21/5
Att jag för några veckor sedan i intervju om jämställdhet svarade på om jag skulle klara mig här själv.
Att den första vän som syns när man går in på mannens facebooksida är en som inte längre lever – pga cancer.
Att jag för några dagar sedan tänkte på begravningar av äldre släktingar när jag hörde ”Mor dansar” (Allan Edwall).
Att jag funderat över det här att föräldrarna börjar bli gamla och att det kommer att komma en dag…
Att jag under så många år kämpat med att hålla katastroftankar av det här slaget borta. Stöta bort tankar av typen ”om det drabbar så många som de säger så är det sannolikt att det drabbar oss” och försökt lära mig tänka som andra – mer åt ”det händer inte oss”.
Att årsdagen av Maliks död nyss passerade och jag återpostade texter om människor som plötsligt inte finns längre.
Så många ångestar och orosomgångar jag tagit mig igenom och överlevt. Och så kommer det här.
Tankar om vi verkligen har utnyttjat tiden rätt, om vi borde levt annorlunda.
Tankar om asbest.
Tankar om vi gjort något fel.
Tankar om tusen praktiska saker – hur hanterar jag ens datasystemsaker här hemma om jag blir ensam?
Illamående av ångest.
Tankar om att det är jag som måste vara stark nu. Orka stötta. Hur gör man det när inte hänger ihop? Hur gör man det när den som brukar få en att hålla ihop som riskerar att försvinna?
Igårkväll kunde jag fortfarande få saker gjorda på ren jävlar anamma, eller som någon sorts sätt att hålla mig sysselsatt, få undan, få gjort. Idag är jag mer som förlamad. Och tankspridd.
All tillit jag kämpat med genom åren. Våga lita på att bra saker kan få vara bra och inte ska försvinna av sig själva i nästa ögonblick. Våga vara, våga leva, våga lita på. Han har successivt lärt mig att våga lite bättre, att kunna släppa ångesten lite. Han och sertralinet.
Vi skulle ju komma ikapp i sommar. Hinna med sånt där vi inte hunnit, småsaker i renoveringen, saker som inte blivit helt klara, och fixa uthusdörrar och en massa sådana där saker. Och hinna njuta lite mellan varven.
Tankar om det här som brukar klagas på att vi bryr oss mer om det som händer i Sverige än det som händer på andra sidan jorden och att det ses som någon sorts rasism. Som om det inte vore den naturligaste sak i världen att vi bryr oss mer ju närmre det kommer oss. Det är väl fullkomligt självklart och nödvändigt.
Att jag för bara några veckor skrev om ceremonier för att ta sig vidare.
Att sparrisen som maken fick som fyrtioårspresent i år egentligen för första gången går att skörda hyfsat av. Och han är inte hemma och kan äta av den, och jag kan inte njuta av den. Och historien om den gamle gubben som kommer och slutligen köper sparrisplantor när han är över åttio, även om det tar tre år innan man kan skörda ordentligt, för att nu får det minsann bli av och det är aldrig försent och man måste våga göra sådana gånger någon gång för annars blir det aldrig av.
Funderingarna kring om jag ägnat livet åt rätt saker. Om jag skulle prioriterat annorlunda.
Det var så skönt den gångna helgen, att jag faktiskt lyckades släppa lite av dåligt samvete, lät sexåringen sitta vid datorn och strunta i att jag borde motivera honom att göra annat, utan istället tillåta mig att jobba envist och intensivt med trädgården. Trots att mannen inte mådde bra utan huvudsakligen var inne och vilade, hjälpte till med småsaker och kom med glada tillrop – och elvaåringen var på scoutläger, och jag var glad över att vara en förälder som kan släppa och inte noja mig och inte har panik över att de blir stora och en dag ska flytta hemifrån.
Att jag kan släppa sjukhushypokondrin och inte noja över att kramas på sjukhuset eller ta i hand eller vistas i sjukhuslokalerna och tänka tänk om jag blir smittad av någonting typ hela tiden utan kunna slappna av och känna att det faktiskt är skitsamma för det finns inget som är viktigare än att vi kan kramas och njuta av de små ögonblicken.