Monthly Archives: juni 2015

Det är knepigt det där med tankar och känslor när ens älskling har drabbats av cancer. För alltså, nu när den värsta chocken och krisreaktionen har lagt sig, så är jag ju i grunden till stora delar samma person som innan. Och även om utsikterna är ganska eländiga, så återvänder vardagen i alla fall till stor del, och det är den vanliga vardagen och tillvaron man vill leva i och behöver få vara i. Även om man vet att den delvis är en chimär, åtminstone på så sätt att den inte varar för evigt på samma sätt som man kunde inbilla sig innan.

Så… jag går inte omkring och har ångest över cancer hela tiden. Utan jag tänker en väldig massa vanliga tankar och gör helt vanliga saker. Och skriver ett och annat blogginlägg om helt vanliga saker. Även om saker jag stör mig på eller så. Nästan som förut. – Och då skäms jag lite. För att det liksom känns fel. För att jag liksom tycker att jag borde bara bry mig om en enda sak – att älsklingen ska bli frisk – och att jag borde tycka att allt annat är oväsentligt, och att jag därför inte borde reta upp mig på banala saker. Typ.

Och jag går omkring och trivs och till och med känner mig lycklig stundtals, över att vara och göra helt vanliga saker som jag trivs med. Som när jag stod och målade i förrgår. Eller som när jag gick en lång promenad med sexåringen tidigare idag, pratade om blommor och allt möjligt annat och njöt av sommarkvällen. Och då skäms jag också lite. För jag borde ju gå omkring och känna mig dysterkvist, och lägga all energi på att försöka ta reda på om vi kunde göra något som kunde göra skillnad för älsklingen chanser.

Det är liksom på något vis pinsamt att jag mitt i allt detta på det hela taget känner mig ganska glad. Så får man väl inte göra?