala sig att man ska slappna av – och ännu svårare att lyckas med det.
Och det är svårt att jobba. Svårt att göra sånt som kräver fokus. Och samtidigt svårt att slappna av i det här med att inte jobba hela min tid. Hur mycket ska jag orka idag? Hur mycket är lagom att jobba idag så att jag orkar lagom mycket imorgon – eller så att jag inte jobbar för mycket? Helst vill jag ta det som det kommer, men jag måste ju samtidigt ha koll på hur mycket det är jag jobbar, och då blir det helt kontraproduktivt och jag får ännu mer oro i magen. Och så mal det ekonomiska samvetet också. Jag borde hålla i pengarna nu när det är så här och jag riskerar bli själv. Jag borde jobba alla mina timmar och inte vara sjukskriven. Och tänk om jag inte får pengar från FK?
——–
Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att de var livet.
Dylika slagord har vi pumpats med sedan barndomen på åttiotalet. Men jo, jag är sedan många år synnerligen medveten om att det är dagarna som kommer och går som är livet. Det har ju knappast gett mig mindre panik över att prioritera rätt, välja rätt, och så vidare. Och det förändrar ingenting i det här läget heller.